dikter för tröst

Dikter för tröst

Kan poesin göra oss mindre ensamma och hjälpa oss att ”lämna våra båtar i solljuset”? Här är några dikter för tröst.

En god vän skickade en dikt av Karl Vennberg till mig, ur samlingen Visa solen ditt ansikte (1978):

Dödsriket finns inte bortom oss. Dit
leder ingen hemväg. Det finns
bara i vårt blod. Där spärrar det upp sina grottor,
där drar ångesten fram som ett skydrag.

Men livet är det rike vi har byggt.
Livet är det rike som också de döda har byggt.
Dit borde våra resor leda.
Vi borde lämna våra båtar i solens ljus.

Texten träffade mig rakt i hjärtat. Vilka mardrömmar våra sinnen än spelar upp inom oss kan vi alltid rikta blicken mot verkligheten, själva livet, och den levande gemenskap som också våra döda är en del av, genom sitt arbete och sin gärning.

Vi kan försöka att lämna våra båtar i solljuset.

Denna läsupplevelse fick mig att tänka på litteratur och dikter för tröst. Texter att återvända till när vi fastnat i dödsriket inom oss och inte hittar ut.

Sorg

Bodil Malmsten skrev en hel diktsamling om sorgen efter en anhörig, Det här är hjärtat. Här hittar vi tröst i att någon annan vet hur det är och kan sätta ord på det:

Knytnäven i bröstet
Dånet som i en domkyrka därinne
Ett slag framåt och två tillbaka
Två tredjedelar för ljudligt
För hårt

Det är det som är döden
Det att du aldrig svarar igen
Men att förstå det

Tårar är bara vätskeförlust
Jag svarade i telefon

Dan Andersson räcker oss i dikten Gässen flytta en hand när ensamheten plågar oss. Även han påminner om att rikta blicken mot verkligheten runtomkring:

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Värdet av att gå vilse

Mästaren Tomas Tranströmer tröstar i inledningen till dikten Gläntan (Sanningsbarriären 1978) den som irrat sig bort från en utstakad väg:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Det finns ett värde i att gå vilse i livet, hur plågsamt det än är när det händer. Ingen utveckling utan kris. I Tranströmers Stigar (1973) finns dikten Längre in:

Gå i grävlingens fotspår.
Det blir mörkt, svårt att se.
Där, på mossan, ligger stenar.
En av de stenarna är dyrbar.
Den kan förvandla allt
den kan få mörkret att lysa.
Den är en strömbrytare för hela landet.
Allting hänger på den.
Se den, röra vi den…

Karin Boye kan trösta när vi upplever att vi har tappat bort oss själv. Även hon verkade se värdet av att gå vilse en stund. Här dikten Hemlös från samlingen Moln (1922):

Att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta se,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka att man är gjord av bara lögn,
och vämjas vid sig själv och hata sig –
ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt.

Men den, som söker sig ett hem för sig,
får inte tro, att det finns var som helst –
han
måste vandra hemlös någon tid;
och den som är av lögn och vill bli frisk,
han
måste hata sig till det han kan
av sanning, som de andra få till skänks.
Vad är det värt att sörja så för det?
Vänta, mitt hjärta, och ha tålamod!

Längtan efter gemenskap

I Vad ska vi göra med varandra tröstar Jenny Wrangborg den som sörjer en förlorad gemenskap. Hon längtar lika mycket som läsaren efter ljusare och mer mänskliga tider:

Dagarna är kortare
nätterna längre
mörkret lite tätare

vi bär varandra med
telefonsamtalen
händerna
hoppet om en ljusare vår

vi träffas i fikarummen
korridorerna
diskussionerna
för att sudda ut allt
som vanan kalla omöjligt
bär varandra som löften
rädda
att hamna utanför oss själva

för vintern ligger närmare
sommaren längre bort
ljuset gränsar till mörker

strängt taget fattas oss ingenting
bara makten och möjligheten
att vara människor

För den som sörjer brist på framgång eller gillande kanske Gustaf Fröding kan hjälpa. Här dikten Takt ur Likt och olikt:

Lakejerna gåvo mig skrapa
och skänkte mig stolt sitt förakt,
emedan jag ej kunde skapa
mig om till en svansande apa,
dresserad av dem, som ha makt,
till konsten att bocka med takt.

Ty sälja sin frihet för slantar
och gula galoners prakt
och tacka sig mjuka som vantar
för guldet, som rockarne kantar,
och oket på nackarna lagt,
det kalla lakejer för takt.

Det finns hos Fröding en kombination av uppstudsighet och uppgivenhet, som kan erbjuda en tillfällig vila från bekymren. Gärna tillsammans med ett glas vin. I Ett Helicons blomster diktar han:

Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, vad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på livsens stråt
kan tvättas bort av gråt

Min glädje var ringa, min motgång var mycken,
min strängalek gjord till att falla i stycken,
och gjord att förlisa min levnads båt
– ro hit med vin för en plåt!

Dikter för tröst och hopp

Den inledande dikten av Karl Vennberg skulle kunna läsas som ett svar på Nils Ferlins Inte ens … där poeten med stor precision fångar hur det är att stå utan hopp trots att världen runtomkring är vacker.

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag är trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagens om sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Att någon vet hur det är att fastna i dödsriket kan vara en tröst i sig. Precis som när Vladimir Majakovskij utbrister:

Vart ska jag fly när det är i mig som helvetet brinner?

Dikter har kanske inte makten att lösa problem eller förändra materiella villkor, men när vi hittar rätt text kan vi få syn på något nytt, något hoppfullt, och känna oss mindre ensamma.

Vilka dikter för tröst använder du dig av?

5 reaktioner på ”Dikter för tröst”

  1. Leif Strandberg

    Som före detta norrbottning har jag en gott öga till Kalixsonen Folke Isaksson (1927-2013). Under de viktiga Vietnamåren var han med oss helhjärtat och hela tiden. Därefter gick han tillbaka till lyriken. Samlingen ”Tecken och under” (1981) är en skattkista. Här hittar du bland annat den fantastiska dikten ”Åkerbärsstället” som slutar så här:

    Så, i mitten av augusti,
    åkerbärstid
    /…/
    Ett extrakt av Någonting annat,
    Ett löfte om njutning utan gräns
    En oförliknelig sötma
    Utfälld vid den eviga isens rand

  2. Pingback: Citat av Bodil Malmsten om livet, samhället och skrivandet - Text & Tid

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.