Lina Arvidsson gör betraktelser från sin utsiktsplats i kassan och skapar närvaro i det fysiska arbetet, samtidigt som hon varmt beskriver människans många uttryck.
Författaren och kassörskan Lina Arvidsson gör poesidebut med Vänligen bygg inga berg: betraktelser från kassan. Boken är utgiven på det relativt nystartade Konsai förlag.
Kanske borde jag läsa Lina Arvidssons dikter i ett lägre tempo och verkligen njuta av den härliga orddansen, men redan från början sugs jag in i det universum som är diktarens och vänder girigt blad. Bara en sida till…
Arvidsson gör poesi av vardagen i kassan på Ica och använder sig av diktens kraft att skapa en omedelbar närvaro. Kunderna som är fina, sorgliga, konstiga och elaka. Varorna som är vassa, mjuka, kalla, varma. Årstidernas växlingar, dofter, tankar som strömmar och ordväxling med arbetskamrater. Men också ambivalensen till arbetet som skapar gemenskap och insikt, men samtidigt tar betalt i social utmattning och värkande rygg.
Kroppsarbetet förenar
I Vänligen bygg inga berg finns en direkt relation till den fysiska verkligheten som jag tror förenar människor med olika typer av kroppsarbete. Föremål och maskiner som bjuder motstånd, fysisk smärta, smuts och dålig lukt. Dikten visar sig oslagbar på att fånga denna verklighet och Lina Arvidsson gör det med briljans.
I en mataffär finns samhällets och människans uttryck i koncentrat och författaren beskriver dem alla. I korta rader tecknar hon starka porträtt av kunder och arbetskamrater, men kan också få läsaren att skratta med karikatyrer av de människotyper som passerar hennes kassa.
Vänligen bygg inga berg är en diktsamling om vardagen i kassan, men också en hyllning till medmänsklighet och det här märkliga livet vi har att hantera. Jag hoppas att många läser den, även de som vanligtvis inte tar sig an diktsamlingar.
Vill du ha mer poesi? Läs Dikter för tröst.
Härligt! Det våras för de närande! Strindberg skrev ju så i sin Lilla Katekes för Underklassen. ”Vad är överklass? De tärande, de styrande. Vad är underklass? De närande, de styrda.”
Jag har ännu inte läst boken från Ica-kassan. Men igår i Gävle besökte vi fotoutställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar” (Annica Carlsson Bergdahl, Elisabeth Olsson Wallin). Mycket bra. Starka porträtt av jobbare som tittar uppfordrande på oss som ser utställningen, men troligen också på världen i stort. ”Stolt arbetare”, var det inte så det stod på den T-shirt som du och andra tryckte upp. Är det äntligen slut på den tiden när influencers och modeller ansågs styra världen? Är det dags igen för arbetarklassen att träda fram: ”De som med sina händer frambringar mat, kläder, bostäder och bränsle äro de arbetande, de närande.” (Strindberg, a.a.)
Jag hoppas med dig att dessa kulturella uttryck är tecken i tiden. Eller kanske snarare tecken mot framtiden.