Det intressanta med Fredrik Virtanens bok är inte skuldfrågan. Behållningen är hans resonemang om den offentliga debatten. Har vi vunnit när motståndaren tystnar?
Fredrik Virtanens bok Utan nåd är bitvis plågsam att läsa. Hans beskrivning av ett liv som rasar samman, hur det är att falla fritt utan att veta hur botten ser ut. Att inte ens kunna ta livet av sig eftersom det finns en familj som förtjänar bättre. Och det enda du har att hålla i handen är ett snålt tilltaget recept på benso.
Vi får aldrig veta vad som är sanning och lögn i historien om Virtanen och Cissi Wallin. Det vi vet är att Afonbladet-profilen Virtanens tillvaro på 00-talet var en enda lång fest med mycket alkohol och droger på Stockholms innekrogar. Att han under en av alla dessa nätter träffade Cissi Wallin och tog med henne hem. Och att hon flera år senare anmälde honom för våldtäkt. Förundersökningen lades ner och inget åtal väcktes.
Hård dom
Under metoo-hösten 2017 valde Wallin att hänga ut Virtanen med namn på sociala medier. Konkurrenterna till Aftonbladet hakade på och domen mot Virtanen blev hård. Han förlorade sitt jobb, vänner och bekanta. Folk spottade efter honom på gatan och hatmejlen flödade in. Det liv han dittills levt var över.
Vi vet inte vad Virtanen gjorde sig skyldig till under de där åren i Stockholms uteliv. Han säger själv att han kunde bete sig svinaktigt och att han låg runt för glatta livet. Vilket inte i sig är något att moralisera över, men människor med makt har en tendens att utnyttja sin ställning på olika sätt.
Polarisering
Det intressanta med Virtanens bok är inte skuldfrågan. Den stora behållningen, utöver den plågsamt nakna beskrivningen av sammanbrottet, är Virtanens resonemang om hur medierna hanterade metoo och vilka konsekvenser det har fått för det offentliga samtalet.
Jag fastnar särskilt för hans kritik av den polariserade debatten. Under metoo kunde du bara vara för eller emot. Inga nyanser. Den som yttrade något som andades kritik placerades genast i facket antifeminist av vänstern, och den som delvis bejakade metoo placerades i facket tokfeminist av högern. En tendens i debatten som har blivit vardag, inte minst på sociala medier där allt är ytlig positionering och tom signalpolitik. Nästan aldrig ärliga diskussioner om hur vi konkret kan göra våra liv tillsammans bättre.
Polariseringen gäller inte bara metoo, utan varje fråga som skiljer liberala från konservativa. Migrationspolitik, segregation, kriminalitet, klimat…
Många tystnar
Konsekvensen är att väldigt många människor tystnar, eftersom de inte känner sig bekväma med att hamna i ett fack eller drabbas av guilt by association. I exemplet metoo gick vi miste om en konstruktiv debatt om jämställdhet.
Jag gissar att en majoritet av svenska folket som lever sina liv i verkligheten utanför Twitter och Stockholms innerstad har en mer nyanserad uppfattning i de flesta frågor än proffstyckarna. Människor är överlag mer intresserade av att diskutera lösningar på konkreta samhällsproblem än att signalera politisk tillhörighet.
För medan proffstyckarna vulgärtolkar varandra på sociala medier har LO-kvinnor fortfarande usla inkomster, glesbygden är utarmad och arbetare med kollektivavtal får betala ett högt pris för arbetskraftsimport och en växande svart arbetsmarknad. Folk inser att klimatet inte kommer att räddas av att de betalar sex spänn på Ica för en plastpåse tillverkad av sockerrör.
Yttrandefrihet
Berättelsen om Virtanen, Wallin och metoo är också en berättelse om yttrandefriheten. Den grundlagsfästa och omfattande rätten att säga och tycka vad man vill. Enkelt och självklart för de flesta i teorin. I praktiken mer komplicerat.
En uppenbar skevhet i yttrandefriheten är att medierna till stora delar ägs av klickjagande storföretag som ger förtur till kändistyckare och premierar polarisering och förenkling. Hur ska vanliga människors röster höras i det högljudda bruset från självsäkra medieprofiler? Hur ska människor orka tycka till när varje litet steg i någon riktning placerar dig i ett fack där du inte är bekväm?
Klickjakt
Något vi ofta glömmer är också att yttrandefrihet i praktiken förutsätter en stat med våldsmonopol. I bokstavlig mening, som när polisen skyddar ett demonstrationståg. Men också i vidare mening genom att det är staten som åtalar och dömer för brott, inte mediedrev. En viktig princip i pressetiken som inte minst under metoo flög all världens väg. Klickjakten och den ekonomiska vinningen blev för frestande. Människor dömdes utan rättegång och utan möjlighet att avtjäna sitt straff. Mediernas jakt på försyndelser i det förflutna lämnade heller inget utrymme för preskriptionstid.
Statens våldsmonopol som en förutsättning för yttrandefrihet aktualiseras också av den vidriga avrättningen av en fransk lärare för några veckor sedan. När religiösa fanatiker tar sig rätt att skipa sin typ av rättvisa mot oliktänkande är det högt vatten.
Poängen med lagar i en rättsstat är att de måste vara samma för alla, annars väntar kaos och barbari. Om yttrandefriheten inte är allas, är den ingens. Men den blir också vad vi gör den till. Det är därför mediedreven och smutskastningskampanjerna på sociala medier är så obehagliga, oavsett juridisk eller moralisk skuld hos de utpekade. Ett slags utomrättsliga avrättningar. Vad har vi egentligen vunnit när yttrandefriheten används för att få andra att tystna?
Läs mer om yttrandefrihet och metoo i Året med 13 månader.