Om du någon gång har varit bjuden på kalas där det serveras mat har du sannolikt också upplevt hur djupt trugandet sitter i vår kultur. Jag tänker på den sociala dans som uppstår när värden eller värdinnan bjuder till bords eller uppmanar gästerna att ta för sig av buffén. Ingen vill vara den första som sätter sig eller hugger in på maten. Till slut är det någon framåt (eller kanske bara hungrig) person som med hjälp av ett skämt i stilen ”störst går först” tar första sleven pastasallad.
Ordet truga har historiskt varit synonymt med både hota och tvinga, men i dag använder vi det mest om att envist uppmana någon att ta för sig, oftast av mat eller dryck. Vi kan också truga oss till något. Då handlar det oftast om att vi tjatar eller övertalar för att få det vi vill ha.
Och apropå kalas, visst har du också upplevt att någon har trugat på dig mer efterrätt trots att du egentligen är proppmätt.
En gång trugade en auktionist på mig att lägga ett bud på en fyndlåda. För en tia fick jag inte bara en truga utan fyra trugor. De var gjorda av flätade vidjor och skulle appliceras på hästhovar vid myrslåtter. De var ett vackert hantverk men jag kan inte säga att jag använda dem jättemycket.
Kan tänka mig att användningsområdet är tämligen begränsat! Men kul att det finns ett föremål som kallas truga.