Alla som gett mig råd
Pablo Neruda
verkar galnare för varje dag.
Lyckligtvis har jag inte brytt mig om dem
och de har flyttat till en annan stad,
där de alla bor tillsammans
och byter hattar med varandra
I september 2019 stod jag i en talarstol i Göteborg. I lokalen satt representanter för den utomparlamentariska vänster jag varit en del av i 20 år. En marginaliserad och självtillräcklig vänster som höll hårt i principerna. Jag var redaktör för partiets tidning, men också en av dem som tyckte att det var dags att försöka bryta marginaliseringen.
Det visade sig att våra försök att pröva principerna på 2000-talets verklighet uppfattades som svordomar i vänsterns kyrka. Alla nya förslag betraktades med stor misstänksamhet och konflikten eskalerade efter några år till smutsigt krig. Vi anklagades för dolda agendor och kuppförsök.
Det var därför jag nu stod i talarstolen. Anklagad för att vilja kidnappa tidningen från partiet och göra den till något nytt och annat, oklart vad. Mina arton trogna år på redaktionen spelade ingen roll för de principfasta. Jag stod i en spegelsal där sanningen förvrängdes till min nackdel och där allt jag gjorde kunde vändas emot mig.
En förmiddag några veckor senare packade jag min väska och lämnade redaktionen. Jag var vid vägs ände, och tog ett kliv ut i okänd terräng. Tur att jag inte visste då hur jäkla snårigt det skulle bli.
En söndagskväll när lokalerna stod tomma följde Andreas med mig tillbaka. Som tjuvar om natten packade vi ner resten av mina saker i Ikea-kassar. Jag ville bli klar så fort som möjligt och komma därifrån för gott. Glömde kvar både temugg och Tranströmers samlade dikter.
Upproret dröjer
En del trodde nog att det var ett försenat tonårsuppror när jag gick med i det där partiet som tjugoåring. Länge trodde jag själv att det handlade om att välja en egen väg, att jag var modig som ställde mig bakom en udda och marginaliserad politik.
Nu tänker jag att det handlade om att få plats i en gemenskap, en ny familj. När jag började jobba på tidningen fick jag en tydlig uppgift och mycket uppskattning för mina texter. Men det var inte bara det. Några av de saker som utmärker partiet är stark tilltro till ledare och tydliga svar på alla frågor. Vi har rätt och alla andra har fel. Svart eller vitt. Som i en sekt. Jag blev vuxen i en värld utan gråskalor och utan att behöva tänka själv.
Nu när jag betraktar dem på håll ser de så löjliga ut, mina gamla auktoriteter som sitter och byter hattar med varandra i ett politiskt projekt som hålls vid liv med konstgjord andning. Lyckligtvis bryr jag mig inte längre om vad de tycker.
Men det riktiga upproret dröjer. Jag kan fortfarande längta efter att någon annan ska bestämma vad som är rätt eller fel. Jag ser helst att någon annan kör. Ge mig ett facit! Säg hur jag ska göra för att det ska bli rätt!
Jag känner mig trygg i det svartvita, där reglerna är tydliga och svaren enkla. Förundrat ser jag medmänniskor som med gott humör navigerar i gråskalorna. Jag vill också kunna leva med att göra så gott jag kan och sedan se mig själv i spegeln med värme utan att vara fläckfri.
Men jag kan fortfarande inte nöja mig med att göra mitt bästa. Det bästa är inte gott nog; jag vill göra rätt.
Hur gör man allting rätt i en pandemi?
Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning
Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras
Vägen ut ur ett fönsterlöst rum
Att i vår samtid (den utan gråskalor) sträva efter att göra så gott en kan (inte nödvändigtvis göra rätt) är steg mot rådande vind; kanske är de revolutionära? Det är jättesvårt men vi får väl öva oss. Det är i alla lägen intressant att sätta ”så gott en kan” bredvid ”göra rätt” och låta dessa bitar kika på varandra.
Och.
Jag var aldrig med i det parti du skriver om, men jag minns hur bra tidningen blev då du tog över taktpinnen.
Hmm…
Med åren har jag närmar mig en uppfattning om att politik inte är en upptäckt. Trots att ”den vetenskapliga socialismen” och pratet om ”den korrekta linjen” låter antyda detta. Men med det tänkandet följer gärna auktoritetstro, i värsta fall blind. Och fotfolket ska ”föra ut” politiken.
Men politik är mer en uppfinning! Något vi i en förvirrad och föränderlig värld ständigt måste skapa tillsammans. Naturligtvis inte blint, historie- eller teorilöst, men i en kreativ process vilket underlättar ett mer icke-hierarkiskt förhållningssätt.
Tack för att du läste!
Jag håller med om att politik är en mänsklig konstruktion, precis som kalendrar, begrepp och allt annat vi använder för att bringa ordning i det kaos som är vår stund på jorden. Vi behöver politiken, men den kommer alltid med en risk för förenklingar. Tyvärr har förenklingarna och teorierna på många håll blivit ett självändamål och då tappar de sin funktion som verktyg för att förstå verkligheten.