Kallbad och dialekter

En kall men vacker dag i skärgården. Måsarna glidflyger i cirklar under klarblå himmel. När de vänder upp mot eftermiddagssolen reflekteras ljuset i deras vita fjädrar så att de ser självlysande ut. Som stora eldflugor. Eller en armada av små ufon.

Har fått lära mig att de stora sjöfåglar vi till vardags kallar fiskmåsar, och förbannar på sommaren när de blir aggressiva föräldrar och snor mat från grillfesten, egentligen är gråtrutar. Fiskmåsen är lik, men betydligt mindre. Här i skärgården heter gråtruten hagale.

Det är mest de äldre som talar donsömål till vardags. De yngre låter oftast som göteborgare, även om en del av de särskilda orden lever kvar. Mina barn säger inte mås. Inte heller gråsugga, utan monkelus. Min svärmor glider mellan dialekterna, beroende på vem hon pratar med. Min man kan prata donsömål, men gör det bara på skoj.

Dottern berättade att de har pratat om dialekter på svenskan i skolan. Överallt i landet är dialekterna mer utpräglade hos den äldre generationen. Lite sorgligt. Själv behärskar jag inte längre den göingska som var mitt första språk, även om jag lätt kan höra när någon är från trakten. Min dialekt är en diffus skånska, många gissar på Småland, uppblandad med göteborgska.

I måndags fick jag ett ryck och kallbadade för första gången i livet. Jag som vanligtvis inte kommer i vattnet förrän i juli. En väninna hade tipsat om att det ska vara nyttigt att chocka systemet. Gick ner till vår närmsta badplats. Ingen stege. Och lågvatten så att jag verkligen fick anstränga mig för att bli blöt över hela kroppen. Bitande kallt, såklart. Men märkligt nog inte lika överväldigande som jag trodde. Kanske för att hjärnan var så inställd på kyla. Efteråt kände jag mig upplivad. Ny månad, nystart. Kallbadet som ritual, ett dop.

Att doppa sig i havet redan den 1 mars väcker väldigt olika reaktioner i omgivningen. Allt från dotterns ”Vad är det för fel på dig?” till peppande hurrarop från inbitna vinterbadare. Kanske blir det bad redan på nyårsdagen nästa år…

Upptäckte när jag skulle gå och lägga mig att sockan var full av blod. Måste ha skurit mig på havstulpaner när jag tog mig upp ur vattnet utan stege. De små rackarna är vassa som skalpeller. Men det är såklart bara jag i familjen som säger havstulpaner. Alla andra säger skaräger.

2 reaktioner på ”Kallbad och dialekter

  1. Vilka fantastiska ord som jag lärde mig nu. Småsaker och småkryp (och stora kryp också) heter så olika saker i olika delar av landet. Jag som är uppväxt i den västerbottniska språkmyllan har ord för den traktens smådjur, och eftersom även faunan skiljer sig åt över landet är det olika djur som benämnts. Lavskrikan (rawåsik) är väl inte så vanlig på västkusten?
    Jag fastnade lite extra för monkelus. Innan jag såg att det fann en ”lus” i namnet tyckte jag att den lille gråsuggan lät som en fransk baron Mon Kelus, lite grand som Mon Cousin (baron Urse i Sven Delblancs Hedebyborna). Men en lus var det, precis som släkten Urse.

    1. Ja, det är underbart med dialekter! Och roligt när man träffar någon som är uppväxt i samma trakt som en själv och som kan påminna om ord och uttryck man glömt bort. Uppskattar också de litterära associationerna du fick av ordet monkelus!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *