i mörkret är alla katter grå

I mörkret är alla katter grå

Verkligheten blir mer färgrik om vi tänder ljuset och tittar nyfiket på det som träder fram. I mörkret är alla katter grå.

Ny måndag i november och ungarna har gått till skolan. Det är kallt nu, bara några grader över nollan, och vi fick leta fram vantar och mössor på morgonen. Jag lägger pumporna vi karvade ut till Halloween på komposten och ser fram emot att lägga ut den nya jorden i rabatterna till våren. Även om det tekniskt sett inte är jord vi får i en kompost, utan just kompost. Vi kan använda den som jordförbättring, men matjord är, precis som metaller, en ändlig resurs.

Jag sätter på diskmaskin, tvättmaskin och bäddar, i ett hem blir man aldrig färdig. Plockandet, torkandet, städandet är ett evighetsarbete. Jag tänker på Sisyfos som i den grekiska mytologin var dömd att rulla ett stenblock upp för en kulle. Varje gång han nästan var uppe rullade stenen ner igen och han fick börja om. Enligt den franske författaren och existentialisten Albert Camus måste vi tänka oss Sisyfos lycklig, eftersom livet i sig inte har något varaktigt värde och vi själva måste välja att se på det vi gör som meningsfullt.

Jag köper resonemanget, även om jag inte vet hur mycket hushållsarbete Camus utförde i sitt liv.

Insikt

Jag tänker på det viktiga och vackra ordet insikt, att se något hela vägen in. De flesta människor har några sådana ögonblick i sina liv när seendet klarnar och en pusselbit faller på plats. Jag föreställer mig att insikt är kunskap som kommer till oss genom både tanke och känsla, alltså något helt annat än att plugga in huvudstäder till ett geografiprov.

En viktig insikt kom till mig genom en klasskompis på komvux för 25 år sedan. ”Livet är orättvist”, sa jag, för att det var så min mamma alltid hade sagt, uppgivet och en aning bittert. ”Men måste det vara så?”, frågade min kompis då. Det var allt som behövdes för att ställa min världsbild på ända. Insikten om att det inte måste vara orättvist stakade ut en ny riktning för mitt tänkande, mina val och mina relationer.

En annan insikt kom till mig när en bra lärare sa: Det är först när vi ser hur mycket vi inte vet som vi har börjat skaffa oss kunskap. Då fungerade insikten mest som tröst. Det finns en gigantisk värld av kunskap därute men eftersom jag ser att jag nästan ingenting vet är jag ändå på väg.

Idag handlar insikten mer om att försöka vara ödmjuk inför mina stora kunskapsluckor. Inte ödmjuk i meningen att framstå som sympatiskt blygsam, utan ödmjuk som en förutsättning för att lära mig mer. Om du tror att du vet, vad är då poängen med att ta reda på hur det faktiskt ligger till?

Vem har facit?

Under många år tappade jag bort den här insikten. Verkligheten pressades med skohorn in i förutbestämda mallar och enkla scheman. Jag behövde inte leta efter svar, eftersom facit redan fanns. Riktigt illa ute är man om det av någon anledning är väldigt viktigt att vara den som har det enda sanna facit. Då blir man blind för all ny information som inte bekräftar det man redan tror sig veta.

Jag skrev om Halloween och Alla helgons dag i förra veckan. Precis som många andra hade jag föreställningen att Alla helgons dag var en gammal svensk tradition som de senaste decennierna har utmanats av USA:s Halloween. Detta var en sanning och därför inget som behövde kollas upp.

Det som visade sig när jag ändå läste på var att Alla helgons dag etablerades först på 1950-talet. Jag fick också veta att det då, precis som nu, grymtades bland de mer konservativa. Varför skulle vi börja med sådana katolska vanor att tända ljus på gravar? Halloween visade sig ha rötter i folklig förkristen tradition på de brittiska öarna.

I mörkret är alla katter grå

Verkligheten blir mer färgrik när vi tänder ljuset och tittar nyfiket på det som träder fram, även en kuriositet som hur vi under en vecka i början av november på olika sätt uppmärksammar döden. I mörkret är alla katter grå, medan de i dagsljus kan skilja sig åt en hel del.

Jag säger inte att det är enkelt. Ett problem med förutfattade meningar och antagna sanningar är ju att vi inte alltid är medvetna om att vi har dem. Det är så lätt att svara och tycka med ryggmärgen. Men jag ska i alla fall försöka betrakta allt jag inte vet som någonting positivt och vara ärlig om mina kunskapsluckor. Tänk vad härligt att det finns oändligt mycket kvar att lära!

2 reaktioner på ”I mörkret är alla katter grå”

  1. Leif Strandberg

    Nä, jag tror inte heller att Albert Camus vare sig städade, tvättade eller diskade. Han hade ju en mor. Denna mamma blev världsberömd när Camus 1957 i Stockholm efter nobelprisutdelningen ombads kommentera FLN:s (befrielsefronten i Algeriet) bussbomber. ”Min mor kan ju sitta i en av spårvagnarna, och i valet mellan revolutionen och min mor så väljer jag min mor”(fritt ut minnet). De rättrogna blev alldeles vansinniga men Camus bok Människans revolt är viktig för att förstå hur revolutioner och befrielsekrig kan gå snett.

    I övrigt slår det mig, när jag tittar på ”Anders knackar på”, att ingen kändis verkar kunna sköta sitt hem, städa eller göra enkla reparationer. Den arge snickaren Anders skäller på dem och säger att ”ett hem behöver lika mycket kärlek och omtanke som du själv och dina nära och kära.”
    Det var bra sagt av Anders – trots att han också är en kändis.

    1. Bra bakgrundskunskap om Camus. Jag har än så länge bara läst Främlingen.

      Jag förstår vad du menar med att kändisar inte verkar kunna sköta sina hem. Det har slagit mig de få gånger jag har tittat på Anders knackar på att de gör små saker väldigt stora. Om man som jag bor i ett ständigt pågående renoveringsprojekt är en lös kontakt eller en trasig ugnslampa bagateller. När vi flyttade in var ingenting gjort på nedervåningen sedan 50-talet. Renovering för mig är inte att måla om ett rum, det är att balansera på bjälklaget i väntan på nytt golv. Samtidigt har jag en känsla av att Anders hade skällt en hel del på oss för att vi aldrig blir klara…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.