Åldrandet blir skamligt när alla är sitt eget varumärke

Erfarenhet och kunskap står sig slätt mot vackra ansikten i trendiga miljöer. Det är därför åldrandet blir skamligt.

Jag läser författaren och journalisten Åsa Linderborgs omdiskuterade artikel om den skam hon känner över hur åldrandet förändrar hennes utseende. Hon skriver att hon tackar nej till att medverka i tv för att hon inte står ut med att visa hur gammal hon har blivit. Ögonlocken börjar hänga, halsen ändrar form och håret blir tunnare. Upplevelsen av att åldrandet blir skamligt beskriver hon också i sin bok Året med 13 månader.

Min första reaktion på texten är sorgsenhet över att en briljant, modig och intelligent kvinna mitt i livet måste lägga så mycket tankekraft på sitt utseende. Varför ska hon behöva vara rädd för att åldras i offentligheten? Varför räcker det inte med kunskap och erfarenhet?

Jag blir också lite irriterad när jag läser. Som 53-åring är Åsa Linderborg fortfarande betydligt snyggare än snittet, så vad har hon att klaga på? Men den tanken leder fel. Rädslan och skammen sitter i det egna huvudet och måste kunna delas. Det handlar inte om något objektivt mått på skönhet. Åsa Linderborg är dessutom en offentlig person som får kommentarer från vilt främmande människor som påpekar att hon börjar se gammal ut och att det är synd om hennes man. Den typen av omänsklig granskning är vi andra förskonade ifrån.

Skrytsamma bekännelser

Linderborg berättar att hon som yngre kunde dra fördel av sitt utseende. Nu vill hon viska i örat på unga kvinnor som beklagar sig över klumpiga inviter att njut så länge det varar. Snart är det över och det går fortare än man tror. Hon menar att det kan finnas något skrytsamt hos kvinnor som berättar hur jobbigt det är att inte bli lämnad ifred av alla män som söker kontakt.

Jag tänker att alltihop är ett uttryck för den komplicerade relationen mellan könen, men också mellan individen och det ojämställda samhället. Här kan en oönskad invit bli en bisarr fjäder i hatten. När metoo drog igång kunde vi som inte hade något att berätta känna oss märkligt utanför.

Jag delar inte Åsa Linderborgs upplevelse av att förlora något i åldrandet. Kanske för att jag aldrig upplevt att jag kunnat dra fördel av mitt utseende. Jag har aldrig känt mig snygg, inte ens när jag var 20, och jag har inte behövt lägga särskilt mycket kraft på att avvisa närgångna män. Visst kan jag känna ett stråk av panik när jag upptäcker ett nytt ställe där huden förlorat sin spänst, men då handlar det mer om existensiell ångest. Livet går alldeles för fort, och vad händer egentligen med tiden?

Svek mot andra kvinnor?

Hur kvinnor förhåller sig till sitt utseende och sin attraktionskraft är som sagt en komplicerad sak, inte minst för feminister. Åsa Linderborg skriver att ångesten över åldrandet kan kännas som ett svek mot andra kvinnor i hennes ålder. Plötsligt känner hon sig främmande inför det hon har kämpat för sedan tonåren; att kvinnor ska kunna ta lika stort utrymme som män.

Jag tänker att det finns en fara i att avfärda kvinnors fåfänga som ytlig. Ska vi förutom bördan av att leva i ett utseendefixerat samhälle dessutom bära skammen över att vi inte lyckas värja oss mot idealen? Bättre då att vara öppna med vilket slit och vilken plåga det är att sträva efter skönhet. ”Det tar tid att se ut så här”, som Dolly Parton säger i filmen Blommor av stål. Så kan vi inte bara ge varandra lite utrymme att hantera tillvarons krav så gott vi kan?

Samtidigt är vår tids fixering vid yta och ungdom skrämmande, och jag tänker att utvecklingen skenar i en offentlighet där alla är sitt eget varumärke. Erfarenhet och kunskap står sig slätt mot ett vackra ansikten i trendiga miljöer. Inte konstigt att människor får ångest över att åldras. I grunden handlar känslan av att åldrandet blir skamligt om en rädsla att inte längre få vara en del av gemenskapen, människans urskräck.

Utseendet en klassfråga?

Jag är också rädd för en framtid där utseendet blir ännu mer en klassfråga. Om det på min tid räckte att ha rätt märkesjeans och gå till rätt frisör, behöver dagens unga kvinnor förhålla sig till förebilder som omvandlar sina utseenden med dyra ingrepp. Kommer våra ansikten avslöja klasstillhörighet på samma sätt som tandstatus gjorde förr? Kommer de som inte har råd med fillers och kirurgi att sorteras bort från offentligheten?

Jag håller med Åsa Linderborg om att stridsropen från en del kvinnor i medelåldern om att ”50 är det nya 40” och att ”det riktiga livet börjar i övergångsåldern” inte känns särskilt övertygande eller trösterika. Verkligheten talar för att de har fel, och det finns fortfarande en särskild sorts förakt för äldre kvinnor som desperat anstränger sig för att vara attraktiva.

Forskaren Agnes Wold pratar om att klimakteriet i biologisk och evolutionär mening är en utmärkt uppfinning. Eftersom kvinnor slutar att föda barn redan mitt i livet frigörs resurser som gynnar gruppen. De kvinnor som inte föder barn själva blir fria att hjälpa de yngre med barnpassning och andra viktiga sysslor. De får också tid att dela med sig av kunskap som behöver leva vidare i kollektivet. Ur den aspekten är det sorgligt att åldrandet blir skamligt och vi borde istället välkomna det liv som börjar i medelåldern.

Men för att komma så långt räcker det inte att envist framhålla den mogna kvinnans förtjänster. Då måste vi på allvar utmana vår tids fixering vid yta och ungdom, vår tids rädsla för erfarenhet och den kommersiella verklighet där alla är sitt eget varumärke.

Här kan du läsa mer om Året med 13 månader.