24 tankar om skrivandets hantverk

Författaren Sven Wernström (1925-2018) hade en befriande osentimental inställning till sitt yrke: Hantverket är grunden för all konst och ett hantverk kan man lära sig.

För människor med skrivardrömmar kan den bästa hjälpen vara att skala bort en del av mystiken kring Författaren med stort F.

Precis som med all annan mänsklig verksamhet blir du bra om du lägger mycket tid på att skriva. Inte ens genier sätter sig ner och väntar på att ”det ska bli något”, genialitet är något som visar sig under arbetets gång.

Jag jobbade i många år som tidningsskribent, en effektiv bot mot allt magiskt tänkande kring skrivande. På en redaktion finns inte tid att vänta på inspiration eller drabbas av skrivkramp. Tryckeriet väntar och texterna måste in.

Ribban för en roman ligger såklart mycket högre än för en nyhetstext, men det finns något värdefullt i att kunna skriva good enough, oavsett sinnesstämning. Inte minst när du jobbar med råmanus eller ett första utkast.

En viktig hemlighet bakom det här sättet att ta sig an skrivandet är att du måste ha en hyfsad uppfattning om slutet innan du börjar.

Det finns en romantisk föreställning om att texten ska ta oss dit den vill. Att skribenten bara är medresenär på äventyret. Min erfarenhet är att det är huvudlöst att ge sig i kast med ett skrivprojekt utan att åtminstone ha en vag uppfattning om vart du är på väg. Annars är risken stor att du får långa artiklar med sjuttioelva stickspår men ingen poäng. Eller skönlitterära manus utan framåtdriv. Och hundra påbörjade manus som aldrig blir klara.

Wernström, som ofta sitter på min axel, håller med. Han menade inte att du måste skriva slutet först, men att det måste finnas en landningsbana någonstans om det ska vara idé att ge sig upp i luften:
”Om man tidigt bestämt sig för ett hållbart slut, då har man frihet att leka, att hitta på, att fabulera – det som är skrivandets verkliga glädje.”

Är skrivande ett ensamarbete? Både ja och nej. Du är ensam när du skapar din text, ingen annan kan göra det åt dig. Vissa människor frodas i den insikten eftersom det finns frihet i att ha kontroll över sitt arbete. För andra blir det egna ansvaret en tröskel att komma över.

Oavsett vem du är och var du befinner dig är goda skrivarvänner viktigt. Men innan du publicerar en kontaktannons finns det några saker att tänka på.

Den viktigaste egenskapen hos en skrivarvän, förutom att hen såklart måste vara kul att dricka öl med, är förmågan att diskutera texter utan hänsyn till ego. Det är först när du lärt dig att skilja mellan verk och person som du blir bättre. Och hittar du en människa som med värme kan leverera obehagliga sanningar om ditt manus, så är det bara att gratulera. När ni efter andra ölen skrattar ihop åt den pinsamma metaforen i ditt tredje kapitel vet du att du är i hamn.

Om du sitter på en skrivarkurs och spanar efter ny bästis finns det några typer av aspirerande författare att undvika:

📖 Killen med fullklottrad anteckningsbok som talar allvarligt om Konsten men inte lyckats mejla någon text inför träffen.

📖 Kvinnan som säger att skrivandet är bra terapi. Hon uppskattar fikapausen lite för mycket och tycker att allt kurskamraterna producerar är fantastiskt bra.

📖 Mannen som kollar mejl medan andra pratar. Han börjar lyssna på kursledaren, men avbryter ganska snart för att dela med sig av sin egen ovärderliga kunskap och erfarenhet.

Även om du ska vara noggrann med vilka människor du släpper in i ditt skrivande liv, så är det en dålig idé att stänga dörren. Samtal om skrivande med andra som delar samma knäppa passion hör till livets goda och resultatet blir bättre när du lär dig att omvandla kritik till guld.

Skrivandet är i grunden ett hantverk bland andra och du blir inte mästerlig utan att behärska verktygen. Det finns inga genvägar. Tyvärr!

I vardagliga situationer är språket ett verktyg för kommunikation. Så länge vi förstår varandra är allt i sin ordning. Det finns ingen anledning att märka ord när andra pratar eller skriver ett mejl. Om du inte tycker att besserwisser-attityden verkar vara en framgångsrik väg i det sociala livet.

Men när du skriver skönlitterärt finns inget utrymme för slarv. Ett enda felaktigt använt ord kan få en hel roman att sjunka i trovärdighet. Av den enkla anledningen att språkliga misstag bryter den illusion författaren har lovat skapa i kontraktet med läsaren.

Några saker jag ofta stötte på i mitt arbete som redaktör:

📖 Skilj på de, dem och dom. Vet att det är snurrigt, men det går att lära sig. Ge inte upp!

