Slaven som talade om frihet

Vad kan stoikerna lära oss om frihet?

De flesta har säkert någon gång stött på uttrycket ”stoiskt lugn”. Förmågan att behålla fattningen även i de mest stormiga situationer.

Uttrycket har sitt ursprung i en av den antika filosofins skolor, stoicismen. Idealet för stoikerna var sinnesro, oberördhet och frihet. Som uppnås genom insikten att allt vi har är till låns, också själva livet, och att vi gör oss olyckliga om vi lägger kraft på att försöka påverka saker som ligger utanför vår kontroll.

”Den som vill vara fri, bör alltså varken vilja ha eller vilja slippa någonting som är underkastat någon annans vilja. I annat fall blir han oundvikligen förslavad”, säger stoikern Epiktetos som föddes omkring år 55.

En egen skola

I början av sitt liv var Epiktetos slav i Rom, men fick utbildning och arbetade sedan som filosofilärare. När filosoferna fördrevs från Rom bosatte sig Epiktetos i Grekland där han grundade en egen skola.

Enligt stoikerna kan ingen annan människa, inget som händer i livet, egentligen göra dig illa. Det enda som skadar dig är om du själv gör våld på din integritet. Om du agerar oförnuftigt eller i motsättning till din övertygelse.

Integriteten är i farozonen om vi söker andra människors gillande, om vi fäster oss vid våra ägodelar eller suktar efter att få sitta med vid de fina middagarna. När vi skryter, lever i överflöd eller ägnar oss åt ohämmad njutning.

Vad är ett gott liv?

Stoikerna är på många sätt extremister. Inte ens när ett barn dör tycker Epiktetos att det finns någon anledning att bli upprörd. Allt vi har är som sagt till låns. Men stoikerna vände sig inte heller till folk i allmänhet, utan till människor som sökte upplysning, som själva ville leva som filosofer.

På andra sätt talar stoikerna direkt till oss. De 2000 år som gått har inte förändrat de existentiella frågor vi människor ställs inför. Alla funderar vi då och då på vad som är ett gott liv. Och stoikerna tydliggör effektivt det fåfänga och ängsliga även i vår samtid.

Ibland låter Epiktetos som författare av en nutida självhjälpsbok: ”Ingen kan skada dig om du inte själv vill det, och du blir inte sårad förrän du själv tycker att du blir det.” Det är inte hur du har det, utan hur du tar det.

Han formulerade också essensen i Sinnesrobönen långt innan Anonyma alkoholister bildades: ”Somliga saker kan vi bestämma över, andra inte […] Du ska öva dig i det som står i din makt.”

Frihet från andra människor?

Jag tycker att det finns en intressant paradox i stoikernas tänkande. Å enda sidan grundregeln att inte hålla fast vid något, att inte göra sig märkvärdig och välja ett liv i sanning framför världslig framgång. Å andra sidan uppmanar filosofin oss att ständigt vara uppmärksamma på och vakta oss själva för att undvika snedsteg. Leder inte det till en annan slags självupptagenhet? Är det frihet att vara oberörd i mötet med andra människor?

Frågan är också vad som faktiskt står i vår makt att påverka. Hur hade samhället sett ut idag om människor ända sedan Epiktetos tid hade nöjt sig med det bröd, de arbetsvillkor och de lagar som bjöds?

Stoikerna väcker däremot intressanta tankar om hur vi som individer förhåller oss till andra människor. Jag tror absolut att en viss distans till vad folk tycker är nödvändigt för vårt välmående. Behagsjuka är en… ja, sjuka. Det är också sunt att inte döma medmänniskor för lättvindigt. Vi måste veta rätt mycket om en annan person innan vi kan avgöra om han eller hon agerar fel. Bättre att själv handla med integritet än att tala om för andra hur de borde göra. Filosofin ska levas, menade Epiktetos, annars blir den bara litteraturkritik.

Epiktetos tankar och livsregler finns samlade på svenska i Handbok i livets konst.

Mer livsvisdom hittar du i artikeln Utan tvivel blir man inte heller klok.