Får kvinnor skriva ärligt?

Har Åsa Linderborg ett särskilt ansvar för att hon är kvinna? Ska inte kvinnor skriva om det som sårigt eller politiskt inkorrekt?

Är Åsa Linderborg salongsradikalernas Paris Hilton?

Som skrivande människa måste man bara älska undersköterskan Agneta Thomasin Svenssons skarpa formuleringar när hon i Kommunalarbetaren sågar Åsa Linderborgs bekännelsebok i dagboksform, Året med 13 månader. Året då metoo rasade och Linderborg fortfarande var kulturchef på Aftonbladet. Året då hon också blev lämnad av sin livskamrat.

Själv älskade jag boken. Slukade den hel. Under de år jag själv befann mig i mediebranschens utkanter var Åsa Linderborg en stor förebild. Vi har också träffats och samtalat några gånger. Beundrar hennes intellekt, hennes ständiga sökande efter vad som är sant och riktigt, hennes mod. Hon var också ärligt och nyfiket intresserad av mina åsikter, trots att jag var en ganska oerfaren redaktör på en mycket liten tidning. Hennes klasstänkande och försvar av yttrandefriheten var befriande i en vänster som till stora delar lämnat arbetarklassen bakom sig och där debattklimatet blivit kvävande moralistiskt och antiintellektuellt.

Ändå har jag svårt att värja mig från poängerna i Agneta Thomasin Svenssons debattinlägg. Även om Åsa Linderborg har ett skitår kan hon trösta sig med en lyxkonsumtion landets undersköterskor inte ens kan drömma om. Och om hon nu säger sig stå på undersköterskornas sida, varför upplät hon inte sina spalter till deras röster? Var hon inte snarare en av dem som bidrog till att göra metoo till en angelägenhet för kultureliten? Och är det inte kvinnoförakt att, som Åsa Linderborg gör, fasa för kroppens åldrande och förändring? Vad säger det om hennes syn på arbetande kvinnors kroppar, märkta av långa arbetspass i tunga yrken?

Thomasin Svenssons text väcker frågan hur mycket våra politiska ståndpunkter behöver avspegla sig i vår livsstil för att bli trovärdiga. Har Åsa Linderborg ett särskilt ansvar för att hon är kvinna? Eller för att hon trots sin karriär uttalar ett så tydligt stöd för arbetarklassen?

Får inte kvinnor skriva sårigt?

Jag tänker att vi kvinnor också måste få skriva ärligt och sårigt om det som inte är politiskt korrekt och om de känslor och tankar som inte går i takt med en feministisk övertygelse. Försvinner föraktet för kvinnors kroppar om vi slutar berätta om hur vi bär det med oss genom livet? När jag läser hur Åsa Linderborg ser på sin egen kropp är min första tanke att hon delar en kollektiv erfarenhet. Jag känner sorg över hur vi har det med oss själva, inte att hon sviker eller föraktar andra kvinnor. Att låtsas stå över de ideal som även undersköterskor tampas med skulle vara ett större svek.

Det finns också något allmänmänskligt i skildringen av den osäkerhet och de tvivel som uppstår när en kärlek tar slut och livet ställs på ända. Smärtan i livskrisen, självföraktet. En smärta som inga besök på Stockholms finkrogar eller shoppingrundor på NK kan radera. Även om jag inte tänker förneka att pengar till resor och umgänge hjälper när livskrisen kommer.

Kulturelit

Ur ett klassperspektiv tänker jag att man måste läsa Året med 13 månader för vad den är. En självbiografisk berättelse av en person i kultureliten. Jag uppskattar att Åsa Linderborg uttalar en tydlig klasståndpunkt, men jag förväntar mig inte att hon ska leva i min verklighet. Hon var kulturchef på landets största tidning, ett jobb som naturligtvis kommer med förmåner och gräddfiler men också med ramar och förväntningar.

Hade Linderborg kunnat ge plats åt fler arbetare på Aftonbladet Kultur? Kanske. Hade Schibstedt låtit henne förvandla Aftonbladet Kultur till ett språkrör för klasskamp? Absolut inte. Om hon tänjde på gränserna så mycket det gick får vi aldrig veta.

Jag kommer att fortsätta älska Året med 13 månader, berikad av Agneta Thomasin Svenssons vassa invändningar. Båda texterna visar hur viktigt det är att vi fortsätter att brottas med allt som skaver.

Läs mer om Åsa Linderborg och debatten om kvinnors åldrande.