Från en dotter till en dotter

Vad går i arv från dotter till dotter? Är det tillräckligt att vara älskad från första stund eller behövs det mer för att få en stabil grund att stå på?

Den vackraste text jag vet om hur det är att vara förälder till en tonårsdotter är Peter Lemarcs Älskad från första stund.

Min förstfödda skulle egentligen ha kommit i augusti, men eftersom hon är en person som tar god tid på sig och ibland har lite svårt att komma till skott, blev hon istället Prinsessa av september.

Alldeles nyss
Prinsessa av september
Bar jag dig i min famn
Genom spruckna nätter med varsamma händer
Viskade jag ditt vackraste namn
Jag ville fylla dej med drömmar
Måla en himmel så blå
Jag ville ha dej att tro att allt du önskar kan du få

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorden rund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund

Det gör mej så ont
Prinsessa av september
Att möta din skräckslagna blick
Se dig famnad av en sorg som bara du känner
Och glida iväg från det lugn som är ditt
Är det jag som har lärt dig att måla dina orosmoln?
Har jag kramat dig för hårt, säg nåt så jag kan förstå

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorden rund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund, älskad från första stund

Jag säger ditt namn
Prinsessa av september
Du stänger din dörr igen
Det kommer en dag då himlen återvänder
Men du kan inte se den än
Och fast min oro för dig är nånting jag inte rår på
Måste jag släppa din hand och se dig villande gå

Om det ändå hade räckt med bara min kärlek till dej
Den är större än du tror
Större än kärleken själv
För när du steg ner på denna jorden rund
Var du älskad från första stund
Älskad från första stund, älskad från första stund

Peter Lemarc

När man får barn är det många, ofta lite äldre kvinnor, som kommer med rådet att njuta av varje stund tillsammans. ”De växer upp så fort, snart är de utflugna.” Men för den som lever mitt uppe i småbarnsåren går tiden inte fort. Den kroniska tröttheten, stressen på morgonen, kladdet och kletet, magsjukor och förkylningar. Bråk med livskamraten om vems tur det är att få en stund för sig själv.

Jag var usel på att njuta av livet som småbarnsförälder. Ville bara komma vidare. Sedan sa det plötsligt tjoff och nu står det en nästan vuxen kvinna framför mig. När vi kramas är det jag som ställer mig på tå. När vi pratar om livet och samhället är hon tio gånger klokare än jag någonsin var som sextonåring. Hon har dessutom redan en solid integritet som det tog mig många års vuxenliv att erövra. Nu kan jag ärligt säga att jag njuter av varje dag vi fortfarande bor tillsammans. Ibland vill jag stanna tiden.

Alldeles nyss
Prinsessa av september
bar jag dig i min famn

Arvet från en mamma

Jag funderar på vad som går i arv från mamma till dotter. Har jag bidragit något till den här unga människan eller blev hon den hon blev helt av egen kraft?

Min mamma lärde mig att livet kan vara hårt och orättvist, men också att det går att lämna en situation som inte är bra. Hon lärde mig att ta hand om ett hem och att hålla väninnor och systrar nära. Tyvärr lärde hon mig också den hårda vägen vilket högt pris ett barn betalar när vuxenvärlden sviker. Hon lärde mig en hel del om hur jag inte vill vara. Ändå märker jag rätt ofta hur hon talar genom mig när jag agerar med ryggmärgen. Har blandade känslor inför att jag blir mer och mer lik henne till utseendet ju äldre jag blir.

Min egen bakgrund har gjort mig till en förälder som är livrädd för att barnen inte ska känna att de varit älskade från första stund. Jag har lagt allt krut där och säkert curlat lite för mycket. Noga med att inte signalera några förväntningar på vad de ska intressera sig för eller hur höga betygen ska bli. Har tänkt att om tryggheten och kärleken finns där så ordnar sig resten. Borde jag ha pushat mer? Tvingat dem att läsa, idrotta, spela instrument?

Perspektiv som krockar

Men vi diskuterar mycket, min dotter och jag. Klass, till exempel. Hur viktigt det är att se vilka människor som får samhället att fungera. Varför solidaritet är grunden för alla framsteg. Att vara stolt över sin bakgrund. Hon har oftare en feministisk ingång till samhällsfrågorna, så som den yngre generationen gärna har.

Perspektiven krockar när jag tycker att hennes feminism blir klasslös och inte förhåller sig till den materiella verkligheten, och hon tycker att jag har för många reservationer mot feminismen så som den uttrycks idag. Försöker få henne att läsa Nina Björks Under det rosa täcket för att hon bättre ska förstå hur min generations feminister tänkte och varför vi ibland kan känna behov av att problematisera till exempel transfrågorna.

Hon läser till undersköterska nu och jag ser fram emot att följa med på resan. Hur kommer tankarna om klass och feminism att förändras när de möter verkligheten? Oavsett vad som händer längre fram är jag glad att hon valt en så viktig yrkesutbildning som första steg ut i livet. Att konkret kunna bidra till samhällsbygget, men också få många tillfällen att reflektera över livet, filosofin och etiken.

Hon har varit älskad från första stund, min dotter, Prinsessa av september. Kanske är det inte tillräckligt, men jag hoppas att min kärlek kan bli en liten stabil yta att stå på när resten av livet ska erövras.

Läs gärna om hur barnen spelar på våra hjärtesnören.