Sanning, dikt och förbannad lögn

Det är en sannings nyhetsvärde som 
värderas högt, och inte att den lär
oss något nytt, om världen eller tiden.
Besinningen får kvicka på om den
ska hinna komma med i Aktuellt!

Göran Palm

Jag frågade en gång skådespelaren Sven Wollter hur han valde vilka film- och teatermanus han ville jobba med. Han svarade att bra manus berättar något sant om att vara människa. Jag tycker fortfarande att det är ett riktigt bra svar.

Men vad är det då som gör en berättelse sann? Jag tänker att sanningen i en text kan finnas på flera olika nivåer.

Först har vi det uppenbara; att faktauppgifter och påståenden om verkligheten är korrekta. Oavsett om det är rent ljug eller sker av misstag kommer felaktiga påståenden alltid att drastiskt minska läsarens förtroende för både texten och skribenten.

Här tänker man kanske främst på journalistiska texter, facklitteratur och biografier, men den som skriver fiktion måste också förhålla sig till den här nivån av sanning. En soffa som är grön i första kapitlet kan inte vara röd i kapitel sju. Om det inte rör sig om en fantasyroman där någon har den magiska förmågan att byta färg på föremål.

Nästa nivå handlar om språket. Det finns många olika sätt att fara med osanning rent språkligt. Det är till exempel vanligt att en skribent skriver med lånta fjädrar och använder ord eller uttryck som egentligen inte känns bekväma. Bara för att passa in i ett visst sammanhang eller vinna respekt hos en viss grupp människor.

Problemet är att det ofta lyser igenom att fjädrarna är just lånade och texten upplevs därför som krystad. En text som försöker vara högtravande utan att skribenten helt behärskar ordvalet faller platt till marken, precis som när en medelålders person ska försöka låta ungdomlig.

Andra sätt att fara med osanning rent språkligt är att använda sig av floskler (vackra ord utan substans) eller klichéer (uttryck som har använts så många gånger att de är utslitna och ställer sig i vägen för berättelsen).

Fiktion måste inte vara dikt och förbannad lögn

På den sista nivån är sanningshalten beroende av det berättelsen vill få oss att tro om människan och/eller samhället. Vi har alla hört yttrandet ”förljugen” om en berättelse, oavsett om det rör sig om fakta eller fiktion.

En tidningsartikel kan vara sann i sak och språkligt korrekt, men ändå vara osann för att skribenten har valt en vinkel som skymmer sikten. En självbiografi kan vara osann för att den bär på budskap som ”ensam är stark” eller ”allt ordnar sig om du bara följer ditt hjärta”.

En intressant aspekt av detta är historiska skildringar. Ofta säger de mer om nutiden än om den tid skribenten påstår sig skildra. I populärkulturen är det till exempel vanligt att historisk klasskamp förvandlas till samtida kvinnokamp.

Ordet dikt betyder att något är påhittat. Vi säger ”dikt och förbannad lögn” när vi verkligen vill understryka att någon far med osanning. Tonåringen ”diktar ihop” en historia om varför han inte har gjort sina läxor. Men ordet dikt används också om poeternas texter, ibland mer sanna än en dokumentär. För att de tillsammans med annan fiktion, som romaner, sagor och filmer, har möjligheten att berätta något sant om att vara människa.

Läs mer

Släpp svordomarna fria!
Serier på Netflix som lär oss något om att skriva
Berättelsens ljud