Text & Tids adventskalender bjuder i år på 24 utvalda citat ur litteraturen som säger något om berättelsen, författaren, livet eller skrivandet. Det blir meningar med mening varje dag fram till jul.
1. Saker med stor betydelse
En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmönstrat foder och en hopskrynklad ficka på insidan av locket.
Ur Glasfåglarna av Elsie Johansson
Elsie Johanssons romaner om Nancy som växer upp i ett arbetarhem under 1930-talet har för många varit en oförglömlig läsupplevelse. Glasfåglarna som kom ut 1996 följdes av Mosippan och Nancy. Det som gör trilogin till stor litteratur är bland annat hur nära och förtroget författaren skildrar berättelsens miljöer. Inte minst är hon skicklig på att ge till synes enkla ting stor och meningsbärande kraft. Meningen ovan, som är en av de allra första i Glasfåglarna, är ett bra exempel.
2. Dolda motiv
Men nu var det ju inte så, hon tog hand om allt, och det värkte inom honom av ilska över just det.
Ur Potatishandlaren av Ulla Ekh
I novellen Potatishandlaren berättar Ulla Ekh om Johansson, en utsliten småbonde som bor med sin vuxna dotter. Hans högsta önskan är att dottern ska skaffa sig en rejäl karl, men hon sköter om gården på bästa sätt och tycker att de har det bra som det är. När den nye potatishandlaren kommer på besök förändras allt.
Berättelsen har en humoristisk, lite farsartad prägel. Men citatet ovan avslöjar att det finns mer under ytan i denna mycket jordnära historia. Vi får veta att Johansson är änkling, att han har en romantisk sida och skriver poesi för skrivbordslådan. Det finns säkert en ärlig önskan om att dottern ska hitta någon att dela livet med. Men vi får också veta att Johansson vill ha en svärson att ta med på älgjakten.
Så vilka är egentligen Johanssons motiv? Och varför denna ilska över att dottern visar sig kapabel att ta hand om gården på egen hand? Handlar den om att hans egen livsgärning bleknar när en ensam kvinna gör jobbet lika bra?
På SVT Play hittar du Lars Molins fantastiska filmatisering av Potatishandlaren.
3. Klarspråk
Man fick upp liket den åttonde juli, strax efter klockan tre på eftermiddagen.
Ur Roseanna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
I den allra första meningen i den första boken om de brottsutredningar polisen Martin Beck basar över sätter författarna tonen. Här blir det inga förskönande omskrivningar. I tio böcker talar de sedan klarspråk om människans och samhällets skuggsidor i det svenska 1960- och 1970-talet.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö kallade sin bokserie Roman om ett brott och syftade då på kapitalismens hänsynslöshet och socialdemokratins svek mot folket. De brott Martin Beck utreder blir ett redskap för att genomlysa det svenska klassamhällets alla miljöer och motsättningar.
Roman om ett brott sägs vara ursprunget till det svenska deckarundret. Även om författarna hade ett tydligt syfte med böckerna skrevs de också som underhållningslitteratur och lästes av en bred krets. Men man kan lugnt konstatera att de massproducerade filmer om Beck som spelats in under senare decennier har väldigt lite med förlagan att göra.
4. Trygghetsskapande ritualer
Han bestämmer sig för att upprepa sig för att inte bli tokut.
Ur Ett annat liv av Per Olov Enquist
Ett annat liv är Per Olov Enquists självbiografiska berättelse om uppväxten i byn Hjoggböle i Västerbotten, om yrkeslivet som författare och om en stor livskris. Enquist skriver denna berättelse i tredje person, ”han” i citatet ovan är alltså författaren själv. Konkret syftar meningen på att han i ett försök att behålla förståndet gång på gång skriver ner detaljerade minnen av det hus där han växte upp.
Meningen kan också läsas som en förklaring till varför författare så ofta återkommer till samma teman i sina texter. Även för människor som inte skriver kan upprepning vara en trygghetsskapande ritual. Barnet vill höra samma saga igen och igen och vi firar våra högtider genom att återskapa traditioner. Den som varit med om något omtumlande vill gärna berätta om händelsen gång på gång för att få fast mark under fötterna igen.
Lägg också märke till ordet ”tokut” i citatet. Per Olov Enquist är en av få författare som fullt ut behärskar den svåra konsten att skriva på dialekt.
5. Gåtfulla verkligheter
Karibiens olyckligaste sjuklingar kom för att söka bot: en stackars kvinna som sedan barndomen räknade sitt hjärtas slag och som nu inte hade siffror kvar, en karl från Jamaica som inte kunde sova därför att öväsendet från stjärnorna plågade honom, en sömngångare som steg upp på natten och förstörde det som han hade åstadkommit på dagen, och många andra mindre allvarliga fall.
Ur En mycket gammal man med ett par enorma vingar av Gabriel Garcia Márquez
I den colombianske författaren Gabriel García Márquez novell hittar ett gift par något som liknar en nedstörtad ängel på sin gård i Karibien. Nyheten om denne mycket gamle man med vingar sprider sig och snart har gården blivit till en marknadsplats. Paret börjar ta inträde av alla som vill beskåda ängeln och den lokale prästen brevväxlar med Vatikanen för att få hjälp att artbestämma varelsen.
