jan myrdal

Jan Myrdal ville aldrig bli fin

Jan Myrdal var en unik intellektuell i vår tid och hur många galna tunnor du än tycker att han hoppade i så rekommenderar jag att du läser honom.

När världen öppnade sig för mig politiskt i slutet av 90-talet finkammade jag tillsammans med en vän Göteborgs antikvariat. Vi fyllde våra bokhyllor med billiga 70-talsutgåvor av marxistiska klassiker som övergivits av kanske desillusionerade före detta vänsteraktivister ur vår föräldrageneration. Leo Hubermans Människans rikedomar, Arnold Ljungdals Marxismens världsbild, Mehrings Marx-biografi…

Jan Myrdals omfattande verk var en självklar del av detta samlande. Alla skriftställningar, reseböckerna, de självbiografiska och inte minst Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Jag har långt ifrån plöjt igenom min samling än, men Myrdal är fortfarande den enda författare, eller skriftställare som han själv föredrog att kalla sig, som fyller ett helt eget plan i min bokhylla.

Första gången jag träffade Jan var på Bokmässan i Göteborg. Jag var nybliven reporter med författardrömmar och frågade om han hade några råd att ge. Fortsätt skriv även när du blir refuserad, ge inte upp, var hans korta svar. Han blev själv refuserad i sin ungdom många gånger innan han debuterade med Hemkomst vid 27 års ålder 1954. Själv har han hävdat att han blev stoppad i sin yrkesbana av grindvakter i kulturlivet lojala med hans berömda socialdemokratiska föräldrar, Alva och Gunnar Myrdal.

Skriftställaren

Det finns inte en chans att på ett rättvist sätt sammanfatta Jan Myrdals enorma gärning som skriftställare. Romaner, artiklar, reseskildringar, dramatik, debatt, jagböcker. Alltid nyfiket utforskande, alltid kontroversiell. En av få intellektuella giganter som aldrig lämnade den marxistiska och socialistiska grundsynen efter att den utomparlamentariska vänstern marginaliserades. Han kunde ändra uppfattning, men aldrig ståndpunkt, som han uttryckte det. Att ändra uppfattning, menade han, är rentav en förutsättning för att inte ändra ståndpunkt. Eftersom världen är föränderlig och motsättningarna i samhället ändrar karaktär.

Han var också en benhård försvarare av yttrande- och tryckfriheten. Fann ofta Sverige kvävande antiintellektuellt och likformat. När den yttersta högerns nya medier växte fram drev han med stor envishet uppfattningen att det inte är värre att medverka i någon av dessa tidningar än att medverka i imperialistiska Dagens Nyheter. Snarare tvärt om. Efter decennier av engagemang för alla folks frihet mot kolonialism och förtryck var antiimperialismen fortfarande en av Jans viktigaste ledstjärnor. Till den grad att logiken ibland blev att min fiendes fiende är min vän.

Jan Myrdal-sällskapet

När jag under en kort period på 2010-talet satt i styrelsen för Jan Myrdal-sällskapet, som bland annat ansvarade för det enorma bibliotek som skapats i en villa i Varberg av Myrdals boksamlingar, fick jag fler tillfällen att träffa honom personligen. Trots sin höga ålder en respektingivande gestalt som talade länge och välartikulerat. Han talade ofta i föredragsform och förutsatte stora förkunskaper hos den som lyssnade. Det där med samtal var inte hans starka sida. Att lyssna in. Tror aldrig att han någonsin ställde mig en fråga.

Hans ego var enormt, som det kanske måste vara för den som tar sin livsuppgift på allvar och åstadkommer så mycket. Jag kunde också tänka att det måste vara ensamt sedan livskamraten Gun Kessle gick bort, att det fanns så få människor kvar som delade hans referensramar och enorma historiska kunnande. Jag såg hur människor runt omkring honom bildade hov istället för att erbjuda motstånd och samtal.

Nu har denna gigant i den svenska litteraturen, politiken och samhällsdebatten gått ur tiden. Jan Myrdal var en unik intellektuell i vår tid och hur många galna tunnor du än tycker att han hoppade i så rekommenderar jag att du läser honom. Det finns mycket att lära av hans sätt att se på världen och hans fria sätt att undersöka samtiden med marxismen och sina egna erfarenheter som verktyg.

I Myrdals texter är det inte bara det personliga som är politiskt, utan också det privata. Vi kan tycka att han är en pinsam trånande gubbe i de sista jagböckerna, men få författare har modet att vända och vrida på sitt eget inre på samma sätt som han. Ett ärligt försök att göra sig av med all fåfänga.

Gå till källorna!

För mig representerar Jan Myrdal fri debatt och självständigt tänkande. Han inspirerar oss att ta ansvar för det samhälle vi lever i och att gå till källorna för att lära oss hur vi hamnat där vi hamnat. En intellektuell i ordets bästa bemärkelse. Inte att förväxla med de författarkändisar som tävlar om bästa platsen i kulturens finrum.

”De fina intellektuella är mig motbjudande i sin finhet. Men de kommer alltid att flyta vidare”, skriver han i ett förord till en nyutgåva av Resa i Afghanistan 1980. ”Själv är jag inte fin. Jag har aldrig varit fin. Jag tänker aldrig bli fin.”

Här hittar du dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död.

Läs gärna min intervju med Lasse Diding.

9 reaktioner på ”Jan Myrdal ville aldrig bli fin”

  1. ”Han var också en benhård försvarare av yttrande- och tryckfriheten”.
    Hade man det i ”Kampuchea”
    En empatilös människa är död och saknad av ingen, med få undantag

      1. Bror Kajsajuntti

        Återigen fäster jag mig vid ett av dina ord: ”författardrömmar”. Jag säger skriv skriv skriv!
        Jag behöver inte orda mer om Jan Myrdal, än att jag tycker, att ”Resa i Afghanistan” är hans bästa reseskildring om hur han med Gun Kessle reser med sin CV 2:a och blir kvar i 9 månader och hade kunna bosätta sig där för alltid. Jag brukar framhäva den boken för afghanska vänner, eftersom den berättar om Afghanistan från en tid när de inte ens var påtänkta.
        Vad gäller författardrömmar har jag också en del refuserade manus bland annat om mötet mellan svenskar och flyktingar ur Svappavaaras perspektiv och annat.

  2. Jan kom stapplande med sin kundvagn inne i mataffären. Han blev väldigt glad när jag stannade och tog upp ett samtal.
    – Jag har ju för fan bara katten att tala med nuförtiden.
    Så satte vi oss på en bänk och Jan tog sats nånstans på 1500-talet.
    Det kan man ge en gammal människa, alldeles oavsett vad som hände eller inte hände i Kampuchea.

  3. Pingback: Meningar med mening - Text & Tid

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *