I Jävla karlar gror motståndet under asfalt

Vi är födda samma år, Andrev Walden och jag. Jag hade också en mamma som rökte under fläkten och sa ”jävla karlar” i ett Sverige där ensamstående mammor var en särskild sorts underklass.

Medan min mamma bet ihop kring fattigdomen och ensamheten försökte Andrev Waldens mamma gång på gång skapa nya kärnfamiljer. Därav romanens struktur med sju akter och lika många pappor.

Egentligen är Jävla karlar en näst intill outhärdlig berättelse. En resa präglad av våld, hemlöshet och krossade drömmar. Ändå är romanen inte bara uthärdlig, den är storartad romankonst.

Författaren, den vuxne Andrev, finns hela tiden vid läsarens sida som en guide genom det svåra. En ständig påminnelse om att det kommer ett sedan när pojken har överlevt och blivit man.

Författaren Andrev finns där med lågmäld humor och perspektiv. Framförallt finns han där med kärlek till en mamma som trots allt gjorde så gott hon kunde.

Det här är en roman som tveklöst ställer sig på kvinnornas och barnens sida. De gemensamma skratten, de ständiga uppbrotten i hopp om något bättre, det tysta motståndet gror hela tiden som maskrosor under asfalt.

Jävla karlar är en stark berättelse, briljant strukturerad och formulerad med ett makalöst språk. Här finns inte en enda formulering som står ostadigt. Inte en enda bild som är lånad.

Jävla karlar är den typen av roman som påminner om varför romaner över huvud taget är en grej. Man tänker att allt detta kan en roman vara när den är som bäst. Det är detta vi söker, både som läsare och författare.

Du kanske också vill läsa

Den odräglige Werthers lidanden