Gabriel García Márquez skrev i den tradition som har kallats magisk realism och har sina främsta representanter i Latinamerika. Isabel Allende som skrev Andarnas hus är kanske mest känd för en bredare läsekrets. I Sverige har vi Aprilhäxan av Majgull Axelsson.
Utmärkande för magisk realism är att berättelsen utspelar sig i verkliga och realistiska miljöer, samtidigt som overkliga händelser framstår som självklara. Som läsare tvivlar vi aldrig på att mannen med vingar finns, däremot är det upp till oss att avgöra vad han representerar. Symboliken i Gabriel García Márquez berättelse är både gåtfull och hjärtskärande vacker.
6. Inre universum
Han kom till Columbia med en ny kostym av svart kläde, beställd ur Sears & Roebucks katalog och betald med moderns äggpengar, en sliten överrock som tillhört fadern, ett par blå cheviotbyxor som han använt en gång i månaden då han gått i mässan i metodistkyrkan i Booneville, två vita skjortor, två ombyten med arbetskläder och tjugofem dollar i kontanter som fadern lånat av en granne mot en inteckning i höstvetet.
Ur Stoner av John Williams
Romanen Stoner publicerades på 1960-talet men handlar om en man som föds i slutet av 1800-talet. I en enda mening berättar John Williams så mycket om Stoners bakgrund och person att vi genast förstår att han är på väg att göra en klassresa och lämna arbetet på föräldrarnas gård för universitetsstudier.
Stoner lever inget storslaget eller anmärkningsvärt liv. Vi får följa honom genom skolgång, äktenskap, yrkesliv och de dramatiska höjdpunkterna är få. Ändå är detta en roman omöjlig att lägga ifrån sig. Ett bevis för att varje människa har ett inre universum så rikt och intressant att det är värt att gestalta om det görs bra. John Williams gör det mästerligt och Stoner har kallts en perfekt roman. Ett lästips inte minst för alla som själva skriver eller vill skriva skönlitteratur.
7. Välgöraren
Hon hade en föreställning om att människan njuter av att se saker växa, men ingen i familjen verkar ha lust att sätta igång processen.
Ur Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors
I villaförorten, på Fågelbovägen 32, bor Karin med man och två barn. Hon är läkare och på fritiden arbetar hon ideellt på en klinik för papperslösa migranter, mån om att vara en människa med samvete, den som gör en insats för de utsatta.
På kliniken träffar Karin den moldaviska kvinnan Katerina som har lunginflammation och Karin bjuder hem henne till Fågelbovägen för att hon ska kunna tillfriskna och vila upp sig. När Katerina är på benen igen börjar hon fungera som familjens hushållerska och Karin får allt svårare att behålla bilden av sig själv som välgörare.
Fågelbovägen 32 är en träffsäker gestaltning av välgörenhetens komplexa maktstrukturer och dolda motiv. Är det över huvud taget möjligt för två människor att möta varandra så länge hierarkin består?
8. Opålitligt jag
Jag vet inte vad jag är, inte vad jag kan göra, vad jag har gjort – för att veta det måste man ha blivit sedd, avslöjad, det måste finnas vittnen, bevis.
Ur Nästa som rör mig av Bodil Malmsten
Johanna, jaget i Bodil Malmstens roman Nästa som rör mig, har gjort sig osynlig på gatorna i Paris. Hon stjäl från överklasskvinnor i lyxiga butiker och sover i nya hotellrum varje natt. Vi får veta att hon tidigare i livet har varit fotomodell, att hon mötte en fotograf som ”tog hennes bild” och att hon befinner sig i någon slags exil.
Johanna är en opålitlig berättare. Den som inte blir sedd har heller inga vittnen till sin livshistoria. En man på gatan kallar sin flickvän hora och Johanna fantiserar om att sticka kniven i honom, eller är det bara en fantasi? Vet hon ens själv vad hon har gjort och inte? Som läsare är vi helt utlämnade åt Johannas egna tankar.
Bodil Malmsten briljerar med den här opålitliga inre monologen. Romanen befinner sig i gränslandet till prosalyrik, kristallklar och smärtsamt vacker, sorglig men aldrig sentimental.
9. Litterär fantasi
När alla ens drömmar har dött är det enkelt att ta över någon annans.
Ur Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
1932 åker författaren Karin Boye till Berlin. Hon flyr arbete och relationer hemma i Sverige för att gå i psykoterapi i en stad där nazisterna fyller arenor med sina propagandamöten. Boye blir både skrämd och fascinerad. Hon undrar hur ett trasigt och hungrande folk med sönderslagna drömmar ska kunna stå emot nazisternas löften.
Det slår mig hur viktigt det är att veta vems drömmar man drömmer, både i samhället och i det personliga. Är det mina egna, eller är det min partners, mina föräldrars, konsumtionssamhällets?
Den bästa dagen är en dag av törst tillhör en genre i skönlitteraturen där författaren gestaltar en fantasi utifrån det man vet om en verklig historisk person. Ramen är historiskt korrekt, medan innehållet till stora delar är fiktion. Andra svenska romaner i denna genre är Siri av Lena Einhorn, om Siri von Essens äktenskap med August Strindberg, och Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril, om agitatorn August Palm.
10. Ordlösa bilder
Och medan jag gick skalade jag av mig vad jag kunde av kostymen.