📖 Använd bara ord du kan. Är du minsta osäker på betydelse eller nyans, använd ett annat ord. Eller ännu hellre, en ordbok!

📖 Om en mening känns knagglig när du skriver den så är den förmodligen det. Försök inte att fixa en taskig meningsbyggnad genom att lappa och laga. Släpp taget och skriv om!

📖 Syftningsfel är roliga, på din bekostnad. Var inte rädd för att upprepa subjektet istället för att ersätta med pronomen.

📖 Stryk! Nästan alla ovana skribenter skriver för långt när de berättar något. Släng ut onödiga adjektiv, upprepningar, bisatser och utvikningar.

📖 Lär dig vad alla skiljetecken betyder och hur de används.

📖 Varning för anglicismer! Vi svenskar är djupt påverkade av engelskan, men har fortfarande ett eget språk. På svenska heter det ”tillbringa tid”, inte ”spendera tid”, och så vidare.

När du väl behärskar de språkliga verktygen som om de vore dina egna kroppsdelar, så finns det såklart alla möjligheter att bryta mot reglerna för att uppnå önskad effekt. Men det är en helt annan historia…

Idag återvänder jag till den märkliga boken ”Lev kreativt”, där vi hittar den lika märkliga metoden morgonsidor.

I korthet innebär morgonsidor att du börjar varje dag med att skriva tre sidor för hand i ett kollegieblock. Skriv om vad som helst som dyker upp i huvudet, det finns inga rätt eller fel, inget är för futtigt eller banalt. Kalla det tankeslask om du vill. Poängen är att lämna prestation och självkritik utanför. Ingen ska någonsin läsa dina morgonsidor.

Metoden är inte bara till för skrivande konstnärer. Morgonsidor ska alltså inte förväxlas med olika övningar i flödesskrivning där baktanken hela tiden är att få fram textfragment som går att använda. Snarare kan morgonsidorna vara svårare för skribenter eftersom vår impuls alltid är att skriva dem istället för att göra dem.

Morgonsidorna blir en slags frigörande meditation som sedan kan användas när du skapar. Du gör dem varje dag, oavsett vilket humör du eller din inre kritiker är på, och utmanar samtidigt föreställningen om att skrivande kräver en särskild sinnesstämning. Om du bara låter pennan vandra över tre sidor papper så har du lyckats.

Julia Cameron som skrivit ”Lev kreativt” menar att morgonsidorna är en andlig upplevelse som inte bara ger oss kontakt med vår inre skapare utan också med Skaparen. Men redskapet fungerar utmärkt även för oss ateister. Det finns säkert hjärnforskare som kan svara på varför.

Själv skulle jag uttrycka det som att morgonsidorna ger tillgång till en kraft vi redan har. Plötsligt, bland livets alla trivialiteter, dyker det upp lösningar på problem, nya insikter och idéer. Dessutom blir det lättare att skriva för offentligheten när morgonsidorna är avklarade.

Så varför inte testa några veckor? Allt du har att förlora är lite tid och ett kollegieblock.

Vår sinnesstämning är lite som väder. Växlar naturligt mellan solsken, åska, rusk och dimma utanför vår medvetna kontroll. Därför är mitt viktigaste tips till alla som vill få ur sig längre texter än handlingslistor: Lär dig att skriva oavsett väder!

Inspiration och stämning är opålitliga vänner i skrivandet. Risken är att du får vänta länge mellan träffarna, vilket i sin tur minskar chanserna att komma i flow.

Jag vet hur svårt det kan vara att komma igång. Precis som alla andra skribenter har jag ibland gått som katten kring het gröt runt datorn, kommit på att jag nog måste koka te innan jag sätter mig, kollat mejl istället för att öppna ordbehandlingsprogrammet.

Samtidigt har jag som yrkesskribent fått ur mig artiklar i de mest skiftande sinnesstämningar. Jag har skrivit i sorg, förälskelse, leda, rastlöshet, ångest och lyckorus. Min styrka är att jag VET att det går. Till slut sitter artikeln där på pappret.

Men hur gör man då? Yoda säger det bäst: ”Do. Or do not.” Antingen sätter du dig ner och skriver första ordet eller så gör du inte det.

Men tänk absolut inte att det första ordet du skriver måste vara det första ordet i den färdiga texten. Då bjuder du in tvivlen direkt. Skriv ett ord, vilket som helst, med koppling till det du vill berätta. Sedan en mening du föreställer dig ska finnas med någonstans i texten. Snart har du lurat dig själv att skriva ett helt stycke.

Kom ihåg att skrivande och redigerande är två olika processer. Redigera aldrig samtidigt som du skriver. Då kommer tvivlen igen. Om du bara har en hyfsad idé om var du vill landa så kommer det att lösa sig. Det bästa är att få ur sig ett råmanus ganska snabbt, så kan du i lugn och ro arbeta vidare med det utan rädsla för skrivkramp.

