Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf är en klassiker i ordets bästa bemärkelse, skriven med mästarens berättarglöd.
Selma Lagerlöfs saga om Gösta Berling från 1891 är kanske mest känd för sin inledande mening, Äntligen stod prästen i predikstolen, eftersom den brukar användas som exempel på hur en mästerlig författare fångar läsaren från första ordet. Vadå äntligen? Varför är han sen? Vilka är det som har väntat?
Men inledningen är långt ifrån det enda mästerliga med Gösta Berlings saga. Den här berättelsen har extra allt. Stor dramatik, gripande livsöden, mystik, dekadens, skrönor, humor. Allt mot en fond av den storslagna och trolska värmländska naturen, och skriven med en berättarglädje som fullständigt knockade mig under läsningen. Hur är det ens möjligt att skriva så bra?
Odödlig berättarglöd
Det finns gott om klassiker jag har försökt läsa men aldrig förstått mig på. Ibland kan jag undra om folk lyfter fram klassiker för att själva framstå som belästa och finlitterära. Vi måste kunna erkänna att vissa berättelser får stora problem när de åldras.
Men Gösta Berlings saga är en klassiker i ordets bästa bemärkelse. För att den har en berättarglöd som verkar odödlig. Den som är intresserad av skrivandets hantverk gör klokt i att titta noga på hur mästaren Lagerlöf gör.

Kuriosa: På Volvomuséet i Göteborg står Selma Lagerlöfs bil (som inte kördes av författaren själv utan av en chaufför). Och Sveriges mest älskade pelargon delar namn med Lagerlöfs hem Mårbacka, även om inga bevis finns för att den härstammar därifrån.
Läs gärna 4 favoriter av PO Enquist.
Nils Holgerssons underbara resa blev min väg både in i Sverige och in i böckernas värld. Min folkskolefröken läste högt och att jag lyftes upp till himlen. ”Precis en sådan resa ska jag göra”, tänkte jag, ”leva med djuren och färdas land och rike, fri såsom fågeln.” Men Uppsala ville jag hoppa över för där satt bara en student och var deprimerad. Men Lappland!
Sen i realskolan tappade jag bort Selma Lagerlöf. Det var ju mest de mer litterärt avancerade flickorna som läste henne och jag tyckte/trodde nog att det var för lite indianer och cowboys (men det sa jag förstås inte) hos Lagerlöf.
Sen minns jag att Sara Lidman (ständigt Sara!) en gång sa: ”Jo, Selma är inte att leka med.” Hon var den första som sa ”Selma” (Nu ska ju alla vara du och bundis med ”Selma” utan att kunna så mycket mer om henne än att hon var lesbisk). Då förstod jag att Selma Lagerlöf var värd en förnyad läsning. För mig blev det Jerusalem.
Tack för tipset om Gösta Berling. Tycker du att TV-serien fungerar?
Haha! Nej, det är dåligt med indianer och cowboys hos Lagerlöf. Är osäker på om jag sett hela tv-serien. I så fall för mycket länge sedan. Kanske ska göra det. Vad tyckte du om Jerusalem? Den serien såg jag, och minns den som förfärligt dyster.
Jo, migrationsromaner är ofta dystra, det går ju inte så bra. Utvandrarna (ofta från norr) efter storstrejken 1909 till Brasilien (PO Enquist ”Musikanternas uttåg”) dog av tropiska sjukdomar. För utvandrarna från Småland till Nordamerika (Moberg) gick det faktiskt åt helvete för de flesta, för att inte tala om hur det gick för dem som redan bodde där.
Och för gänget från Nås (Jerusalem) som etablerade en Knutby-sekt (parallellsamhälle) i ett arabland blev det ju dystert värre. Men storyn och skådespeleriet är mycket bra; Pernilla August, Reine Brynolfsson, Sven-Bertil Taube.