Ordet skrupel har sitt ursprung i latinets scrupulus, liten sten; bekymmer. Underförstått att den lilla stenen har hamnat i skon och skaver, som ett dåligt samvete.
Att drabbas av skrupler är att ha samvetsbetänkligheter och vara osäker på om något är rätt och riktigt. Ordet används idag oftast om människor som agerar till synes utan samvete och alltså är skrupelfria eller skrupellösa.
Medan det i politik och näringsliv finns gott om människor utan skrupler, talar vi mer sällan om personer som är skrupelsjuka och alltså lider av ett överdrivet dåligt samvete. Kanske för att det är, som Bodil Malmsten skrev, fel människor som skäms, för fel skuld.
Intressant att samveten inte bara gnager utan även skaver, som småstenar i skon.
Och apropå Bodil Malmstens iakttagelse:
”Det finns personer som ständigt har en känsla av att stå i skuld till andra. Andra däremot tycker sig alltid ha något att fordra. Hur generösa de förstnämnda än är, hur mycket de än anstränger sig, hur mycket de än uppoffrar sig, hyser de alltid tvivel att inte ha gjort tillräckligt /…/ den andra kategorin /…/ känner sig alltid orättvist behandlade och anser sig därför ständigt ha fordringar på andra. Om andra verkligen gör något för dem, anser de det som en självklarhet och alltid otillräckligt i förhållande till vad de förtjänar. Deras fordringar avskrivs aldrig.”
Francesco Alberoni, 1987, ”Privat och offentligt”, Bokförlaget Korpen
Intressant! Det låter som att man bör hoppas på att ligga någonstans mitt emellan ytterligheterna.