Våra hjärtesnören påverkas av det som ligger djupast i vår person och väcker starka känslor. Vilka berättelser drar i dina hjärtesnören?
Jag tycker om det engelska uttrycket heartstrings om en människas djupaste känslor av kärlek eller medkänsla. Det är svårt att hitta ett motsvarande begrepp på svenska så varför inte bara översätta till hjärtesnören?
Vad är det som drar i dina hjärtesnören? Barn, barnbarn, en livskamrat, vänner? Eller kanske husdjur, ett fotbollslag, en hemstad?
Barn spelar på våra hjärtesnören
Våra hjärtesnören påverkas av det som ligger djupast i vår person. Den biologiska driften att ta hand om barn och andra däggdjursungar gör att de automatiskt spelar på våra hjärtesnören. Vi börjar le, prata med ljusare röst och blir illamående vid tanken på att någon ska göra dem illa.
I vår djupaste personlighet finns också starka övertygelser och värderingar. Den svenska flaggan kan spela på vissa människors hjärtesnören medan den är neutral för andra. En tiggare utanför Ica kan väcka medkänsla eller ilska, beroende på vem som passerar. En del får ståpäls av Det fackliga löftet, andra av Öppna landskap. För vissa kan yrkesstolthet dra i ett hjärtesnöre medan andra arbetar bara för att de måste.
Våra hjäresnören sitter också fast i viktiga minnen. Nostalgi uppstår när en doft, en bild, en sång drar i ett hjärtesnöre som är fäst vid ett kärt minne. Jag har en smyckesask som fortfarande doftar av min mamma. Och när jag hör vissa låtar av Nynningen tänker jag på Timmarna i bussen med Sven Wollter. En liten pyjamas jag hittar på vinden kan påminna om barnen när de var bebisar.
Ibland kan sinnesintrycken dra i ett hjärtesnöre fäst vid ett obehagligt minne, och framkalla känslor av sorg, vemod eller ilska. Jag gjorde en gång ett reportage som bland annat innehöll ett återbesök på min egen högstadieskola. Vandringarna genom de korridorerna var också en vandring genom tonårsjagets stora ensamhet.
Traditioner och hembygd
Traditioner och hembygd har förmågan att dra i våra hjärtesnören och därför fortsätter vi att plocka fram mormors recept på knäck varje jul och fortsätter att äta sill vid varje högtid trots att det var länge sedan vi behövde konservera fisk för att överleva. Hembygden kan dra i hjärtesnören med sin natur, sin dialekt och lokala traditioner. Därför kan jag sitta här i skärgården och längta efter en skogssjö, och jag kommer nog alltid tycka att spettekakan markerar fest och högtid.
Hjärtvärmande är ett vanligt ord när vi beskriver en läsupplevelse eller en film vi har sett. Alla vet direkt vilken känsla som åsyftas. Berättelsen drar helt enkelt i våra hjärtesnören, en effekt som många författare och filmskapare eftersträvar. Risken med att försöka skriva hjärtevärmande berättelser är att författaren överdriver och resultat blir, som en bokbloggare skrev, sentimentalt smet över det hela.
Här är i alla fall några berättelser och scener som drar i mina hjärtesnören:
- När rövaren Mattis omfamnar sin dotter Ronja och utbrister: ”Jag har mitt barn!”
- Solidariteten i filmen Pride
- Stig Sjödins dikt Bandvalsaren
- Den stora gruvstrejken av Émile Zola
- Ett halvt ark papper av August Strindberg
- Filmen The Commitments
- Kärlekshistorien i tv-serien Tunna blå linjen
- Mig äger ingen av Åsa Linderborg
- Nässlorna blomma av Harry Martinsson
- När Karl-Oskar snickrar en kista åt sin dotter i Utvandrarna
Vilka berättelser drar i dina hjärtesnören?
Däggdjuren och fåglarna (dock icke reptilerna) har genom årmiljonernas evolutionära krumsprång utvecklat hjärtesnören; de värnar om nära och kära. Vår egen art gick under en kort sommar dessutom och sensationellt vidare och uppfann kulturella snören. Dessa kulturbloss verkar vara över. Så tänker jag när jag ligger på vårdavdelning med sepsis. I skiftningen mellan dvala och vakenhet fladdrar Tv-programmen: Lyxhoror i Hollywood och i NY, Wahlgrens värld i knarkparadiset Marbella, lyxjakt efter lantegendomar i England, kirurgiska ingrepp på 300-kilos-monster eller på bombade strippor som fixar bröst och läppar. Nej, apornas planet är en större civilisation.
Denna reptilvärld måste bort! Annars blev människors försökt till kärlek, förnuft och godhet bara ett tillfälligt irrbloss.
Själv spelade jag Händel när jag kom hem från sjukhuset i gårkväll. ”Hallelulja”.
Det låter som att du har varit igenom en riktigt prövning, både på det fysiska och det själsliga planet. Hur ska man kunna bli frisk med den typen av skit-tv i bakgrunden? Vackert det där om människans försök till kärlek, förnuft och godhet!
Men i denna dvala nere i reptillivet på Marbella kom de tassande. De vitklädda änglarna. Undersköterskorna. Sjuksköterskorna. Hela tiden kom de. Dag som kväll som natt. Med mätinstrument, med mediciner, med nya blöjor och rena kalsonger, med katetrar mat och med mänsklighetens allra finaste leenden (och ett och annat roligt skämt). Där har vi gänget!