Alla som handarbetar vet att de första varven på en stickning eller virkning är jobbigast. Det finns inget att hålla i och du är inte ”inne i det”. Men om man bara matar på blir det kul sen!

En fördel med att se på skrivandet som ett hantverk är att du slipper bli märkvärdig. Uttryck gärna din egen stil och personlighet, men lägg dig inte till med tomma manér, och betrakta inte din ordkonst som guds gåva till mänskligheten.

Om du inte blir utgiven så är det med största sannolikhet ett tecken på att du behöver jobba vidare, inte att förlagen anpassar sig till enfaldiga bokläsare som inte har vett att uppskatta din konst.

Om du lyckas bra och din bok klättrar på listorna, beklaga dig aldrig offentligt över romanskrivandets födslovärkar. Du vet att det är en jäkla förmån att kunna leva på sitt skrivande medan andra får samhällshjulen att snurra. Spela inte plågad konstnär!

Som tidningsskribent intervjuade jag väldig många olika författare och jag kan intyga att det inte finns något samband mellan litterär kvalitet och märkvärdighet. Några exempel:

Håkan Nesser är en av Sveriges mest älskade och framgångsrika författare. Som person är han ödmjuk, vänlig och nyfiken. Trygg i sitt yrkeskunnande men utan ett uns självgodhet.

Åsa Linderborg har en av landets vassaste pennor. Briljerar som både kulturskribent och författare. Som person är hon varm och genuint intresserad av människor hon möter.

Maj Sjöwall var urmoder till hela det svenska deckarundret. Som person var hon kvicktänkt humoristisk och ljuvlig att prata med. Under mina arton år i yrket var hon den enda som fick mig att dricka vin under själva intervjun…

Sedan finns det såklart fantastiska författare som håller fast vid sina manér och behandlar människor de möter som hovfolk eller störande moment. Men jag kan inte låta bli att undra: Skulle de bli ännu bättre med en lägre dos självgodhet? Är inte nyfikenheten på världen och människorna därute det som en gång fick oss alla att fatta pennan?

För många ord och för lite action är ett jättevanligt problem med nybörjarmanus, oavsett om det rör sig om tidningsartiklar eller romaner.

Skribenten kan vara hur skicklig som helst på att beskriva stämningar och skildra människor, men om inte läsaren väldigt tidigt i texten sveps med i ett skeende så kommer intresset att svalna.

”Det viktigaste först” är i tidningsvärlden en gyllene regel som härstammar från tiden före digitala verktyg. Reportrarna var tvungna att skriva kärnan i storyn först, sedan fylla på med fördjupning och bakgrund, för att artikeln vid sättning skulle kunna kapas bakifrån utan att viktig information gick förlorad.

Detta är också ett mycket läsarvänligt sätt att skriva artiklar som fortfarande håller.

Arbetet som redaktör handlar ofta om disposition. Jag har oräkneliga gånger hittat kärnan i en text först i sjunde stycket. En liten ommöblering kan göra underverk för ett manus.

I en lång text kan såklart inte allt som är viktigt presenteras först. Även om många författare använder sig av knepet att låta varje nytt kapitel placera läsaren mitt i ett skeende och sedan fylla på med fördjupning och utveckling.

För romaner och längre reportage handlar det om att på något sätt skapa en växelverkan mellan berättelsens element.

Om du har ett enkelt synopsis med de scener du valt för din berättelse, ställ frågan till var och en: Vilket är ditt syfte i relation till helheten? Framåtrörelse, fördjupning, bakgrund, stämning? Markera med färgpennor. Backa några steg och kolla vilka färger som dominerar eller hopar sig. Får läsaren tillräckligt mycket action? Om obalans råder är det bara att möblera om.

Och om någon av dina scener vägrar avslöja sitt syfte så kan det vara läge att stryka den helt, även om du själv är förtjust. Det finns plågsam erfarenhet bakom uttrycket ”Kill your darlings”.

Om du inte redan har läst Virginia Woolfs klassiska essä Ett eget rum så gör det! Texten var i sin samtid ett synnerligen elegant inlägg i jämställdhetsdebatten, men den kan också läsas som ett upprop för rättmätig plats åt våra inre konstnärer.

Om du vill utvecklas så måste skrivandet få ta plats i ditt liv, både bokstavligen och bildligt. Du behöver ingen tjusig eller trendigt bohemisk skrivarlya för att ägna dig åt dina texter. Om du tror att inspirationen kommer att flöda bara du får det där skrivbordet du drömt om, så tillhör det snarare kategorin undanflykter.

Men det underlättar att ha ett fysiskt avgränsat område tillägnat skrivandets hantverk. En plats där du kan låta det du behöver ligga framme och där du kan stänga om dig. En egen hörna av sovrummet eller en delvis utrymd klädkammare duger utmärkt!

Själv har jag ett skrivbord i gästrummet som jag inte låter någon annan i familjen dumpa grejer på. Här ska bara finnas pennor, anteckningsböcker, skrivare och dator. Och farmors klocka som påminner mig om att jag står på många människors axlar.

Men viktigare än en egen vrå av världen är att skrivandet får ta plats i bildlig mening. Planera in skrivtid som du inte kompromissar med. Har du bestämt att du ska skriva så gör det. Meddela familjen, stäng dörren och strunta i om det blir mackor till middag eller att tonåringen surar för att du inte tänker tvätta hans jeans idag.

Skrivregeln ”Det viktigaste först” (se lucka 7) gäller även i livet. Om skrivandet är viktigt för dig så vänta inte tills allt annat är avklarat innan du sätter dig. För det kommer tyvärr aldrig att hända.

Varför skriver du? Jag har alltid tyckt att det är en svår fråga. För att det kostar för mycket att låta bli, är det bästa svar jag har. Det är lite som med kärlek. Varför älskar du din man? Självklart kan jag göra en lista över alla fina egenskaper min man har. Men jag fångar inte kärleken med den listan. Kärleken bara är.

När jag nu, under en period av psykisk ohälsa, har påbörjat nya skrivprojekt tror många att det handlar om att skriva av sig. Men det är inte det som är grejen. Jag skriver för att jag inte längre vill betala priset för att låta bli. Om jag sedan väljer att skapa science fiction, feel good eller djupsinniga noveller är en helt annan fråga.

Men dagboken på bloggen, är inte det ett sätt att skriva av sig? Egentligen inte. Texterna på bloggen är ju inte ur min riktiga dagbok. Självbiografiska, ja, men ändå skapade för offentligheten. Min riktiga dagbok skulle vara outhärdlig läsning. Svårbegriplig, full av taskiga formuleringar, osammanhängande, långtråkig.

Jag har en dagbok på bloggen för att jag fascineras av just den formen och försöker hitta mitt sätt att bemästra den. Målsättningen hade lika gärna kunnat vara att bli en skicklig filmrecensent eller författare av kortprosa.

Penna och papper är för många av oss bra verktyg när tankar och känslor trasslar ihop sig. Men av någon anledning går jag dessutom igång på att försöka skriva texter som blir tillräckligt bra för att människor ska läsa dem och svepas med, oavsett ämne. Då handlar det inte om att sortera mitt eget inre, utan om att lyckas nå andra människor.

Eftersom skrivande är ett hantverk är det omöjligt att lära sig enbart i teorin. Grunden är och förblir att du blir bättre på att skriva om du lägger mycket tid på att skriva. Och har förmågan att utvecklas av kritik.

Ändå finns det många bra råd och handgrepp att hämta i den uppsjö av böcker om skrivande som publicerats. Det hjälper till exempel att känna till de universella beståndsdelarna i en god berättelse.

Många författare som skrivit handböcker är också generösa med att dela med sig av egna erfarenheter, misstag och knep. Insikten att även de mest framgångsrika författare har varit barn i början är uppmuntrande.

Några böcker om skrivande som jag gillar:

• Stephen King: Att skriva
En kombinerad självbiografi och handbok om skrivandets hantverk. Inspirerande och mycket sympatisk.

• Göran Hägg: Nya författarskolan
Den mest handfasta boken i min samling. Underhållande, brutalt ärlig och matnyttig.

• John Gardner: The Art of Fiction
För den som verkligen vill göra en djupdykning i teorin kring skrivandets hantverk.

• Bodil Malmsten: Så gör jag – konsten att skriva
En resa genom det skrivande livets glädjeämnen och vedermödor. Plus många goda råd. Ingen kan inspirera som Bodil!

Det är väldigt spännande, och ofta nyttigt, att få en inblick i hur andra författare arbetar och tänker. Så varva gärna läsningen av skönlitteratur med böcker om skrivande.

En liten varning bara: Akta så att läsningen av handböcker inte blir en flykt från ditt eget skrivande! Som i allt annat hantverk måste teori och praktik gå hand i hand.

Personligen har jag alltid haft lite svårt för skrivövningar. Det konstruerade momentet gör att jag tappar glädjen i skrivandet. Det är liksom inte lika kul när det inte är ”på riktigt”.

Jag tror också att det är lättare att lära sig hantverket i skarpt läge. Att helt enkelt jobba med och utveckla den idé du redan har och brinner för.

Men för den som ändå vill prova ger jag i dagens lucka exempel på två övningar som delvis är varandras motsats.