Ur En enastående karriär av Martin Engberg
I romanen En enastående karriär följer vi litteraturvetaren Jonas som får sin doktorsavhandling slaktad och underkänd. Allt är ohjälpligt förlorat och när han går i kylan nerför Avenyn i Göteborg börjar han plocka av sig sina kläder. Han har gjort det till en grej att bära en gammaldags kostym under sin doktorandtjänst. Nu slänger han ifrån sig fluga, väst, kavaj. När han kommer hem står han i bara kalsonger.
Symboliken i bilden av en man som tar av sig sin kostym är mycket tydlig, men scenen är inte långsökt. Alla har vi någon gång gjort oss av med föremål som påminner om misslyckande eller kärlekssorg. Att hitta den här typen av bilder som säger något ordlöst, men samtidigt blir en del av berättelsen, är inte helt lätt. Men när det lyckas uppstår skönlitteratur.
11. Fjärde väggen
Så jag tar vara på detta lilla uppehåll i berättelsen, medan Gatsby så att säga håller andan, för att undanröja alla missuppfattningar.
Ur Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald
Alla romaner har en berättare och en berättarröst. I de flesta fall är detta inget läsaren tänker på. Vi lever oss in i fiktionen och ofta är det först när författaren misslyckas som vi blir medvetna om berättaren. Det kan handla om att berättarperspektivet skiftar på ett sätt som stör eller att berättarrösten skorrar falskt. Fiktionen kan också störas av andra brister i hantverket som språkfel, dålig gestaltning eller inkonsekvenser.
I klassikern Den store Gatsby händer det att författaren låter berättaren vända sig direkt till läsaren. Effekten blir som på teatern när en skådespelare börjar prata direkt till publiken, eller i en film där en skådespelare tittar direkt in i kameran. Berättargreppet kallas för att bryta den fjärde väggen (en tänkt vägg i en teaterlokal som skiljer publiken från själva skådespelet) och innebär att läsaren eller publiken påminns om att alltihop är fiktion. Rätt använt kan greppet vara effektfullt, men den fjärde väggen får aldrig brytas av misstag.
12. Stora känslor
Han har sinnesnärvaro nog att ta den dyra deodoranten i badrumsskåpet.
Ur Året med 13 månader av Åsa Linderborg
I Året med 13 månader berättar Aftonbladets tidigare kulturchef, Åsa Linderborg, i dagboksform om en omtumlande period i livet. Hennes livskamrat lämnar henne brutalt. Samtidigt får hon skit i offentligheten när Benny Fredriksson, som Aftonbladet hängde ut under metoo, tar livet av sig.
Att skildra stora och dramatiska händelser litterärt är svårt. Särskilt när förändringen kommer plötsligt och förändrar en människas liv i grunden. Hur gestaltar man skeendet och alla stora känslor utan svulstiga adjektiv?
När Åsa Linderborg skriver om ögonblicket då livskamraten står i hennes lägenhet och berättar att han träffat en annan, väljer hon att fokusera på meningsbärande detaljer istället för att berätta hur det känns. Att han ser till att få med sig sin dyra deodorant när han packar ihop sina saker, och att hon noterar det, är mer hjärtskärande än vilken känslostorm som helst. Sedan hittar han ingen påse och hon måste hjälpa honom rota fram en. Det vardagliga och världsliga i effektiv kontrast till ett liv som rasar samman.
Som skönlitteratur är Året med 13 månader en njutning att läsa. För hantverket och för den intressanta dagboksformen. Men man kan också läsa boken för alla initierade resonemang om metoo, yttrandefrihet och offentlig debatt.
13. Platser i huvudrollen
Man kan föreställa sig att någon vadar ut för att plocka musslor och plötsligt hamnar i det djupa området och drunknar.
Ur Musselstranden av Marie Hermansson
Det finns berättelser där en särskild plats har en huvudroll i dramat. Musselstranden i Marie Hermanssons roman är en sådan plats. Undangömd och lite hotfull, men också en symbol för barndomens lek och fantasi.
Berättelsen inleds med att den nu vuxna Ulrika återvänder till musselstranden tillsammans med sina två söner. Där gör de ett obehagligt fynd som binder ihop nuet med det förflutna. Musselstranden är platsen som inte går att undvika eller fly ifrån. Det är där cirklar sluts.
Jag kommer att tänka på en omtyckt lärare i svenska som sa att platsen är så viktig att författaren borde börja sitt arbete med att bestämma var berättelsen ska utspela sig. Kanske hade hon rätt. Helt säkert är i alla fall att platser bär på mening som en bra författare vet att ta vara på.
14. Ensamhet
En doft av grillolja smög runt en husgavel och jag räknade ut att mänskligt liv pågick.
Ur Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser
När Leon lämnar Stockholm för en lärartjänst på en högstadieskola i Norrland har det gått sju månader sedan han förlorade fru och dotter i en färjeolycka. Han kallar sig själv haverist och upplever att folk är lättade när han ger sig av. Det finns gränser för medlidandet och gammal sorg blir tråkig.
Leons inre ensamhet motsvaras av en yttre ödslighet i den nya staden. Han kommer mitt i sommaren och alla verkar tillbringa sin semester någon annan stans. Lägenheten är möblerad, vilket betyder att han saknar relation även till de saker som omger honom.
Håkan Nesser är, med böckerna om Van Veeteren och Gunnar Barbarotti, en av Sveriges mest omtyckta kriminalförfattare. Även i Eugen Kallmanns ögon finns en gåta att lösa för de inblandande. Eugen Kallmann är Leons företrädare, död under oklara omständigheter. Men gåtan i den här romanen är snarare Kallmann själv. Hur mycket vet vi egentligen om de människor vi har i vår närhet?
15. Föreställningar
I sin likgiltighet för dessa låga varelser visste hon inte mer om dem än den läxa, hon lärt sig, och varmed hon förvånade de parisare, som besökte platsen; hon hade till sist börjat tro på den och beklagade sig över folkets otacksamhet.
Ur Den stora gruvstrejken av Émile Zola
Émile Zolas mest kända roman utspelar sig under en strejk i en gruvby i norra Frankrike i slutet av 1800-talet. I citatet ovan möter vi direktörsfrun som tycker att arbetarna istället för att strejka borde vara tacksamma för gruvbolagets omsorger. Den verklighet hon lever i både formar och begränsar hennes syn på konflikten.
Émile Zola var en av de främsta företrädarna för den litterära rörelse som kallas naturalism. Tanken var att litteraturen skulle skrivas vetenskapligt i utvecklingens tjänst och romanerna blev en slags fallstudier där de olika personerna är resultat av faktorer som medfödda egenskaper och miljö. Bland naturalisterna fanns flera författare med socialistisk övertygelse och den vetenskapliga metoden syftade till att förändra samhället. Man såg sig som företrädare för något nytt.
Snart 140 år efter att Émile Zola skrev Den stora gruvstrejken kan vi konstatera att klassamhället fortfarande lever och frodas. Direktörsfrun i romanen påminner en hel del om makthavare idag som lever långt från folket och därför saknar förmåga att förstå. Ofta finns det också anledning att misstänka att de har börjat tro på sina egna föreställningar.
16. Offret
Den gråten hon då hängav sig åt hade varit stor och förtvivlad, men så länge man gråter, så har man ändå innerst inne kvar ett hopp, en tro på ändring till det bättre.
Ur När man skjuter arbetare… av Kerstin Thorvall
Titeln på Kerstin Thorvalls roman anspelar på händelserna i Ådalen 1931 då militär sköt skarpt mot demonstrerande arbetare. Sigfrid, som kommer från finare familj och romantiserar arbetarnas kamp, vankar upprört av och an i våningen och pratar för sig själv: ”Det är fruktansvärt!”
Sigfrid är sedan några år tillbaka gift med skogshuggardottern Hilma. I normala fall skulle det ha varit en mesallians. Det ingen berättade för Hilma innan bröllopet var att mannen lider av psykisk sjukdom och att hans familj så fort som möjligt ville lämna över ansvaret på någon annan. En ung arbetarkvinna kunde offras. Till skillnad från de arbetare som organiserade sig mot orättvisorna blir Hilma ensam med sin utsatthet och utan framtidstro.
I När man skjuter arbetare… skriver Kerstin Thorvall om sina egna föräldrars äktenskap, en annorlunda berättelse om klass och kvinnoliv. Det är också litterärt en av hennes bästa böcker.
17. Utanförskap
Jag står där och de går fram och tillbaka på var sida om mig och vill att jag skall säga att jag springer för att jag är mörkrädd och att jag har ångest och de berättar för mig varför jag är mörkrädd och har ångest och om jag säger som de vill att jag skall säga så får jag gå ut och leka men jag säger det inte ändå för det är inte så.
Ur Barndom av Jan Myrdal
Jan Myrdals föräldrar, Alva och Gunnar Myrdal, tillhörde den socialdemokratiska aristokratin. De var två av folkhemmets arkitekter och personifierade moderniteten och framstegsandan i dåtidens Sverige.
Men sonen Jan Myrdal, född 1927, känner redan från början ett utanförskap i sin egen familj. Han lyckas inte göra sig förstådd och passar inte in i de bildade föräldrarnas teoretiska mallar. Men parallellt med en stor ensamhet finns också barnets motståndshandlingar. I citatet ovan vägrar pojken Jan att ljuga för att gå föräldrarna till mötes, trots att det skulle ge honom själv fördelar.
Detta tema går sedan som en röd tråd genom hela Jan Myrdals intellektuella gärning. Han skrev ofta på tvärs mot anständigheten i ett försök att vara sann mot sig själv och det samhälle han ville förändra. På något sätt förvandlade han barndomens utanförskap till sitt viktigaste arbetsredskap.
Barndom är den första delen i en självbiografisk romansvit om uppväxten. Här kan du läsa mer om Jan Myrdal.
18. När drömmar blir minnen
När allt är tömt står vi och stirrar på den gamla blåstencilapparaten från 1960-talet, likt ett otympligt urdjur ruvar den längst in på vindsskrubbens tegelgolv.
Ur Södermorsor av Lena Kallenberg
Det är i skarven mellan 1970- och 1980-tal på Söder i Stockholm där ett gäng ensamstående mammor hjälps åt för att få vardagen att gå runt. I stadsdelen börjar vanligt folk trängas undan till förmån för en ny typ av medelklass och den nya tidsandan förvandlar tidigare decenniers vänstervåg till minnen.
