Trettondagen igår. På förmiddagen började det snöa och innan kvällsmat var det så vitt att jag och ungarna gick ut för att göra en snölykta. Bygget blev instabilt och projektet urartade i snöbollskrig. Glädjen dröjde sig kvar när jag skakade bort klumpar av snö som fastnat innanför kläderna. Blöta vantar och skor i hallen. Allt kändes normalt en stund. Rejält med snö idag också. Med västkustmått mätt, alltså. Plogbilen kör.
Drömde häromnatten att jag satt i en buss på väg till flygplatsen. Missade hållplatsen. Chauffören, av någon anledning Jan Guillou, vände sig om och förklarade att alla flygresenärer redan gått av. Jag utbrast: Men du som är stockholmare måste väl kunna lösa det här. Vet inte varför drömmens jag har så stort förtroende för stockholmare, och Jan Guillou. Rädslan för att inte hitta en väg ut är tydligare.
Har städat ur kylskåpet efter helgernas allt kladd med julmat och sötsaker. Befriande. Ulf Lundell skriver i Vardagar 2 om att fortsätta leva även när man trillat av flotten. Att fortsätta drömma. För honom verkar det också vara terapi att metodiskt ta hand om just vardagen. Hus och hem. Arbete. Mat och motion.
Lyssnade på Thomas Manns självbiografiska långnovell Tonio Kröger. Har tidigare läst Buddenbrooks. Förstår konflikten mellan det borgerliga livet och konstnärsidentiteten, men det är något med Manns sätt att skriva som inte riktigt talar till mig. Kan inte sätta fingret på det än. Kanske att det är så tydligt idéburet. Långa monologer istället för samtal.
Dottern och jag såg Seven häromkvällen. Hon gillar film med skräck och mörker, inte jag. Men ibland försöker jag kompromissa. Såg Seven på bio när den var ny och minns det som att jag sov dåligt flera nätter efteråt. Blev inte lika uppjagad den här gången. Såg att filmens poänger finns i relationen mellan de båda poliserna, inte i de vidriga detaljerna. Och Kevin Spacey är briljant obehaglig i sin roll. Undrar om han någon gång kommer att arbeta med film igen efter metoo.
Apropå mor och dotter som ser skräckfilm ihop. I boken ”Biominnen” (Liv i Sverige, 2020) berättar Eva Christine Thelin om vilken skräckupplevelse det var att som liten flicka (tillsammans med storasystrar) se ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Jag blev helt ”hysterisk, skrek och grät”. Upp i vuxen ålder kunde hon inte ens höra ordet ”dalmatiner”. Nu var hon själv mamma och tog med sig dottern att se filmen igen (nu otecknad) för att råda bot på sin rädsla. För att inte utsätta dottern för ett trauma satte hon henne i sitt knä. ”Jag höll på att krama ihjäl henne. Det var minst lika läskigt om inte värre denna gång”.
Ja, det är märkligt hur det mänskliga sinnet fungerar. Hur något som egentligen är en barnfilm kan väcka skräck. Antar att det har med vår stora förmåga att associera att göra.
Jamen precis. Sagor är igen lek. (Det var typ så Sara Lidman sa när hon fick Selma Lagerlöf-priset, 1985) När sagor är riktigt bra skickar de impulser ned till nervceller i de mest mörka och otillgängliga och snåriga dalgångarna och där lurar bland annat en Cruella de Vil och andra ruskiga pälsprofitörer.
Jag började läsa din blogg igår, tycker du skriver bra och intresseväckande. Apropå skräck minns jag inget direkt, men jag blir leden i även vuxna år när jag ser filmer där folk är stygga mot barn.
Tack för att du läser!