Har det blivit vanligare på film att bryta den fjärde väggen? Är det en anpassning till en yngre publik eller har vi helt enkelt slutat lita på berättelsen?
Jag tittar på den senaste filmatiseringen av Jane Austens roman Persuasion (Övertalning på svenska) och gissar ganska snabbt att detta inte är något för Austen-puritaner. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt så är filmskaparna mycket angelägna om att nå tittare födda efter millennieskiftet. Bland annat låter de huvudpersonen Anne Elliott (spelad av Dakota Johnson) titta in i kameran och tala direkt till publiken.
Med en teaterterm kallas det här berättargreppet för att bryta den fjärde väggen. En teaterscen har ju egentligen bara tre väggar, men när ett skådespel gestaltas på scenen behöver vi också tänka oss en osynlig fjärde vägg som skiljer publiken från fiktionen, eftersom publiken inte är en del av berättelsen. Personerna i dramat ska i normala fall inte ”veta” att de är påhittade figurer eller att de är betraktade.
I en konventionell teaterföreställning låtsas skådespelarna aldrig om publiken och i de flesta filmproduktioner måste scenen tas om när en skådespelare av misstag tittar in i kameran.
Att medvetet bryta den fjärde väggen
Samtidigt har många filmskapare och teaterregissörer medvetet lekt med och använt sig av greppet att bryta den fjärde väggen. Det kan vara väldigt kraftfullt om det görs på rätt sätt och vid rätt tillfälle. I slutet av filmen Call Me By Your Name möter huvudpersonen hastigt vår blick och effekten är hisnande. Om jag minns rätt gör Tommy Berggren samma sak i slutet av Kvarteret Korpen. Att låta skådespelarna vända sig direkt till publiken var också en del av dramatikern Bertolt Brechts vervremdungseffekt.
Men när jag tittar på Persuasion framstår pratet med publiken mer som en slapp lösning. Som att filmskaparna varken litar på Jane Austens verk eller på oss som tittar. Vi behöver inte tänka eller uppleva något själva, eftersom Anne hela tiden berättar för oss hur människor i hennes omgivning är och hur hon känner.
Slappt försök att skapa engagemang
Jag upplever att den här typen av slappa försök att skapa engagemang hos publiken genom att bryta den fjärde väggen har blivit vanligare. (Ett annat exempel från Netflix är filmerna om Enola Holmes.) Kanske handlar det om att en konvention som utmanas tillräckligt många gånger inte längre är en konvention. Kanske handlar det om att den unga generationen är så van från sociala medier att människor på film talar direkt till dem att filmskaparna måste haka på.
Ibland undrar jag om detta också är ett tecken på att vi har fått svårare att lita på kraften i en riktigt bra berättelse. Oavsett om manuset är tunt från början (som i Enola Holmes-filmerna), eller bygger på en litterär klassiker (Persuasion), vilar hela produktionen på att en skådis med stjärnstatus påminner oss om att allt bara är på låtsas. Vi bygger inte en relation med berättelsen och dess fiktiva personer, utan med skådespelaren. Och då blir filmen inte mycket mer än en förlängning av stjärnans personliga varumärke.
Mer på temat filmatiseringar
Berättarteknik med Ridley Scott
Gillade du det här blogginlägget? Prenumerera gärna på mitt nyhetsbrev!
Brevet kommer en gång i veckan. Det är helt gratis och du kan avsluta prenumerationen när du vill.
Så intressant och lärorik text Jenny,! Detta hade jag ingen aning om!
Hälsningar Ewy
Kul att du gillade den! Och att det är fler än jag som tycker att detta är intressant 🙂 Tack för att du läste!