Jag vaknar tidigt på nyårsafton. Katterna tassar omkring när jag börjar röra mig i huset. Människorna kommer att sova i många timmar till. Detta är min del av dygnet. Nu är det bara jag och orden.
Jag har ett dokument där jag samlar på dem. Ord jag vill komma ihåg, ord jag vill närma mig, ord jag vill pröva. En del av dem flaxar och flyger iväg när jag vill nåla fast dem. Andra bleknar som färgfoton i regn.
Går det att hitta ord för allt?
Jag söker orden
Dag efter dag den här hösten och vintern har jag sökt ord för bomberna som faller över Palestinas barn. Vad finns det att säga när själva människovärdet blir till grus och damm framför våra ögon?
Går det ens att tala om fred?
Sedan läser jag en artikel av författaren Johannes Anyuru i Aftonbladet: Gaza står nu bredvid Hanoi och Guernica. Han skriver att han inte längre kan låtsas att orden inte fallit sönder i våra händer.
Litteraturen bär
Samtidigt visar han med sin text att verktygen fortfarande fungerar. Att skönlitteraturen kan bära fram det som trasar sönder andra språk och lämnar orden ihåliga. Så som Picassos språk bar när han målade Guernica.
Jag måste tro att litteraturen har den kraften. Att det, när allt annat är sagt, är därför vi skriver.
Varsamt lägger jag Anyurus artikel till listan över årets nödvändigaste läsning. Och delar hans ord som en gemensam nyårsförhoppning:
”Jag vill bara det varje människa vill: att världen inte ska skada de jag älskar, och att språket ska hålla samman tillräckligt mycket för att jag ska kunna försvara dem med det, i stället för med mina händer, som ändå ingenting förmår.”