”Det hör till mänsklighetens liksom till den enskildes villkor att leva vid katastrofens rand”, skriver Olof Lagercrantz i sin fina textsamling Om konsten att läsa och skriva. Katastrofen är alltid möjlig. För alla. Ändå måste man samtidigt leva. Arbeta, ta hand om barn, tvätt, mat. Älska, gråta, skratta. Men jag behärskar ännu inte konsten att leva vid katastrofens rand. Söker garantier som inte finns att få.
A har varit hemma från jobbet idag. Ont i en axel. Voltaren och vila. 25 års kroppsarbete tar ut sin rätt.
Det regnar mycket nu. Katterna rastlösa, går ut och sedan direkt in igen. Den yngsta roar sig med att stjäla mina garnnystan ur korgen, trots att hon har egna. Det förbjudna är roligare.
Vi tittar på den franska Netflix-serien Lupin, som placerar Maurice Leblancs gentlemannatjuv i nutid, gestaltad av Omar Sy. Intelligent underhållning. Tycker om storyn och detaljerna. Litteraturnörden i mig smälter när hjälten söker upp en journalist som kallar sin hund för J’Accuse (titeln på en text av Émile Zola). En hyllning till författarens mod och ordets makt.
Jag virkar mormorsrutor av restgarn framför teven. Tillfredsställande att använda varje liten stump. Och känslan av att inte följa några mönster, bara låta färgerna komma som de vill efter hand.
Läser Vardagar 2 med Spotify till hands. Så många referenser till musik jag aldrig hört, eller inte hört på länge. Måste hela tiden ta en paus och lyssna på det Lundell skriver om. Ikväll Motörheads The wörld is yours.
Hejsan. Äntligen hittade jag hit. Är inte så aktiv så här ute i rymden. Men tack för dina texter om olika sidor av mänskligt liv. du skriver så himla fint och jag saknar verkligen dina ord i gamla Proletären där jag också skrev en del under din tid. Men jag tappade lusten sedan som du förstår. Läste med nöje Lundells boklista. Jag är ju som han en storläsare fast något äldre och hade läst det mesta från listan. Hans Vardagar slukar jag varje gång de kommer. För övrigt skriver jag en massa sedan flera år. Mellan 2013 och 2014 skrev jag en dagbok om allt under himlen på 365 sidor. Var väl egentligen en blogg.
Nyss dog Norén och jag tillhör kanske de få på denna (kommunistiska)kant som verkligen läst honom de senaste tjugo åren. Han tillhör de kompromisslösa och de största. Kanske inte det mest lättillgängliga. Men han var en stor humanist och vänstermänniska om än inte enligt mig helt rätt ute alltid. Men va fan! Krya på dig Jenny. Du behövs och du var en frisk injektion en gång tillsammans med bl a Robban!
Hälsningar Berra
Stort tack för att du läser, Bernt! Kul också att läsa om din relation till Norén. Blir sugen på att läsa honom. Varför slutade du att skriva dagbok?