• Flödesskriva
Ta fram penna och papper (jag tycker att den här övningen fungerar bäst analogt) och sätt en timer på tio minuter. Skriv ner allt som faller dig in, utan att tänka efter eller stanna upp. Associera fritt och försök att stänga av den kritiska delen av hjärnan. När tio minuter har gått, läs igenom texten. Finns där något att bygga vidare på? En idé, en bild, en person, en situation?

• Komprimera
Som jag tidigare nämnt är det vanligt att nybörjarskribenter skriver för långt och broderar ut för mycket när de berättar något. Om du misstänker att du har det här problemet kan det vara bra att utmana sig själv. Använd en text du redan har. En novell, en artikel eller annan prosa i kort format. Skriv om samma berättelse med hälften av orden. Den här övningen tvingar dig att hitta de ställen där du använder för många utfyllnadsord, långa bisatser, stickspår och överflödig information. Bli inte förvånad om det visar sig att den kortare texten är bättre!

Vilket intresse du än kastar dig in i så kommer det finnas någon som vill göra pengar på det. Och det är lätt att profitera på aspirerande författares vacklande självkänsla: ”Om jag bara köper det här så kommer jag att lyckas.”

Att söka efter genvägar är fullt förståeligt, men det bottnar i en osäkerhet på den egna förmågan att lägga ner det arbete som krävs för att få till ett färdigt manus.

Köp inte böcker som lovar att du kommer att skriva en bestseller om du bara följer tio enkla steg. Anmäl dig inte till dyra kurser i kreativt skrivande om du inte vet på vilket sätt just den kursen kommer hjälpa dig att komma vidare. Tro inte att nya snygga anteckningsböcker eller pennor kommer att göra jobbet åt dig (även om det blir lite roligare!).

Några saker du behöver för att kunna göra jobbet:

• Dator med ordbehandlingsprogram
Om du inte gör en Jan Guillou och kör old school Adler.

• Anteckningsbok
Du som inte har utvecklat beroendeproblematik kring snygga anteckningsböcker är bara att gratulera. Lägg en tjuga på ett kollegieblock!

• Pennor du tycker är sköna att skriva med

• Ordlista och synonymordbok
Detta finns såklart online, men du som måste koppla datorn från nätet för att kunna arbeta fokuserat behöver böcker att slå i.

• Skrivare
Du kommer att vilja skriva ut och läsa ditt råmanus på papper.

• Ett verktyg för att anteckna idéer när du är på språng
Använd en mindre anteckningsbok eller gör anteckningar på mobilen. Tro bara inte att du kommer kunna håll din idé i huvudet tills du kommer hem!

Några saker som kan underlätta jobbet:

• Post it-lappar
För att lätt kunna göra ommöbleringar eller anteckningar till dig själv.

• App eller program för att planera din berättelse digitalt
Ger överblick och möjlighet att länka scener, karaktärer och miljöer korsvis på ett sätt som analoga verktyg inte klarar av.

• Bullet journal
Analog kalender och personligt planeringsverktyg i ett. Mer om hur den kan användas av författare en annan dag.

Det är lätt hänt att skrivandet blir en tävling. Vem får bokkontrakt? Vem får bästa recensionen? Vem säljer så mycket att hon kan leva på skrivandet?

Som tärnor står vi där snett bakom och sneglar på Lucia. Vad har hon som inte jag har?

Och ja, konkurrensen om läsarnas uppmärksamhet är stenhård. För att lyckas behöver du inte bara ett utmärkt manus, en mängd andra saker ska också klaffa. Som marknadsföring och mediebevakning.

Efter min debut för tio år sedan var jag usel på att marknadsföra mig själv. Hade en naiv föreställning om att mitt jobb var över när jag skrev på bokkontraktet.

Vi som skriver i någon form måste arbeta hårt för varje minut av läsarnas uppmärksamhet. Men gör inte jakten på uppmärksamhet till din huvudsakliga drivkraft. Det kommer snabbt att dränera dig på både glädje och kreativitet.

Marknadsföring är ett jobb som måste göras, men gör det med distans. Vårda istället den ursprungliga drivkraften, allt det du vill kommunicera till läsaren genom dina texter.

Och jämför dig inte med andra. Var inte rädd att någon ska ”stjäla” din idé. Det är ändå bara du som kan göra det du gör. Alla kan inte vara Lucia. Men tärnor har både glitter i håret och ett eget ljus att ta hand om.

En skönlitterär text är egentligen en illusion som läsaren är villig att tro på så länge författaren inte gör något för att bryta den. Detta är grunden i kontraktet mellan läsare och författare.

Reglerna som måste följas hittas delvis i de mönster för mänskligt berättande som alltid har funnits. Men vissa regler förändras över tid och läsaren har genom historien accepterat olika sätt att berätta. En anledning till att riktigt gammal skönlitteratur kan vara svårsmält.