Lena Kallenbergs Södermorsor är en fin roman om vänskap, klass och vardag i en tid av stora samhällsförändringar. Vad blev det av alla drömmar om en rimligare värld? Och vad händer i de personliga relationerna när var och en ska satsa på sig själv?
19. Ögonblicksverk
Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.
Ur Att döda ett barn av Stig Dagerman
I Stig Dagermans mest kända novell vet läsaren redan från början vad som ska hända. Författaren måste alltså hitta andra sätt att behålla vårt intresse. Dagerman gör detta med hjälp av en skickligt genomförd parallellhandling där vi växelvis får följa barnet och bilföraren fram till den oundvikliga och tragiska slutpunkten. I novellen arbetar Dagerman också mycket med kontrasterna mellan den ljusa vackra söndagsmorgonen och det ögonblicksverk som ska lägga flera liv i mörker.
Att döda ett barn filmatiserades 1953 av Gösta Werner och 2003 av Alexander Skarsgård.
20. Naturbarn
Träsket känner till allt om döden och tycker inte nödvändigtvis att den är någon tragedi, absolut ingen synd.
Ur Där kräftorna sjunger av Delia Owens
Hon kallas Träskflickan, den unga Kya Clark som blir lämnad att ta hand om sig själv i ett skjul utanför en stad vid North Carolinas kust. I sin ensamhet blir hon ett med naturen, många skulle säga förvildad, men de kan inte veta vilken handlingskraft och intelligens som döljer sig bakom hennes säregna yttre.
Citatet ovan finns i prologen till Där kräftorna sjunger. Där förklarar författaren skillnaden mellan våtmark och träsk, det gränsland som är romanens skådeplats och symboliska inre landskap. Samtidigt planerat hon fröet till det som ska bli berättelsens spänningsmoment.
21. Kärlek
Och det var redan i början av augusti; vi satt där länge och skrev våra tysta historier i varandra och hon läste mina som man läser ett okänt språk med en känd rytm.
Ur Maskrosbollen av Göran Tunström
Maskrosbollen är en av Göran Tunströms tidigaste romaner och handlar om den unge Bernard som slits mellan livet i småstaden och drömmarna om att ta sig ut i världen. Tunström skriver vackert och sinnligt, inte minst om kärleken mellan Bernard och Rita Karin. Den ordlösa närheten i det fysiska mötet.
22. Början
Jag är övertygad om att min far tittade på mig, stirrade på mig, såg mig, bara en enda gång.
Ur Ansikte i novellsamlingen För mycket lycka av Alice Munro.
Den kanadensiska författaren Alice Munro fick Nobelpriset i litteratur 2013 med motiveringen att hon är den samtida novellkonstens mästare. Ofta tecknar hon i detta begränsade format hela livsöden.
Munro är bland annat mycket skicklig på att inleda sina berättelser. Citatet ovan är den allra första meningen i novellen Ansikte, om en man som levt hela sitt liv med ett stort födelsemärke i ansiktet. Av denna enda mening förstår vi det oerhörda att jaget aldrig har varit älskad av sin egen far, och vi måste läsa vidare för att få veta varför.
23. Livsviktigt hopp
Skynda sig att leva eller skynda sig att dö.
Ur Vårbedrift i novellsamlingen Årstider av Stephen King
De flesta förknippar författaren Stephen King med skräck men han har också skrivit andra typer av berättelser. Novellen Vårbedrift handlar om en oväntad vänskap på fängelset Shawshank, om försoning och det livsviktiga hoppet. Berättaren slår fast att det egentligen inte finns så mycket att undra över eftersom människor i slutändan bara har två val. Skynda sig att leva eller skynda sig att dö.
Vårbedrift filmatiserades 1994 med titeln The Shawshank Redemption (på svenska Nyckeln till frihet), nominerad till sju Oscars och fortfarande rankad som en av världens bästa filmer av publiken. En annan novell ur Årstider, Höstgärning, filmatiserades 1986 med titeln Stand By Me.
24. Integritet
Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
Ur Bibeln, Ordspråksboken 4:23
Kung Salomo ger i denna del av Bibeln väldigt många olika livsråd till sin son. Mycket handlar om utbildning, lydnad och vishet, men vi kan också konstatera att det idag så vanliga rådet ”följ ditt hjärta” är mycket gammalt.
Numera tolkas rådet ibland som att vi ska satsa på oss själva och skita i vad andra människor tycker. För mig handlar det mer om att leva så sant som möjligt, både mot sig själv och de gemenskaper man ingår i. Våra hjärtan tar stryk av fåfänglighet, statusjakt och förljugenhet. Men också när vi sätter vår integritet i pant eller låter andra trampa över våra gränser.
Stort tack till Leif Strandberg för alla samtal om litteratur och för idén till adventskalendern!
Tänk att en mening kan ge sån känsla och inlevelse direkt! Jag blev genast intresserad av att läsa boken, den är uppenbarligen vackert skriven.
Ja, böckerna om Nancy är fantastiska! En riktigt bra berättelse som är vackert skriven.
Fin bild av den träffsäkra Elsie.
