Sociala normer kan vara fel och det finns en gräns för hur anständig en människa kan vara i ett oanständigt samhälle.
Att vara anständig är enligt ordboken att följa gällande sociala normer, att uppträda passande i olika sammanhang. Som människor är vi villiga att gå ganska långt för att bevara vår anständighet. Skammen är tung och blodröd, därför lär vi oss snabbt vad som går an, och vad som inte går an.
Det finns stora poänger med skammen. Utan sociala normer skulle samhällen och gemenskaper falla sönder. Moral är i detta sammanhang betydelsefullt.
Jag tror också att vi vinner på att den offentliga debatten är anständig, i betydelsen renhårig och intellektuellt hederlig. Tyvärr förväxlas detta ofta med uppfattningen att bara vissa förutbestämda åsikter går an. Vi springer i flock och de som tycker tvärtom tiger. Att hålla god ton blir istället att hålla god min.
I den offentliga debatten väger dessutom ord ofta tyngre än handling. Det blir större ramaskri när makthavare formulerar sig olämpligt än när de fattar beslut som gör livet sämre för människor av kött och blod.
Dålig kompass
En stor nackdel med att använda anständigheten som kompass är att de sociala normerna kan vara fel. Den som alltid uppträder passande kommer inte att tänja på de gränser som behöver tänjas för att livet och samhället ska utvecklas.
Tänk bara på hur mycket kvinnorörelsen har fått kriga mot det som ansetts opassande! Om ingen hade utmanat de sociala normerna kring sex och barnafödande skulle vi inte haft den idag självklara rätten att göra abort, skilja oss eller ha tillfälliga sexuella relationer.
Rosa Parks agerade opassande när hon 1955 vägrade att lämna sin sittplats på bussen åt en vit man. (Här kan du läsa mer om medborgarrättsrörelsen.) De demonstrerande arbetarna i Ådalen 1931 bröt så mycket mot normerna att militären sköt skarpt. När hamnarbetarna strejkade i Sverige för några år sedan utmålades deras krav på kollektivavtal som olämpligt eftersom konflikten hotade handeln.
Vem bestämmer?
Jag tänker på detta när fackföreningarna idag pratar om anständiga löner och arbetsvillkor. Vem bestämmer vad som går an? Är det Jeff Bezos eller lagerarbetarna på Amazon? Är det budgetslavarna på kommunkontoret eller undersköterskorna? Ska alla vara överens innan en förändring kan ske?
Kanske borde fackföreningarnas paroll istället vara oanständiga löner och arbetsvillkor.
På ett mer allmänt plan kan man säga att det finns gränser för hur anständig en människa kan vara i ett oanständigt samhälle. När de sociala normerna gör människor illa, underlättar exploatering eller tystar oliktänkande då kanske det inte ens är eftersträvansvärt att uppträda passande. En bättre kompass blir då att fråga sig i vems ögon jag vill vara anständig.
Boktips på temat anständighet:
- Det går an av Carl Johan Love Almqvist
- Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall
- Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist
- Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson
- Mig äger ingen av Åsa Linderborg
- Som hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl

Oj, vilken bra text – i svåra spörsmål.
Å ena sidan.
PO Enquist kom ofta tillbaka till de oanständiga. De ”hade det inte trevligt, de levde inte trevligt, deras seder var inte trevliga.” Men det var just dessa sedeslösa som ”mycket snart skulle bygga en historisk utopi.” (Kartritarna s 111)
Å andra sidan har vi Ronny Ambjörnsson som skrev att det var ”Den skötsamme arbetaren” (1988) som byggde utopin.
I min artikel om Ådalen 31 (2021) försöker jag mig på att förena dessa perspektiv. Det var de skränande och arga röda (kommunisterna) som banade väg för det skötsamma projektet.
https://fib.se/for-en-folkets-kultur/adalen-31-efter-90-ar-marma-lunde-och-sillenarna/