Släpp svordomarna fria!

Svordomarna är en kraftfull och kreativ del av språket. Men det betyder inte att de passar överallt och alltid.

”Språket blir fattigare av svordomar”, är ett påstående som har upprepats så många gånger att det har blivit en sanning vi sällan ifrågasätter. Du har säkert hört det massor av gånger. I varje sammanhang finns en vän av ordning som tror att de gör en språkvårdande insats om de rynkar på näsan åt mustiga kraftuttryck och föreslår mer rumsrena synonymer. Om du är förälder har du garanterat stött på den här ”sanningen” i kontakten med lärare eller andra föräldrar.

Själv har jag aldrig lyckats förstå på vilket sätt svordomar skulle göra språket fattigare. Jag får det inte att hänga ihop rent logiskt. Kraftuttryck är ju bara ord bland andra ord i ett språk. Om vi använder ordförrådet som ett mått på språkets rikedom kan det ju inte vara så att förrådet växer om vi förbjuder vissa ord. Och är det någonstans i språket vi hittar kreativitet och nyanser är det bland svordomarna.

Det bästa sättet att göra språket rikare är att använda det. Så tror jag. Som förälder har jag aldrig barnsäkrat mitt språk här hemma. Jag har aldrig ersatt ord med barnsliga synonymer och aldrig censurerat mina uttryck. Jag har pratat på precis som vanligt och ungarna har frågat när de inte har förstått. Nu när de har blivit stora är det tydligt att de har större ordförråd än många jämnåriga och att de kan använda abstrakta begrepp med större precision. Trots att både min man och jag har svordomar som en naturlig del av vår vardagliga vokabulär.

Svordomarna i vardagsspråket

Ett annat mått på språklig rikedom är förmågan att anpassa sin stilnivå efter sammanhang. Det finns många ord i vardagsspråket, däribland svordomarna, som inte passar i nyhetsrapportering, skoluppsatser eller offentliga handlingar. Bara för att jag svär hemma betyder inte det att jag måste svära när jag har ett jobbsamtal eller skickar brev till en myndighet. Man skulle kunna säga att vi alla är mer eller mindre flerspråkiga. Den som behärskar många språkliga stilar kan också kommunicera obehindrat i många olika miljöer.

I ordböcker är det etablerade sättet att markera svordomar inte en stoppskylt, utan begreppet starkt vardagligt. Alla ord är fria att användas, men de passar inte överallt och alltid.

Jag tycker om svordomarna för att de är kraftfulla och hjälper mig att uttrycka de känslor som uppstår när jag slår i en tå eller drabbas av motgångar i livet. Jag tycker också om dem för att de bär på en folklig kulturhistoria. I vår del av världen svär vi gärna med hjälp av djävulen och helvetet, medan andra kulturer använder sig mer av könsord. Hur intressant är inte det? I svenskan använder vi också gärna tal i lite mildare svordomar. För sjutton gubbar, till exempel, eller för tusan. Det vanliga kraftuttrycket attan är en gammal form för arton.

För skönlitterära författare är kraftuttrycken en guldgruva när de skriver dialog. Vad kan vara mer effektfullt än att ge en person ett helt eget sätt att svära på? En mästare på det här området är Astrid Lindgren vars figurer gett oss mustiga uttryck som ”far åt pipsvängen”.

Det man kan tänka på med svordomarna är att de ofta blir mer kraftfulla i skriven text än när vi pratar med varandra. Men om du väl har bestämt dig för att använda en svordom så äg den helt och hållet. Använd inte omskrivningar som j*vlar. Då är det bättre att hitta ett annat ord som bättre motsvarar stilnivån i texten.

Vill du läsa mer om ordets makt?

Då kanske Meningar med mening kan vara något för dig.