Konsten att skriva en intervjutext

Konkreta råd och tips när du vill skriva en intervjutext som är både läsvänlig och sann mot den du har intervjuat.

Tidigare i år skrev jag ett blogginlägg om konsten att göra och skriva en intervju. Tanken var att ta ett samlat grepp om allt som har med intervjun att göra, från förberedelser till färdig text. Blogginlägget är ett av mina mest lästa, men av de frågor som kommit in förstår jag att avsnittet som handlar om intervjutextens form behöver fördjupning.

Så här skrev jag om den form av intervjutext som är vanligast:

Jag har skrivit nästan alla mina längre intervjuer i en form där jag blandar intervjupersonens uttalanden med egna intryck, miljöbeskrivningar och bakgrundsinformation. En intervjutext blir oftast mest läsvänlig när skribenten funderar igenom vilka delar av samtalet som kan refereras och vilka svar som med fördel skrivs som direkt anföring. Här handlar det om att känna in textens rytm och om att välja de citat som driver texten framåt. Texten blir också mer levande om du väljer citat som på något sätt är representativa för intervjupersonens sätt att uttrycka sig.

Men exakt hur går man till väga?

Det första att reda ut är skillnaden mellan citattecken och pratminus. Den text som står mellan två citattecken måste alltid vara ordagrant återgiven, oavsett om det är ett citat ur en bok eller något en person har sagt. Men när vi arbetar med pratminus måste inte uttalandet återges ordagrant och vi kan ta oss vissa friheter med texten.

Ta dig friheter med texten

Ett vanligt nybörjarfel är att skribenten inte vågar ta sig några friheter alls, utan bara mekaniskt återger vad den intervjuade sagt. Resultatet blir ofta en text som är svår eller tråkig att läsa. Mitt råd är istället att du som skribent ser dig som länken mellan den intervjuade och läsaren. Andemeningen och innebörden i det sagda måste alltid vara korrekt, men samtidigt behöver texten skrivas på ett läsvänligt sätt för att kommunikation ska uppstå.

För all text gäller att vi inte kan skriva exakt som folk pratar eftersom det skulle bli omöjligt att läsa. Som läsare kan vi till exempel få intrycket av att en person i en roman pratar på dialekt. Men om vi granskar texten ser vi kanske att författaren bara skriver vissa utvalda ord på dialekt och att resten är skriftspråk. På samma sätt kan vi använda en intervjutext för att förmedla hur en person pratar, men vi kan inte göra en direkt avskrift av den inspelade intervjun.

Transportsträckor

En intervjutext som den jag beskriver i citatet ovan har i huvudsak två olika typer av text. Dels direkt anföring efter pratminus, dels ”vanlig” text där skribenten är fri att ge läsaren bakgrundsinformation, miljöbeskrivningar och förmedla intryck från intervjutillfället.

Men i den ”vanliga” texten kan skribenten också med egna ord referera vad den intervjuade berättar. Genom att växla mellan direkt anföring och refererande text kan skribenten skapa en läsvänlig rytm. Vi får också ett bättre tempo när vi vet vad som är transportsträckor och vad som ska lyftas fram. Tumregeln är att bakgrundsinformation, sakupplysningar och fakta gör sig bäst i refererad form. Sedan kan direkt anföring fånga personens åsikter, uttryckssätt, känslor, engagemang och så vidare.

Exempel på intervjutext

För att tydliggöra använder jag exempel från en intervju jag har gjort med musikern Tomas Forssell om hans relation till poeten Majakovskij.

Ett första exempel:

Tomas Forssell upptäckte Vladimir Majakovskij (1893-1930) genom Olof Moberg, en svensk poet som var inspirerad av den ryske futuristen. 

Här berättar jag kort hur Forssell kom i kontakt med Majakovskij. Detta är bakgrundsinformation som jag inte tycker behöver berättas med direkt anföring. Eftersom det inte är direkt anföring kan jag också på ett effektivt sätt få med information om vem Majakovskij var. 

Sedan låter jag Forssell prata själv eftersom den här meningen är central för hans relation till poeten. Den säger också något om hur han uttrycker sig när han pratar.

– Jag var nitton år och blev förälskad i Majakovskijs bildrika poesi, berättar Tomas Forssell.

Ett andra exempel:

I samma veva började Tomas Forssell spela tillsammans med Bertil Goldberg och gjorde sin första tonsättning av en Majakovskijdikt. Sedan kom Totta Näslund med och bandet Nynningen blev en trio.

Eftersom texten inte handlar om Nynningen skulle det bli alldeles för långt att låta Tomas Forssell själv berätta den 50 år långa historien om bandet. Här väljer jag därför att göra ett extremt kort referat för att läsaren ska förstå sammanhanget. Samma sak gäller den här bakgrundsinformationen om Majakovskij:

Majakovskij hade tillsammans med många andra futurister i Ryssland på 1910-talet stora förhoppningar på det som skulle komma efter tsarväldet. Han skrev till och med en dikt till bolsjevikpartiet. Men när han tog sitt eget liv 1930 var han både olyckligt kär och olycklig över utvecklingen i Sovjetunionen. Många av hans dikter kommer ur den komplicerade relationen till konstnären Lilja Brik.

Däremot är nästa stycke direkt anföring för att det handlar om Tomas Forssells egna funderingar:

– Han kunde nog vara rätt odräglig också, säger Tomas Forssell. Han tog fokus i alla sammanhang. Kvinnor blev förälskade i honom och han utnyttjade det, han skulle nog inte ha klarat metoo.

Jag hoppas att du har glädje av mina tips. Lycka till med din intervjutext!