Jo, jag minns de där resväskorna i papp. Det var bland annat ett företag i södra Småland som tillverkade och sålde väskor och unicaboxar av cellulosafibrer. Jag tänker idag att de där väskorna (plagiaten) var ett slags stolt folkhemsröst mitt bland hermelinerna, mitt bland det fina folkets accessoarer, de fina som reste med sina äkta läderväskor. Idag står väl klasskampsfronten mellan en äkta Louis Vuitton och plagiaten? Visst var det Mona Sahlin som torskade på en Louis Vuitton-väska? Fel klass Mona!
Träffsäkert av Elsie och dig Jenny att uppmärksamma hur en väska kan innehålla olika meningar.
Tack! Jag tycker att det är så intressant med föremålens symbolik, inte minst vilken klasstillhörighet de signalerar.
Om Potatishandlaren
Tänk att Ulla Ekhs lilla novell på knappt tio boksidor kunde bli en sådan fantastisk film. Lars Molin må ha sett meningarna bakom meningarna i Ullas text. Hon är förresten ganska lik Elise Johansson (från gårdagens lucka). Kanske Ulla är Norrbottens Elsie? Och Elsie är Upplands Ulla?
En ytterligare kommentar kring Potatishandlaren
Men kanske den gode Molin ändå missade Ullas kvinnoperspektiv, i sin iver att göra ett antal skojiga och typiska rollfigurer till Lassgård, Hirdwall och Göran Forsmark (som spelade den där vidrige fyllbulten på nyårsdansen).
Men Eva Gröndahl som Märta vinner ändå!
Steget från rektor Maria Lang och de dimmiga kyrkogårdarna i pittoreska Skoga till Beck och hans gäng på bakgårdarna i Stockholm var stort när det begav sig. Sjöwalls & Wahlöös skildringar var rakt på sak. Så rakt på sak att dagens PK-polis (Boken om Beck, Erlandsson) sätter varningstext på delar av böckerna, precis som Nationalmuseet gör på verk av Zorn, Larsson och Cederström. Det svenska folket ska hela tiden skyddas mot det som kan strida mot den anbefallda värdegrunden. Vi som inte bryr sig om sådant läser därför böckerna om och om igen. Och inledningarna suger in oss i handlingen. ”Strax efter midnatt upphörde han att tänka.” (Den vedervärdige mannen från Säffle)
Det är för sorgligt när folk kommer uppifrån och berättar vad som är bra och dåligt, som om vi vore barn som ska skyddas. Men kul att du också uppskattar Roman om ett brott. Mitt långa samtal med Maj Sjöwall i samband med en intervju är fortfarande bland det härligaste jag har varit med om.
Tack för fin text om PO.
Hur framgångsrik han än blev hade han sina vassaste kritiker hemma i Västerbotten (som dessutom recenserade på bondska). Som här:
Alice Strandberg (min mamma) och Wilma Enquist (PO Enquists faster) var grannar och väninnor. Nu var det hösten 1993, jag satt i mammas kök i Skellefteå och åt våfflor när Wilma kom in. Jag passade förstås på att fråga vad hon tyckte om den nyligen utkomna ”Kapten Nemos bibliotek”, berättelsen där hon själv spelar en huvudroll som en av mammorna i den ohyggliga bortbytingshärvan. Svaret kom utan fördröjning och med total pupillkontroll: ”Men o vad n’perola schämm ut mamma sin.” Den förmenta sakfrågan handlade inte om barnen som förväxlades på sjukstugan i Bureå utan om PO:s skildring av grodor i en brunn vid mamma Majas gröna hus. ”Det var inga grodor däri brunnen”. Punkt slut.
Om Marquez
Så vackra rader. Så kan människor, även de sinnessjuka, skrivas fram. Som människor i en humanistisk tradition, som Freud en gång gjorde (det var hans stora gärning). I dagens psykiatriska diagnoser är människan nedkodad till siffror och ting.
– Fallbeskrivningen har förlorat status, skriver psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (UKON).
Men Marquez visste något om människorna. Tack för den påminnelsen. Och boktipset!
Fint att du ser det jag såg. Kände en sådan märklig samhörighet med dessa människor som räknar hjärtslag och störs av stjärnornas oväsen.
Jag har undervisat i magisk realism (i samband med improvisationsteater, med vilken den gifter sig märkvärdigt lyckligt). Din beskrivning är fantastisk i sin all sin enkelhet. För lite visuell njutning i fältet rekommenderar jag Istvan Banyais Zoom-böcker. Finns att hitta på pdf och på youtube. Världar i världar i världar.
Tack för fin blogg!
Tack John för fint beröm! Intressant koppling till improvisationsteatern, den var ny för mig. Och tack för tips!
Stoner
Fantastiska rader (inledningsrader?). De kunde nästan vara en bild av åren när svenska ungdomar från landsbygden knackade på dörrarna till högre utbildning, när staten med grandiosa skolreformer breddat och öppnat (CSN) utbildning för alla. Somliga byar i Norrlands inland, som aldrig tidigare hade haft någon kontakt med universitet och högskolor, levererade helt plötsligt blivande lärare, ingenjörer och läkare (många läkare blev det) på löpande band. Och även om vi inte hade cheviotbyxor (som Stoner) var vi katter bland hermelinerna. Men det gick det också. Idag står fortfarande dörrarna öppna. Men den sociala sammansättningen i akademin är tillbaka till utgångspunkten igen. Varför är det så?