Vanliga sätt att bryta illusionen och därmed kontraktet med läsaren:

• Språkligt slarv (se lucka 3)

• Klichéer
Gör att texten och orden ställer sig i vägen för berättelsen. Och att författaren framstår som lat.

• Dåligt gehör i dialoger
Om karaktärerna inte pratar på ett trovärdigt sätt kommer de inte att upplevas som riktiga människor.

• Händelser som går utanför berättelsens universum
Även de som skriver fantasy måste hålla sig till de regler som råder i den värld de skapat. Harry Potter kan flyga på en kvast, men inte plötsligt fly i ett rymdskepp.

• Scener eller karaktärer utan koppling till berättelsen
Läsaren förväntar sig att det som presenteras på något sätt kommer att vara relevant för intrigen. En roman har oftast flera parallella intriger, men då ska de i bästa fall förstärka varandra, inte förvirra.

• För många lösa trådar i slutet
Läsaren har ett behov av att säcken på något sätt knyts ihop. Alla trådar måste inte ligga prydligt ihoprullade, men lura inte läsaren på en viss känsla av klarhet.

Är den självbiografisk? Det var en av de vanligaste frågorna jag fick när jag gav ut min första bok. Av någon anledning var det viktigt för läsare att veta om berättelsen var självupplevd.

Om vi bortser från genren självbiografier så tänker jag att de flesta romaner är ett hopkok av författarens egna upplevelser, människor han eller hon mött, ”lån” från annan litteratur och fria fantasier. Så även min.

Vad som är vad tycker inte jag är särskilt relevant. Oavsett varifrån materialet kommer måste författaren skapa en berättelse som uppfyller kontraktet med läsaren (se lucka 14). Ett manus måste alltid bedömas som helhet och i egen rätt. Eftersom livet i sig inte har någon dramaturgisk uppbyggnad (vi föds, det händer massa grejer, vi dör) så föreställer jag mig att en av de största utmaningarna med att skriva en biografi är att på något sätt konstruera en sådan uppbyggnad.

I vidaste mening skulle man kunna påstå att det är omöjligt att skriva en text utan att samtidigt berätta något om sig själv. Kanske har vi drivkrafter, teman eller konflikter i våra liv som blir synliga även när vi fabulerar.

Mer konkret kan man fråga sig vilka risker som kommer med att använda självupplevt material i skönlitterära texter. Den uppenbara risken är att författaren gör människor i sin omgivning förbannade. Om det inte är nödvändigt för texten med en exakt återgivning kan det vara bättre att anonymisera sina inspirationskällor noggrant.

En annan risk är det som händer med egna minnen när man lånar ut dem till en roman. Vissa scener i min berättelse ligger nära upplevelser jag själv haft, även om de är placerade i en annan miljö, tillsammans med andra personer och så vidare. Det som hände var att gränsen mellan mina egna minnen och berättelsen delvis suddades ut. Det finns därför några händelser i mitt liv där jag inte längre är helt säker på vad som är fakta och fiktion. Kanske är det värt det, kanske inte. I slutändan är det bara du själv som kan avgöra.

När skönlitteratur diskuteras pratar vi ibland om karaktärernas psykologiska trovärdighet och djup. Att bra författare undviker att gestalta människor som färdiga typer eller klichéer. Men hur komplicerat inre liv måste en huvudperson ha för att bli intressant?

Om du tänker tillbaka på en roman du läst och tyckt mycket om så är det inte alls säkert att huvudpersonen i den är särskilt komplex på ett psykologiskt plan. Anledningen är att det i första hand är de situationer personen hamnar i och de problem som uppstår längs vägen som väcker vår sympati och nyfikenhet. Psykologin uppstår i mötet med utmaningar och andra människor.

I vissa fall kan det snarare vara en fördel om huvudpersonen är ganska vanlig, någon att känna igen sig i. Kanske en anledning till att riktigt udda karaktärer i litteraturen ofta är bipersoner.

Så istället för att göra upp komplicerade scheman över dina karaktärers psykologi, börja med att bestämma vad du ska utsätta dem för. Det är i sättet de hanterar dina prövningar som de kommer att visa sina sanna färger. Detta minskar också risken för att ditt manus får för mycket inre monolog och beskrivning på bekostnad av scener som driver berättelsen framåt (se lucka 7).

Vilken är din mest älskade romankaraktär?

När din berättelse når en dramatisk höjdpunkt vill du att läsaren ska vara känslomässigt engagerad i dina karaktärer och genuint intresserad av hur det kommer att gå för dem. Helst ska läsaren ha svårt att lägga ifrån sig boken.

För att komma dit måste du ha gjort rikliga investeringar tidigare i berättelsen. Det går till exempel inte att tvinga fram känslor hos läsaren med hjälp av stora ord. När vi beskyller en text för att vara sentimental menar vi ofta just att orden skriver checkar som berättelsen inte har täckning för. Om vi måste tala om för läsaren vad han eller hon ska känna har vi misslyckats.

