Han kunde konsten att fäktas med råa och stilsäkra syrligheter. Här är 9 trotsiga citat av August Strindberg.
1968 sammanställde Jan Myrdal några av August Strindbergs texter i samlingen Ordet i min makt – läsebok för underklassen. Myrdal menade att överklassen hade putsat upp Strindberg som ”litterärt nationallik” och förvandlat honom till ”konstnärlig finförfattare”.
I Ordet i min makt möter vi därför en annan sida av August Strindberg: satirikern och bråkstaken, skriftställaren som fäktas mot klassamhället med stilsäkra och råa syrligheter. Jag hoppas att de här citaten kan inspirera till att läsa hela samlingen som senast gavs ut 2012 på Celanders förlag.
”Att våga hysa den meningen att Svenska Folkets historia är en annan än konungarnes straffas med förlusten av medborgerligt förtroende på obestämd, men mycket lång tid […]” (Det nya riket, 1882)
”Jag skulle vilja vara med och vända upp och ner på allt, för att få se vad som ligger i botten; jag tror att vi äro så intrasslade, så förfärligt mycket regerade att det inte kan utredas utan måste brännas upp, sprängas, och så börja på nytt!” (1880)
”Vad är moral? En rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt.” (August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen, 1884/1885)
”Men i staden funnos alltid fattiga och missnöjda, och dem måste man slutligen ta hand om, ty de blevo farliga. För den skull inrättade man allmänna barmhärtighetshus, som kallades fängelser, där man anställde försök med huru litet en människa kunde leva på. Och när man fått reda på det, hade man upptäckt att arbetarne frossade. När arbetarne vägrade arbeta, ty arbetet var fritt, så gjordes arbetet ofritt, och man tvang dem med vapenmakt att arbeta.” (Svenska öden, 1884)
”Avundsjukan är ett av överklassens fula namn på rättskänslan.” (Budkavlen, 1884)
”Vi tala om bildning och bildade människor! Vad begär kulturmänniskan av en bildad? Jo, att han skall ha galoscher, när han går på visit, och näsduk med mille fleurs; att han skall ha sett sista pjäsen, läst sista romanen, sett senaste tavlan; att han skall kunna dölja sina tankar under betydelselösa ord, det vill säga föra ett samtal […] Det som icke fordras av den bildade, det är förmågan att dra sig fram i livet, och vara hederlig! Är icke den så kallade bildningen, kulturen själv då något överskattad?” (Likt och olikt, 1884)
”Vad är samvete? Känslan av att man icke lytt en föreskrift. Att döma av överklassens handlingar saknar den också allt samvete. Helt naturligt, då dess föreskrifter endast äro avsedda för underklassen. För sig själva ha de endast en lag: Vad jag gör är rätt!” (August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen, 1884/1885)
”Jag har ingen lust alls att vara ’stor’ författare, ännu mindre ’stor’ man. Det generar mig bara och ger en falsk ställning. Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas skandalskrivare, det skall inte genera mig.” (1884)
”Nu vore det visserligen likgiltigt om Svenska akademien fortfore att konstituera sig som amatörsklubb, vänskapsbröderna eller litteraturvännerna, ty de ha ju rätt att roa sig som de vilja, men betänklig blir saken , då den uppträder som domstol.” (Svenska Dagbladet, 1902)
Vill du ha fler författarcitat? Här hittar du klokskap av Bodil Malmsten.
Apropå Strindberg och Svenska Akademien (sista citatet). Tänk så rätt han hade den trotsige August. Tänk om han hade fått se Janne Kladds intåg i det fina sällskapet – och turbulensen därefter! Vilken roman det blivit. ”I det mörka källarvalvet Forum” – en fortsättning på Svarta Fanor.
Jag tänkte också på det när jag läste om texten om Svenska Akademien. Han hade mosat dem litterärt! En inte helt ovanlig historieskrivning är att Strindberg debatterade de här frågorna av avundsjuka, någon slags ”surt, sa räven”, men jag köper inte riktigt det.
Strindberg var säkert svartsjuk, avundsjuk, inbillningssjuk och sjuk på alla möjliga sätt (som folk är) OCH! han kunde göra litteratur av det. Bilden av skrivbordet som du har med i din text säger något om hans flit och produktivitet – en hantverkare av bästa sort.
Håller helt med om att han säkert hade alla de där (högst mänskliga) känslorna, och att han var bra på att göra litteratur av dem. Men tror du inte att han också drevs av ärliga politiska åsikter?
Absolut. Den här unika filmen om Strindbergs begravning 1912 (ett decennium innan den parlamentariska demokratin) visar hans betydelse. Visst, en del vita studentmössor och höga hattar men de sista minuterna marscherar arbetarklassen fram och sänker sina fanor vid hans grav. Jag menar att en arbetarrörelse utan August Strindberg är otänkbar. Han gav oss läsare mod, nyfikenhet, kamplust och inte minst, ett språk.
https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29500
Håller helt med dig! Tycker bara att när det talas om Strindberg idag så framställs han ofta antingen som misogyn dramaqueen, eller som finkultur. Det politiska får inte så mycket plats, och klassperspektivet nästan ingen plats alls.
Strindberg gjorde sig osams med den fina vänstern redan i slutet av 1880-talet, och i den vrån sitter han väl än idag, tillsammans med andra gubbar. Kan ibland tycka att Ulf Lundell (du har ju skrivit en del om honom) är en sådan gubbe. Han sitter i Kivik och muttrar och får då och då (inte alltid) in en bredsida på samtidens snömos och betraktas säkert som misogyn och dramaqueen han också. Vi andra får väl läsa och skriva och tänka vidare. Själv skrev jag igår en ny inledning till Svarta fanor som jag kallar Svarta fanor 2.0
Svarta fanor 2.0
Det skulle bli poetry slam (kladd och snusk) på Forum hos konsul Arnault och konsulinnan Frysendotter. Men bara andra klassens uppbåd. Ty, de fina från Akademien, de med ordensstjärnorna hade varit där redan igår. Chateauvinerna voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita som förlorat etiketten i islåren. Gästerna (the wannabes) började samlas i trappan ned mot källarlokalen. De stodo med klockan i hand för att icke komma för tidigt.
Klockrent! Jag skrattar högt nu.