”Från en okänd välgörare”
Tack för boktips. Låter bra att välgörenheten problematiseras. Det blev ju hur tokigt som helst när det goda och fina folket (av alla politiska färger) kastade den ömsesidiga, jämlika, uppfordrande och varma solidariteten i papperskorgen till förmån för välgörenhet i alla möjliga former. I grunden är medlidandet och välgörenheten ett förakt för den andre. Det känner den andre och därför brukar det sluta med hat och hämnd från denne. Läs Lars Görlings 491 eller varför inte Strindbergs Röda rummet när välgörarna besöker Vita bergen. Och lyss till Brecht: ”Framåt och aldrig glömma /…/ vår solidaritet”. Så tänker jag. Nu ska jag låna Kadefors bok. Tack.
Bodil Malmsten, vad sorgligt det är att hon är död. Men hennes många böcker finns ju. Hon var mångsidig. Å ena sidan, flitig som en jämtländsk bäver, å andra sidan en förvirrad tonåring. ”Det är ingen ordning på mina papper” (1991), och nej, ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” (2003). Beläst som få, rak och enkel (alltså många lager) i sina uttryck. Jag har inte läst den bok du skriver om idag, men jag riktigt hör den där bodilska rösten i ditt referat. Bodils röst kan man ju även lyssna till i hennes ljudböcker. Det är tur det.
Ja, det är förfärligt sorgligt att hon inte fick leva och skriva vidare. Precis som du är jag mycket förtjust i kombinationen beläst, rak och enkel. Hon skriver vackert och initierat, men aldrig svårt eller kallt.
Om Karin Boye och Jessica Kolterjahn
Jag har aldrig varit riktigt förtjust i den där genren. Men likafullt har jag gått och grunnat på något åt det där hållet – och som handlar om just Karin Boye. Under några år på 1920-talet satt hon i redaktionen för tidskriften Clarté. Hon satt där tillsammans med en Bertil Almqvist. Denne Almqvist tog sig senare ”artistnamnet” Bertila och blev jättekänd för sina berättelser om Barna Hedenhös. Bertila var en framgångsrik gamäng och slarver, Karin var av annan ull. Vad skulle ha hänt om dessa två hade träffats igen, strax innan 1941 alltså? Kanske man skulle skriva nåt kontrafaktiskt om det? Eller är det som Jessica K redan gjort?
Jag tycker också att genren har sin problem, inte minst att samtida värderingar och författarens egna perspektiv ofta ställer sig vägen för den historiska personen. Men särskilt Mäster är en mycket bra roman. Jag tänker att det kontrafaktiska du går och funderar på är något annat än det jag försöker beskriva, där de historiska ramarna ju är faktiska. Den bästa dagen är en dag av törst handlar om året 1932 när Boye, om jag förstår det rätt, faktiskt befann sig i Berlin. Din idé är hur som helst spännande!
Jo, jag tänker mig att mamma Knota skulle få drag av Karin Boye. Hur mamma, mellan sitt eviga rörande i grytor, skulle få chans att dikta: ”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.” Nu åt de ju i och för sig inte bröd, det var ju mest LCHF-kost där i grottan, men mamma Knota kunde väl få vara visionär… bröd!
Fjärde väggen
Jag lär mig mycket i den här julkalendern. Tack. ”Den fjärde väggen” var ett nytt begrepp för mig. Visst, på kasperteater som jag såg när jag var barn dök det upp en berättare som talade direkt till oss barn, och förde berättelsen vidare, innan det var dags igen för aktörerna/dockorna/gestaltningen: ”Spelet kan börja.” Sen tog väl Brecht upp denna tradition med sin ”Verfremdung”?
Men första gången jag noterade fenomenet i en bok var i Väinö Linnas långa torpartrilogi. I mitten av första delen bryter författaren gestaltningen och säger om Akseli Koskela: ”Brandchef blev han inte, men rödgardistchef blev han.” s 235
Sedan dröjer det en hel bok till innan Akseli Koskela verkligen blir rödgardistchef. Men jag vet att han ska bli det. Jag minns att denna lilla (och enda) passus ökade spänningen.
Åsa,
Säga vad man vill om den framgångsrika Åsa Linderborg, men någon ”ädelfeminist” (Gun Kessle) är hon verkligen inte. Det är väl därför hon kan skriva de där oerhörda raderna om att rota fram en påse till mannen som bedrar och lämnar henne.
Hon är och förblir, när det bränner till, en komsomolskaja från Västerås.
Muselstranden,
Jo, platsen. Jag gillar verkligen att närma mig en berättelse genom att närma mig platsen. Vad beträffar Musselstranden minns jag (hoppas jag minns rätt) att huvudpersonen närmade sig platsen i en kajak. Som hängiven kajakpaddlare var jag alltså fast från första raderna.
Du har helt rätt i att det finns en kajak inblandad och redan i prologen.
Nesser
Av den flitige Nesser har jag särskilt fastnat för hans Kumla-svit (Piccadilly Circus, Kim Novak och de andra). I dessa ganska vardagliga (pojk-)böcker lyckas han få in en spännande krimgåta, liksom av en händelse. Skickligt.
Hans van Veeteren-serie har jag aldrig fastnat för. Inte ens filmerna, trots att vår Sven spelar huvudrollen. Tacka vet jag Sven Wollter som Mäster Estragon i ”Dieselråttor och sjömansmöss”. Julkalender 2002. Vi såg om den i veckan. Stor underhållning!
