Miljöbeskrivningar som en del av berättelsen

Eftersom människan till stora delar är sin miljö är miljöbeskrivningar viktiga för alla berättelser. Det gäller att välja detaljer med omsorg.

I äldre litteratur är det mycket vanligt att författaren målar upp kulissen för skådespelet innan själva dramat tar sin början. Vi får alltså ett eller flera stycken text som bara är en beskrivning av miljön där berättelsen utspelar sig. Så här inleder August Strindberg sin roman Röda rummet:

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höll just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen människofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.

Sedan följer en lång beskrivning av Stockholm i fågelperspektiv och det dröjer över en sida innan vi ens får träffa berättelsens huvudperson, Arvid Falk.

I samtida skönlitteratur är det ovanligt att författaren serverar miljöbeskrivningar i den här typen av långa och sammanhängande sjok. Särskilt i inledningen av en roman brukar läsaren istället kastas rakt in i ett händelseförlopp. Miljö och sammanhang får klarna efter hand.

Jag tänker att långa och uttömmande miljöbeskrivningar hänger ihop med den allvetande berättaren, som också har blivit ovanlig. I äldre skönlitteratur finns det oftast en tydlig berättare med en egen röst som ser och vet allt. Då blir det också naturligt att denna berättare presenterar skådeplatsen.

Idag är det vanligast att författaren väljer en person som vi läsare upplever världen genom. Vi får inte se eller veta något som denna person inte ser eller vet. Och miljön filtreras genom den personens tankar. Berättarrösten ligger så nära huvudpersonen att den nästan helt försvinner. Detta gäller även för romaner med flera olika huvudpersoner. Varje kapitel eller del av boken har fortfarande bara en person som vi betraktar världen genom.

Med detta berättarperspektiv blir det naturligt att miljöbeskrivningarna kommer lite i taget, i takt med att huvudpersonen själv upplever eller reflekterar över sin omgivning.

Miljön har en huvudroll

Men det betyder inte att miljön har blivit mindre viktig för berättelsen. I alla bra berättelser spelar miljön en av huvudrollerna och författaren måste välja med omsorg. Varför ska berättelsen utspela sig just här? På vilket sätt fördjupar miljön romanens konflikter och handling? En berättelse om förbjuden kärlek får en särskild betydelse om den utspelar sig ombord på Titanic, en annan om den utspelar sig i 1990-talets Åmål.

När vi talar om miljö tänker vi ofta på var vi befinner oss geografiskt. Vilket land? Är det stad eller landsbygd? Hur ser naturen och bebyggelsen ut? Men minst lika viktig är den sociala miljön. Berättelser idag utspelar sig ofta helt oreflekterat i medelklassmiljö, för att det är normen bland många som skriver. De glömmer att även medelklassens miljöer är specifika och måste väljas medvetet av författaren för att berättelsen ska bli riktigt bra.

Gemensamt för den genre vi kallar arbetarlitteratur är att författaren högst medvetet har placerat handlingen i en viss social miljö. I övrigt skildrar dessa berättelser alla tänkbara och olika aspekter av mänskligt liv, precis som annan skönlitteratur.

Poängen med att göra miljön till ett medvetet val är att människan till stora delar är sin miljö. Vi omges och formas hela tiden av natur, kultur, språk, relationer, social status och arbete. Därför måste miljö och berättelse vara i symbios.

Men hur gör man då för att ge läsaren en bild av och känsla för miljön, utan att berättelsen tappar i tempo och intresset svalnar?

Välj med omsorg

Välj med omsorg vad du ska berätta om miljön i varje scen. Några väl valda detaljer är ofta mer effektiva än svepande beskrivningar. Vad är det som gör just den här platsen speciell? Vad sticker ut? Läsaren kommer automatiskt att fylla i det som saknas för sin inre blick. I miljöer som är välkända för läsaren, som en skolsal eller en mataffär, behövs ofta mindre information innan läsaren själv börjar fylla i.

De detaljer du väljer får gärna vara konkreta. Istället för att skriva att ett hem är stökigt och ostädat kan du ge läsaren bilden av ett solkigt duschdraperi, porslin med intorkade matrester, en fåtölj som inte går att se under högen av ovikt tvätt.

Väv gärna ihop handling, personbeskrivning och miljö. Istället för att huvudpersonen bara noterar fåtöljen som är full av tvätt kan hon bli tvungen att stå upp under sitt besök i brist på anda sittplatser. Eller kanske börjar hon plocka undan tvätten? I mötet med olika miljöer uppstår hela tiden nya möjligheter att berätta något om människan.

Låt dina miljöbeskrivningar bli en del av berättelsen. Försök att för varje scen välja en miljö som förstärker handlingen. Vad händer om du flyttar ett samtal mellan två personer från ett kafé till en kyrkogård? Kan kärleksmötet äga rum på någon symboliskt betydelsefull plats?

Det kan också vara effektfullt att arbeta med kontraster i sina miljöbeskrivningar. Om det visar sig att ett rum i den stökiga lägenheten är rent och välstädat skvallrar det om att det finns mer att upptäcka under ytan hos den person som bor där.

Ett annat exempel är bilden jag har valt till den här artikeln. Vid en första anblick en vacker solnedgång i idylliskt skärgårdslandskap. Men till höger i bild kan man ana en nedmonterad byggnadsställning. Bilden visar att skärgården är en vacker miljö för utflykter och rekreation, men också en plats där människor arbetar och lever sina vardagsliv. En dubbelhet som ibland skapar konflikt.

Behövs alla sinnen?

Ett av de vanligaste råden du kommer att få på skrivkurser är att använda alla sinnen när du skriver miljöbeskrivningar. Och visst kan det vara bra att bli medveten om att vi ofta fokuserar på synintryck när vi skriver, och glömmer hur det luktar i ett rum eller hur ett föremål känns.

Men jag tycker att rådet lätt leder till att vi mekaniskt letar efter sätt att täcka in så många som möjligt av de fem sinnena i varje scen. Oavsett sinnesintryck måste det vara relevant för berättelsen. Om miljön dessutom förmedlas genom en huvudperson ska det vara relevant för den personens karaktär och situation. En gravid kvinna upplever kanske dofter mer intensivt, medan en människa som drabbats av utmattningsdepression reagerar starkare på plötsliga ljud än andra.

Mitt sista tips blir istället att läsa poesi, även om du själv skriver prosa. Poeter är experter på meningsbärande detaljer i den fysiska miljön och hur de kan bidra till att förmedla en känsla eller berättelse till läsaren.

Ett litet exempel ur Karl Vennbergs dikt I dag regnar det:

I dag regnar det,
och du har övergett mig.
Det värker i handen
som har slitits loss från dina höfter,
och regnet slår in genom hjärtväggarna.
Men koltrasten, den lilla demonen,
droppar sin sång på fönsterblecket
som förryckta leenden.

I Meningar med mening finns fler tankar kring betydelsebärande detaljer i skönlitteraturen.

Läs mer

Berättelsens ljud