Min farfar var skräddare och kunde sy en hel kostym för hand på en vecka. Han fick också ta hand om kungens kläder.
Jag älskade min farfar Sture. En drömmare och filosof med snapsskåp i redskapsskjulet och massor av böcker i hyllorna. Hans kramar var doft av piptobak och en skäggstubbssträv kind. Jag minns det som att han nästan alltid var ute. Påtade i trädgården, gick i skogen.
Han och farmor bodde i Ödåkra utanför Helsingborg, bara ett stenkast från den nu nedlagda spritfabriken. Farfar körde aldrig bil. Han tog cykeln med cykelväskor in till Helsingborg och Sundsbussen över till Helsingör när snapsskåpet skulle fyllas på. På nattduksbordet hade han godis från färjorna. Exotiskt, tyckte jag och snodde rätt många salta pistiller från burken med pingvinen på.
I farfars rum fanns också en symaskin. En sån där gammal som man trampar. Där kunde han förvandla stuvbitar till kläder åt mina dockor. Född 1907 blev farfar upplärd till skräddare i en tid då allt syddes för hand, med benen i kors uppe på ett bord. En full kostym med kavaj, väst och två par byxor tog en vecka att tillverka.
Började som gesäll
Farfar började som gesäll hos sin egen pappa skräddarmästaren. Firman hade lokaler i ett fristående hus bredvid bostaden. Rum för måttagning, tillskärning och provning där nere och arbetslokaler med stora takfönster för maximalt ljusinsläpp där uppe. När farfars pappa dog tog farfar över barndomshemmet, och brodern tog över skrädderiet.
Under andra världskriget var farfar inkallad under lång tid. Kvar i hans barndomshem fanns farmor och min pappa, fem år gammal när kriget bröt ut. På skrädderiet blev det ont om jobb.
Efter kriget började konfektionsindustrin ta fart och skrädderierna fick svårt att konkurrera. Farfar gjorde ett försök att driva firman vidare i ett övergångsskede. Han tog emot kunder i skrädderiet, tog mått och visade tygprover. Sedan skickades beställningen till fabrik. När plagget var klart gjorde farfar de sista finjusteringarna för hand.
Till slut gick det inte längre och farfar fick ta jobb som skräddare på en större firma inne i Helsingborg. Skrädderibyggnaden hemma i Ödåkra blev så småningom tvättstuga och extra sovrum.
Skräddarsytt blev ovanligt
Sina sista yrkesår tillbringade farfar på Stenströms, en exklusiv klädbutik som fortfarande finns kvar på Stortorget mitt i Helsingborg. Hans jobb handlade nu om att göra ändringar så att kostymerna satt perfekt på kunderna. Någon gång ibland kunde en äldre dam med mycket pengar fortfarande beställa en skräddarsydd dräkt.
En av farfars arbetsuppgifter var också att ta hand om Gustav VI Adolfs kläder. Kungen hade sommarresidens på slottet Sofiero utanför Helsingborg och skickade sin adjutant till farfar när kläder skulle ändras.
Jag rekommenderar alla som kommer till Helsingborg att ta en titt inne på Stenströms där man valt att behålla stora delar av den gamla inredningen. En doft av en tid före slit och släng.
Konsten att vända på en rock
Att vara skräddare handlade inte bara om att skapa vackra kläder åt fint folk. Farfars yrkeskunnande användes också för att förlänga livslängden på plagg. Han kunde konsten att vända på en sliten ytterrock. Och när pappa slet upp sina byxor i baken blev de lappade med hjärta. Farfar sydde och farmor stickade. Trots blygsamma inkomster var pappa och hans bröder välklädda.
Jag ärvde inte farfars förmåga att hantera nål och tråd. Däremot vill jag gärna tro att min kärlek till och respekt för hantverk kommer från honom. Och från farmor som gjorde de mest fantastiska rätter och bakverk i sitt enkla kök och som alltid satt med en stickning i knäet framför teven.
Jag mjuknar inför människans förmåga att göra något vackert av nödvändigheter och hitta kreativa lösningar under nödtider. Som den virkade klassikern mormorsrutan. Det som från början var ett sätt för fattiga husmödrar att maximalt utnyttja små garnrester, har utvecklats till en konstform med ett oändligt antal variationer. Ändå förblir den ursprungliga varianten på något sätt vackrast i sin enkelhet.
En av mina käraste ägodelar är ett exemplar av tidningen Femina, nr 8, 1979. Farfar poserar som skräddare i ett inslag om olika maträtter med yrkesnamn. Där sitter han bredvid receptet på skräddarelåda, med benen i kors och trådrullar i förgrunden. Min fina farfar. Drömmaren, konstnären, yrkesmänniskan, smygsuparen. Han som faktiskt kunde sy en hel kostym på en vecka. För hand.
Tack till pappa Arne och till farbror Per för att de berättade allt jag inte visste om farfars yrkesliv.
Virka ditt eget bokmärke!
Din berättelse om farfar, skräddaren är så bra och väcker många tankar. Den svenska textilindustrin var ju ett av flaggskeppen i folkhemmet Sverige. Ramsan ”Säg Algots, det räcker” lärde jag mig samtidigt med psalmverserna. Sen vacklade Algots men 1972 gick staten in och satsade massor med pengar (idag otänkbart förstås) för att etablera Algots i mina hemtrakter; tre fabriker i Skellefteå, Lycksele och Norsjö: tre flugor i samma smäll; Norrland, arbete för kvinnor, svensk textil. Algots Nord var ett faktum. Efter 10 år var det dags att svaja igen. Då togs ett storartat initiativ från vänster (som fanns på den tiden). Kooperativet Norrkläder bildades; proggiga MNW spelade in en skiva med sömmerskorna, proggiga Mahjong skänkte mönster, Sara Lidman talade och talade, ishockeylaget Skellefteå agerade, Skellefteå kommun stödköpte arbetskläder och vi i vänstern köpte på oss Mahjong-kläder för fulla muggar. Men 1981 var sagan all. Kapitalismen tog tillbaka alla initiativ. Men det var ett vackert försökt. Så föll mina tankar när jag läste om din farfar, skräddaren.
Vilken fin bit samtidshistoria! När du berättar om textilindustrin slås jag av hur fort allting går. Den textilindustri som konkurrerade ut min farfar blev sedan själv utkonkurrerad av produktion i länder med svältlöner. På bara drygt två generationer gick vi från handsydda kostymer till ”made in India”.
Jag skriver ännu inte så långt och intresseväckande men betonar alltid vår minnen, när jag pratar med folk. I Luleå har vi en liten grupp ”Knep & Knåp” som det finns mer att berätta om. Men där betonar jag ”hantverket” i alla former, men har ännu inte kommit igång. Jag har provat sticka igen efter säkert 30 år och fascinerats av korsstygn, som lär vara det äldsta stygnet., som användes redan under stenåldern för att sy ihop djurhudar.
Korsstygn verkar kul. Då kan man ju också brodera alla de härliga gamla ordspråken. För mig är det virkning som gäller. Tycker om att det är behändigt att ta med sig och variera i oändlighet.