Detsamma gäller för spänningen. Om vi ska bry oss om huvudpersonen räcker det inte att han eller hon har det lite småstruligt. Problemen måste hopa sig och helst öka i intensitet. Huvudpersonen måste prövas ordentligt för att bli tydlig för läsaren (se lucka 16) och därmed väcka sympati.

Så om du tycker att din berättelse går på tomgång, prova att höja insatserna. Satsa på stora konflikter istället för stora ord.

Det räcker inte att behärska verktygen, den som vill avbilda måste kunna se.

Något i den stilen sa min bildlärare på högstadiet. Jag blev aldrig bra på att teckna och måla, men det där med att se tänker jag är lika sant för den som skriver.

Att skapa närvaro i en scen handlar ofta om att verkligen se den tydligt framför sig. Det kan låta självklart men är ibland väldigt svårt att få till.

Ofta visar det sig att vi målar av en bild av scenen istället för själva scenen. Styrda som vi är av förförståelse och förväntningar.

Så om du tycker att en scen du skrivit känns platt, prova att se på den med nya ögon. Kan du betrakta den från ett annat håll, med ett annat perspektiv? Finns det detaljer du har missat? Pratar dina karaktärer med sina egna röster?

Förmågan att se är en gemensam nämnare för bra skribenter, oavsett genre. Och närvaro en viktig ingrediens i allt från engagerande reportage till minnesvärda romaner.

Alla som skriver läser mycket, men vad ska man läsa? Mitt enda tips på det området är att läsa brett. Blanda genrer, läs både klassiker och samtida, prova en bok du aldrig tänkt att du skulle läsa. Läs romaner, facklitteratur, reportage, poesi, nyhetsartiklar, krönikor. Det finns pusselbitar att hämta i alla väderstreck.

Prova också att läsa samma text på olika sätt. Först för innehållet och upplevelsen, sedan för att studera hantverket.

Om du är storkonsument av film och serier går det utmärkt att roa sig med detta även i tv-soffan. Hur gör manusförfattarna för att behålla vårt intresse? Hur bygger de upp berättelsen? Vilka ingredienser finns i en bra scen?

En liten varning bara! Det finns en risk att en älskad roman eller favoritserie aldrig blir densamma när du börjar granska illusionen. En del saker i livet och konsten ska kanske inte analyseras, utan bara upplevas.

Dagens lucka överlåter jag till Torgny Lindgren. Ett samtal mellan författaren och hans moster Hildur ur boken Minnen. För att det är så jäkla bra. Och säger något sant om skrivandets hantverk.

”Det är mycket svårare än man kan tro, sade jag. Att skriva böcker. Varje bok måste vara en skapelse för sig. Och det finns nästan ingen plats för slump och tillfälligheter.
Om man utesluter slumpen, sade hon, då blir det inte mycket liv kvar.
Det måste vara ordning och reda även på slumpen, sade jag. Nycker och sinkaduser kan fördärva ett konstverk fullständigt.
Jag vet precis hur man skulle göra, sade moster Hildur. Man tar ett människoliv och skriver det från början till slut. Det är inga märkvärdigheter. Sådana böcker är det som folk vill läsa. Hela liv kan vara både underhållande och lärorika.
Jo, sade jag. Somliga liv.
Du kan få använda mitt, sade hon. Ända från kammarsängen i Björkås och hit till Basks hus vid Nygatan i Norsjö.
Tack, sade jag. Det är frikostigt och storsint av dig. Men den sortens böcker kallas dokumentärromaner. Dem skriver jag inte.
Det måste vara mödosamt att göra hela böcker så att säga ut tomma intet, sade hon.
Det har sina sidor, sade jag.
De här bakverken, sade hon och tuggade långsamt och omständligt – hon hade besvär med lösgommen – de smakar margarin och surrogat.
Jo, sade jag. I verkligheten ska det ju vara smöret.
Men sedan sade hon att hon bara ville hjälpa mig. Då hon bjöd ut sitt liv åt mig var det för att jag skulle ha något säkert att hålla mig till. Då jag nu hade valt det här livet borde jag ha en fast grund att stå på, något som var visst och säkert så att jag på allvar kunde förtrösta på litteraturen.
Den som förtröstar på litteraturen, sade jag, är dömd att gå under.”

Det finns nog ingen som skriver som aldrig har upplevt hur det är att köra fast eller att arbetet går på tomgång. Det är lätt att bli uppgiven när texten du skriver inte ens lyckas engagera dig själv och målet att fånga läsarnas intresse känns otroligt avlägset.

Även om jag tror på förmågan att skriva i alla väder (se lucka 5) finns det tillfällen när det är dags att ta en paus och ge sig själv nya intryck.