Kerstin Thiorvall.
Tänk att den där mondäna och tjusiga modetecknerskan i Stockholm Kerstin Thorvall kunde gestalta klasskampens komplexitet som hon gjorde. Överklasspojken, prästsonen Sigfrid som säger ”rätt saker”, men är sinnessjuk och grym. Modern, Hilma från skogarna i norra Jämtland, som är sipp och stel och säger ”fel saker”. Vem ska man ”hålla på?”
– Klasståndpunkten! sa vi då det begav sig och tuggade Jan Myrdals devis: ”I valet mellan den bibelläsande torparen och den voltairianskt fritänkande greven så är det torparen som har rätt även om han talar med Jesu liknelser och profeterna.”
Och Kerstin T skrev om det där svåra. Vilket drama hon skapade. Världsklass! Men så var hon ju från Sollefteå.
Åh, du skriver så på pricken om både romanen och klasskampens komplexitet! Kan uppleva att detta är en lite undanskymd del av Thorvalls författarskap.
Myrdal
Jag skrev, 1982, en recension i Piteå Tidningen när Barndom kom ut. Det var på den tiden när en lokaltidning var öppen för att ta in lokala skribenter. Nu i den globala medievärlden finns det ett gigantiskt maskineri (en järnridå) som effektivt stöter bort lokala röster.
”Barndom” är inte den femtiofemårige författarens försök att komma åt sina nu åldriga föräldrar. Det är snarare en bok som söker komma åt barnets bilder av den egna barndomen. ”Barndom” är många stycken skriven med den barnslighet som är barnets.
Ja, idag är det väl till och med så att olika tidningar publicerar samma recensioner.
Jag tror absolut inte att Jan Myrdal skrev Barndom för att komma åt sina föräldrar. Tycker du att jag antyder det i min text?
Nej, absolut inte. Jag hittade min 40 år gamla recension från Piteå och skrev in den i min text. Utan att använda citat-tecken, och ange källa som du har lärt oss följare att göra! Så tokigt det blir då.
Men jag tycks minnas att jag skrev just de där raderna som ett ställningstagande till den socialdemokratiska tidningsledningen i Piteå Tidningen som med näbbar och klor försvarade sina partikamrater (Alva och Gunnar) mot den röde Jan.
Jag tycker som du att Barndom är en suverän barndomsskildring.
Ah, då förstår jag precis!
Stig Dagerman
”Där bodde Stig Dagerman”, sa alltid pappa och pekade åt vänster när vi passerade Dalälven på väg norrut. ”Han tog livet av sig i ett garage”, sa han också. Det var ju olustigt värre för mig som barn att höra, men Dagerman blev likafullt och tidigt en viktig författare för mig. Hans novell Att döda ett barn är ju så hemsk och samtidigt så hemskt bra. Den skrevs på uppdrag av en trafiksäkerhetskampanj i en tid när författare hade folkets förtroende och författare (en del) ville vara med och bygga ett bra samhälle.
Jenny, din text i dagens lucka är ju också relaterad till dagens text i bloggen om att hand om sig själv och varandra. Fint.
Lena Kallenberg
Kallenbergs mening om blåstencilapparaten är genial. I denna enda mening skriver hon fram en tid. Dessa spritdoftande apparater var ju en gång ett oumbärliga verktyg i sextiotalets olika rörelser. Jo, vi hade också en. ”Kallelse till styrelsemöte i Umeå FNL-grupp” kunde det stå längst upp på sidan. Texten var blå, därav namnet. Dagens ungdomar skulle nog bli imponerade om de fick se en sådan där dinosaurie. Eller kanske inte.
Lena Kallenbergs mening påminner dessutom om Elsie Johansson resväska i första luckan. En artefakt som är en markör.
Där kräftorna sjunger
Tack.
Där har jag julboken! En roman där The Swamps talar ut om döden verkar ju vara hur
superkuslig och bra som helst. Och så är det ju en kanot på bokens framsidan.
Glad att du uppmärksammade att träsket är som ett subjekt i den här berättelsen. Hoppas att du tycker om den!
Maskrosbollen
1961 i Slottskällaren i Uppsala läser Göran Tunström ur Maskrosbollen, som snart ska ges ut. PO Enquist ska också läsa. Så här skriver han i Ett annat liv (s 175):
”Tunström har allt, inklusive genuin fast opolitisk värmländska, och han läser fenomenalt. Alla unga studentskor under valven lyssnar som förtrollade. De behåller ännu kläderna på, men mentalt är de på väg.”
PO:s egen uppläsning är inte av samma klass utan en mardröm.
Maskrosbollen är ett storverk än idag. Och PO lärde sig med tiden att läsa inför publik – han också.
Haha! Det hade jag glömt. ”De behåller ännu kläderna på, men mentalt är de på väg.” Älskade PO!
En av många favoritmeningar från Bibeln är själv inledningen i Första Mosebok:
”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.”
I min gamla Bibel står det ”Guds ande”, men i nyöversättningen (där Tomas Tranströmer var med) heter det ”gudsvind”. Det ordet passar en kajakpaddlare.
Och, tack för en väldigt trevlig och lärorik adventskalender och God jul och Gott Nytt År till dig.