Osebol är en symfoni av röster

Marit Kapla har gjort ett mästerverk av berättelserna i Osebol. Till synes enkelt och avskalat, men med en ständigt brusande källa under ytan.

Idén är lika enkel som briljant. Att låta människor i en by vid Klarälven i norra Värmland berätta om sina liv. I Marit Kaplas varsamma händer flätas deras livsöden, vardagsbekymmer och syn på samhällsomvandlingen ihop till poesi. Röster ur folkdjupet skulle den som vill vara högtravande kalla det. En påminnelse om hur storartat varje människoliv är, även om det levs i en del av Sverige som ofta glöms bort av medierna. Livet pågår ändå. Arbete, kärlek, omsorg om hembygd och den uppväxande generationen. Minnen och förhoppningar.

Jag var hemma med ongan
sen började jag som hemsamarit
och sen jobbade jag inom äldrevården i Vitsand
på natta.

Det jobbade jag med ändå till jag slutade …
ja, till jag fick så ont i knät.

Då fick jag sjukpension.

Jag var där många år.

Där trivdes jag med arbetet.

Det var bra att jobba natta
för då var vi inte mer än två
och då bestämde vi över oss själva.

(Siw Persson)

Osebol är också berättelsen om svensk landsbygd. Om jobben som försvunnit och butikerna som lagt ner. Avståndet till viktig samhällsservice. Om alla små samhällen som tog ansvar i det stora flyktingmottagandet och fick många nya invånare på kort tid. Men sedan? Det är fortfarande ont om jobb och de unga vill till städerna.

Litterärt är Osebol ett mästerverk. Till synes enkelt och avskalat, men med en ständigt brusande källa under ytan. Poesin uppstår inte i ord och uttryck sökta av författaren, eftersom orden rakt igenom är Osebol-bornas egna. Poesin uppstår i sättet Marit Kapla arrangerar rösterna, först till en harmoni och sedan till en hel symfoni.

Vill du ha fler poesitips? Läs Betraktelser från kassan.