Jag misstänker att vissa människor låtsas gilla en särskild sorts film och böcker för att de vill uppvisa kulturellt kapital.
Såg om Good Will Hunting tillsammans med familjen häromkvällen. Älskar den filmen. Klasskonflikt, kärlek och växande. Allt som en riktigt bra berättelse behöver. Tänker på att Matt Damon och Ben Affleck inte ens var 30 år när de skrev manus till filmen.
En annan kväll såg vi Sydkoreanska Parasite. Guldpalmenvinnare. Mörk, symbolisk, några få humoristiska vändningar. Men framförallt konstnärlig på ett sätt som jag upplever skapar en distans till publiken. Jag har svårt för filmer som bara ska ses med hjärnan. Blir uttråkad eftersom jag egentligen inte bryr mig om hur det går för personerna i berättelsen.
Ibland undrar jag om vissa människor omfamnar den här typen av film bara för att kunna visa upp kulturellt kapital. Jag fattar att vi i Sverige är helt marinerade i Hollywoods sätt att berätta en historia, och att en film från Korea därför automatiskt får något främmande över sig. Men tror ändå att det är något med att låta det konstnärliga bli viktigare än människorna.
Vad är integritet?
Lars Norén har dött. Tyvärr har jag ingen relation till hans verk, men en rubrik på svt.se fick mig att fundera mer allmänt. Teaterkritiker skriver att ”Norén hade för mycket integritet för att vara folklig”. Vad menar hon med det? Är det svårare att hålla fast vid sin kärna och övertygelse om man går hem i stugorna? I så fall är det rätt många konstnärer och artister genom åren som haft problem med integriteten. Är det inte jakten på uppskattning från eliten som är den riktigt stora faran för integriteten? Tänker att debaclet i och runt Svenska Akademien är ett rätt tydligt exempel på det.
Känner mig trött och under isen. Försöker träna lite yoga varje dag för att kroppen inte ska förfalla helt. Övar på att släppa kontrollen, en liten bit i taget. Börjar inse att oro har väldigt lite med problemlösning att göra.
Lyssnar på ljudbok, De polyglotta älskarna av Lina Wolff, men kommer inte riktigt in i den. Frågan är om man ska lägga ifrån sig en bok man inte tilltalas av, eller om man ska fortsätta bara för att utmana sig själv och vidga sina vyer. Man kan säga att livet är för kort för att läsa böcker man inte genast tycker om, men det finns också något tillfredsställande i att fullfölja det som är påbörjat. Eller handlar det bara om kulturellt kapital?
Vill du läsa om en artist som var både folkkär och full av integritet? Läs min text om Sven Wollter.
Apropå folklighet.
”Jävla kärring” säger den finska husjungfrun Siri till fru Helena Ekdahl (i ”Fanny och Alexander”). Det är nog den enda replik med arbetarklasstuk som Ingmar Bergman fick ur sig. För det mesta var det högborgerligt och högkyrkligt det som kom från hans penna. Förvisso med stor finess. Men ur Lars Norén haglade det repliker som lika gärna kunde komma från ett byggäng i Piteå. Högt och lågt, kors och tvärs, plumpt och ömt – och utan PK-filter. Lite grand som i Birros ”Hammarkullen”, faktiskt. Så nog sjutton var Norén mer folklig än vad vissa tror.
Och Will Hunting. Yes!
Lars Norén var folklig såtillvida att hans pjäser gjorde avtryck hos en bred allmänhet. Han nådde många. Det beror framförallt på att hans dramer var så omedelbara och så bra. Der beror också på att Svt Drama visade många av hans pjäser på bästa sändningstid. Och detta var på 1980-talet innan de kommersiella tv-kanalernas stora genombrott. Jag såg ”Och ge oss skuggorna”, ”Bobby Fischer bor i Pasadena”, ”Sanning och konsekvens”, ”Som löven i Vallombrosa”, ”Ett sorts Hades” på svt. Såg även Strindbergs ”Dödsdansen” i regi av Lars Norén på svt. Där är nyckeln till att så många kunde ta del av Noréns dramatik och som bidrog till att göra honom ”folklig”.
Svt stod för ett slags Norén-introduktion för mig. Sedan såg jag Personkrets 3:1 på Backa Teater ( mitt livs största teaterupplevelse), ”Kliniken” på ”Noréns garage” i Mölndal. Terminalpjäser sattes upp på Folkteatern i Göteborg.
SVT borde återuppta den ambitionen igen. Dra ner en aning på Mello-budgeten och flytta över dessa pengar till drama och finansiera intressant tv-dramatik för en bred allmänhet.
Fint att läsa om vilken betydelse SVT Drama haft för dig! Desto mer upprörande då, tycker jag, att just SVT väljer att sätta en sådan rubrik på en text om Norén. Tänker också på exempelvis Hasse & Tage som blev stora och folkliga genom SVT. Skulle inte de ha haft integritet?
Håller med dig om detta Jenny!