Inget är förlorat om man har modet att förkunna att allt är förlorat och vi måste börja om igen.
Julio Cortázar
Det sägs att ett slut också är en början på något annat. Men om det inte kommer någon ny början, vad gör man då?
När jag lämnat redaktionen mejlade jag skärgårdens äldreboende på vinst och förlust. Pengarna måste in och jag hade hört att de behövde folk. Ganska snart stod jag i lånade arbetskläder och hälsade på undersköterskan som skulle visa mig runt och lära ut grunderna. Hon började med handhygienen: kortklippta naglar och inga ringar. Tvätt med tvål efter särskilt mönster, sedan torka torrt och gnida in med sprit. Upprepa mellan varje arbetsmoment.
Detta var innan handhygien blev en folksport och jag lyssnade uppmärksamt. Angelägen om att vara en duktig elev. Om jag inte kunde leva på min penna skulle jag bli stans bästa vårdbiträde. Jag tog alla arbetspass jag erbjöds, jag gick mina kurser i läkemedelshantering och förflyttningsteknik, ställde frågor och rättade mig efter svaren. Fick en heltidstjänst. Mina nya förebild blev den skarpsynta, lite kärva undersköterskan som med trygga händer kan göra dödens väntrum till en rimlig plats.
Jag trodde att jag skulle kunna gå vidare. Jag trodde att jag hade hittat en ny början.
En oskyldig fras
Och så kom covid. Först som en snackis på nyheterna och bland personalen på hemmet. Sedan det första fallet i Sverige. Jag tog det med ro. Mycket har jag oroat mig för genom åren men sällan fysiska sjukdomar. Jag har varit orolig för pengar, för människors åsikter om mig, för att bli lämnad och för att ungarna inte ska veta att jag älskar dem. Men jag har aldrig tänkt att jag ska dö av en influensa.
Jag stannade hemma någon vecka med en mild förkylning. Det fanns inga tester då, den enda vägledningen var att hålla sig undan tills den var helt borta. Här någonstans började osäkerheten puttra. Det fanns inget att mäta, inget facit att gå efter. Jag blev utlämnad till mitt eget omdöme. Är jag frisk eller sjuk? En sådan bedömning kräver ett visst mått av självtillit och min självtillit närmade sig noll.
Till slut tog jag det ångestfyllda beslutet att börja jobba igen. Cyklade till hemmet som vanligt, bytte om, tvättade och spritade mina händer, sa hej till mina arbetskamrater. En av dem frågade: ”Är du frisk nu?” Så som man har gjort i alla tider när någon varit sjuk. En oskyldig fras, som att kommentera det blåsiga vädret eller en ny frisyr. För mig blev det stunden då marken gungade till och försvann under mina fötter.
”Är du frisk nu?”
Hur ska jag kunna veta det?
Jag gjorde två arbetspass till. Tänkte att den här gången ska jag inte låta orostankarna bestämma. Jag visste ju av erfarenhet att min hjärna har den osympatiska vanan att fantisera ihop katastrofer som sedan aldrig inträffar. Det är så jag är funtad. Så jag stretade på medan marken fortsatte att gunga och ångesten flödade.
Nästa morgon vaknade jag med nya, diffusa förkylningssymptom och sjukanmälde mig igen. Sedan dess har jag känt mig mer eller mindre förkyld varje dag. Medan andra människor navigerar genom pandemin, gör bedömningar och avvägningar, fattar beslut och tar konsekvenserna är jag lite sjuk hela tiden och slipper lita på mitt eget omdöme. Bäst att stanna hemma en dag till. En vecka, en månad, ett år. Hur lång är en pandemi?
Att simma efter ett skeppsbrott
Båten jag reste med visade sig fullständigt sjöoduglig i full storm. Den gick i tusen bitar mot första bästa klippa. Jag trampar vatten omgiven av vrakdelar och blir utmattad av att hålla huvudet ovanför ytan. Ett andetag i sänder. Människor i min närhet ropar att jag måste simma mot land och sedan bygga en ny och bättre båt. Men jag vet inte ens i vilken riktning jag ska röra mig.
Du kommer inte hitta svaren inuti dig själv, du måste bryta din isolering, säger vännen R och citerar Nietzsche: Om du ser ner i avgrunden tillräckligt länge, ser avgrunden ner i dig.
Det händer att jag i hemlighet blir arg på mina medmänniskor för att de åker omkring i sina robusta båtar. Torra och trygga. Jag blir arg för att de hänger väskan över axeln och går hemifrån på morgonen, för att de tar en öl på krogen, joggar i parken, är glada ibland och tar hand om sig själva. Jag blir arg på medmänniskor som själva har varit med om ett skeppsbrott och nu stolt visar upp sina nya båtar i självbiografier, på sociala medier, i poddar. Jag blir arg för att ingen av dem riktigt kan förklara hur de gjorde för att hitta en ny början.
Andas som om du älskar dig själv, uppmanar yogaläraren på Youtube. Lätt för henne att säga.
Om du vill läsa skärvorna i rätt ordning
Förtjänar jag att finnas?
Den svåra konsten att fly från sig själv
Det bästa är inte gott nog
Vi slutade med en lögn
Är jag en människa bland människor?
Skeppsbrott
Att tukta en trädgård
När krukor går i kras
Vägen ut ur ett fönsterlöst rum
Apropå båtar.
Som kajakpaddlare vet jag att det finns bra, mindre bra och ganska dåliga farkoster. Men jag vet också att i vissa förhållanden spelar det ingen roll. Hög sjö, stora vågor och kulingvindar tar ibland obönhörligen befälet och du kastas hit och dit. Har du tur kan du söka lä innan det blir för tufft. Men ibland är det verkligen för tufft även för den bästa kajaken och kajakpaddlaren. Då gör det ont. Men man får börja om. Igen och igen. Och till slut ger det otäcka mörkret vika.
Apropå prål.
När jag lyssnat (med ett halvt öra) på sommarpratare som koketterar om sina ”olyckor” blir jag också förbannad. Livet är något helt annat än vad dessa influencers dillar om.
Tack för att du hakade på och byggde ut min båtbild. Jag tror att du har rätt när du skriver att i vissa förhållanden hjälper det inte att ha en utmärkt farkost. Jag fortsätter att börja om, igen och igen, och försöker lita på att mörkret ger vika.
”Kokettera med sina olyckor” är för övrigt ett mycket bra uttryck för vad det handlar om.
Åh, det där med att älska sig själv. Och att höra det från andra. Ordet älska upplever jag som svårt. Det kan bli kravfyllt. Nuförtiden tänker jag ofta på att vara snäll med mig själv. Krama om mig själv. Det räcker gott och är stort i sig.
Det låter slitsamt och otroligt kämpigt med vattentrampandet och att hålla näsan ovanför vattenytan. Och andras bilder och det de visar på sociala medier. Det är en tuff grej att spegla sig i eller att se. Den där ytan som blir så ytlig.
Helt sant! Jag vet faktiskt inte alltid vad folk menar med att älska sig själv. Men man kan stå på sin egen sida och ha medkänsla med sig själv.