Jag tror att det bästa sättet är att ägna sig åt någon annan kreativ aktivitet en stund. Men en kreativ aktivitet där du inte har några som helst krav på prestation. Något som får vara på lek.

Själv gillar jag att virka. En lek med färg och form. Kanske tycker du om att baka, dansa fridans i köket eller fotografera. Det spelar ingen roll vad det är, så länge det finns glädje i aktiviteten. Förhoppningsvis är du sedan lite friare i tanken när du återvänder till ditt manus.

Vilket är ditt bästa tips på kreativ hobby?

Många tycker att dialoger är svåra att skriva. De kan kännas både krystade och omständliga att få till. Samtal är svårfångade eftersom vårt talspråk delvis är ett annat än vårt skriftspråk, och författaren måste översätta. Det går inte att skriva en dialog exakt som den skulle låta i verkligheten, det skulle bli oläsbart. Samtidigt kan vi inte heller låta våra karaktärer prata som de skriver. Lösningen är en slags balansgång mellan tal- och skriftspråk. Man får helt enkelt prova sig fram till något som låter naturligt, trots att det är konstruerat.

Mitt första tips är att du inte bara låter dina karaktärer prata på. Du måste veta varför just det här skeendet ska återges i dialogform och vilken roll dialogen spelar för helheten (se lucka 7). Välj också vad i scenen som ska återges med direkt anföring och vad som kan berättas. Då undviker du att samtalet blir en pingismatch.

Mitt andra tips är att du läser dialog högt för dig själv när du återvänder för att redigera. Då är det lättare att upptäcka när något inte låter ”sant”.

Olika karaktärer ska ha olika sätt att tala, men frestas inte för mycket av knepet att ge dem en uppsättning standarduttryck som du slänger in varje gång de pratar för att läsaren snabbt ska känna igen dem. Det är ett knep som läsaren kommer att genomskåda, och i värsta fall irritera sig på.

Öva istället på att hitta de små nyanserna som skiljer oss åt när vi talar. På vilka olika sätt skulle dina familjemedlemmar och vänner uttrycka ett och samma budskap?

Jag tror att en stor dödare av kreativitet är ordet ”borde”. Du vill skriva, du har en idé, men stoppas av alla föreställningar om hur den borde sättas i verket. Kanske försöker du skriva med baktanken att din bok ska bli en storsäljare. Kanske går du och väntar på att ditt språk ska bli mer poetiskt. Kanske tycker du att din berättelse borde vara mer originell. Under mitt långa skrivuppehåll hindrades jag bland annat av föreställningen att mitt skönlitterära skrivande borde vara mer politiskt.

Nu tänker jag att du är dömd att misslyckas om du försöker skriva det du tror att du borde skriva, eller på det sätt du tror att du borde skriva det. Missförstå mig inte. Det finns inget fel i att skriva för att så många som möjligt ska vilja läsa, all litteratur handlar ju i slutändan om kommunikation med andra människor. Och därför bör du göra det bästa du kan av din idé och ditt sätt att skriva. Men det måste vara din idé och ditt sätt. Jag skulle nästan våga påstå att det är omöjligt att genomföra ett längre skrivprojekt om du inte verkligen känner för det.

Så mitt råd idag blir: Undersök dina ”borden”. Vad är det du tror att du borde göra och på vilket sätt? Och vad är det du tror att du inte borde göra?

Vad är motsatsen till äventyrlig? Försiktig, ängslig, feg? Eller bara bekväm? Jag är i alla fall motsatsen till äventyrlig. Har aldrig lockats av extrema aktiviteter eller resor ut i det okända. Ibland undrar jag om läsandet och skrivandet är en kompensation för brist på äventyr i verkligheten. I så fall har jag ingenting emot det. Jag väljer alla dagar i veckan en bra bok i min egen fåtölj framför att lifta någonstans på kontinenten.

Att läsa och skriva är ju på sitt sätt ett inre äventyr. För varje bok du läser, för varje text du skriver blir du en aning rikare och en aning förändrad. Kanske är det därför vissa av oss tycker att det skrivna ordet är livsviktigt. För att det är så vi utforskar och förstår världen och oss själva. Och för att den leder till samtal och möten med andra människor.

Något av det bästa med att arbeta som reporter var att alltid ha möjlighet att stilla sin nyfikenhet. Det är få andra yrkesgrupper som kommer undan med att ringa till en vilt främmande människa och be om ett samtal. Mitt skrivande har tagit mig till Roy Anderssons arbetsrum, till Lena Endres loge, till en road trip med Håkan Nesser, till Kerstin Thorvalls stamkrog…

Men framförallt är det skrivna ordet viktigt för det offentliga samtalet och tänkandet. Att läsa och skriva är ett inre äventyr, men också ett kollektivt. Så god jul på er allihop! Hoppas att ni får tid över för äventyr under helgerna!