Sven Wollter vann folkets hjärtan för att han påminde om det svåra och underbara med att vara människa. Och för att han med elegans gav överheten fingret.
Att umgås med Sven Wollter ute bland folk var en märklig upplevelse. Det uppstod alltid en slags lågmäld turbulens omkring honom eftersom alla visste vem han var, och nästan alla hade en relation till någon av hans otaliga roller på film, teve och teater.
Reaktionerna kunde vara väldigt olika. En kvinna i övre medelåldern som grabbade tag i Sven när vi gick på en gata i Boden: ”Jag var bara tvungen att få ta i dig!” De professionellt återhållsamma leendena från hotellpersonal och servitriser. Blickarna och viskningarna från beundrare som inte vågade komma fram och säga hej. Beundrarna som vågade komma fram och be om en bild. Den överförfriskade mannen framför scenen i Borås som mitt i Svens diktläsning utbrast: ”Det är ju han från Änglagård!”
Sven tog uppståndelsen med tålamod och stor generositet. Den enda gång jag hörde honom säga nej till en pratstund var minuterna innan han skulle gå upp på scen.
Helgjuten humanism
Det som slår mig så här i efterhand är att den glädje som spreds där Sven dök upp handlade om något mycket djupare än kändisskapet. Han var folkkär i ordets allra finaste betydelse. Inte bara för den stora roll han spelade i vårt gemensamma kulturarv. Jag tror att folk kände på sig att Sven var på riktigt. När han talade om solidaritet, om rättvisa, fred och frihet var det aldrig tomma ord. Hans humanism var helgjuten och yttrade sig både i politiska ställningstaganden och i sättet han bemötte sina medmänniskor.
I Karlshamn skulle vi intervjuas av en tidning som gavs ut inom ramen för daglig verksamhet. Reportrarna, alla med någon form av intellektuellt funktionshinder, hade förberett sig noga inför mötet med Sven Wollter och fyllt sina block med frågor om hela hans karriär som vid det här laget var sex decennier lång. Sven svarade tålmodigt och noggrant på frågorna, från Hemsöborna och framåt. Men reagerade med integritet när han tyckte att en fråga var knepig. Respekt var i Svens värld inte att stryka medhårs eller tycka synd om, utan att behandla alla människor som jämlikar.
Den respekten omfattade också publiken. Han slarvade aldrig. Utvärderade alltid ett framträdande efteråt, hur liten åskådarskaran än var.
Många har vittnat om Svens förmåga att se sina medmänniskor. Vi gjorde två turnéer tillsammans och särskilt första vändan var jag livrädd för scenen. ”Den ofrivilliga konferenciern” hade kunnat vara mitt mellannamn. Sven såg mina bekymmer. Coachade med skådespelarknep, peppade och var en trygg punkt när vi väl stod där med alla blickar riktade mot oss.
Kuriosa och anekdoter
Sedan kunde Sven när andan föll på, med ålderns och stjärnans rätt, inte bara samtala utan hålla långa monologer ur sin enorma kunskapsbank. När vi körde genom Dalarna blev det fakta och kuriosa om Dan Andersson med tillhörande poesiuppläsning ur minnet. I Värmland blev det Nils Ferlin. Hur många dikter kunde mannen egentligen utantill? I Ådalen lärde vi oss allt om Sandöbron som tog 18 arbetares liv när den rasade 1939. I varje stad vi kom till kunde Sven knyta an till platsens historia och kultur, och på så sätt komma närmare sin publik. Vid ölen efteråt bjöds anekdoter och skrönor från skådespelarvärlden.
Sven Wollter var trots ett helt liv med stjärnstatus ingen snobb, även om han oftast valde finkrog framför pizzeria. Jag tror att många skulle bli förvånade över hur rakt och folkligt han uttryckte sig i samtal. Men han visste sitt värde och integriteten var stor. Och framförallt var han en läsande, tänkande människa. En självlärd intellektuell. Skådespelaryrket var bara en del av hans sätt att förstå och vilja förändra världen.
Sven Wollter älskade människan
Det är en stor förlust för svenskt kulturliv och samhällsdebatt att Sven är borta. Det är svårt att föreställa sig någon annan vinna folkets hjärtan med samma politiska tydlighet och integritet. Vem ska nu påminna oss om det svåra och underbara med att vara människa? Vem ska med samma elegans ge överheten fingret?
Jag är tacksam för alla timmar jag trängdes med Sven Wollter i en minibuss. Hans nyfikenhet, människokärlek och varma sätt att uttrycka sin uppfattning är en ledstjärna för mig och borde vara en ledstjärna för vår tid.
Du kanske också skulle vara nyfiken på min text om Jan Myrdal.
Sven Wollter (1934-2020)
Sista gången jag såg Sven Wollter var på ett utomhusarrangemang i Ludvika för ett par år sedan. Värd och konferencier var Jenny Tedjeza, chefredaktör på tidningen Proletären. Sommaren hade varit varm och het men just den här augustikvällen var det regn och rusk; och ganska kallt. Men Sven äntrade scenen tittade på sin publik och tog hand om den: ”Jag vet att ni fryser. Jag vet att det är motvind. Men ni ska veta att jag trivs. Jag har nämligen stått i den politiska motvinden hela mitt liv, därför känner jag mig hemma när jag är hos er här i Ludvika. Nu ska jag värma er. Nu ska vi värma varandra.”
Sedan läste han några dikter av Brecht, berättade om Ludvikasonen Dan Andersson och deklamerade vännen Kent Anderssons roliga dikt WC på svalen. Sen klämde han och orkestern i med Majakovskijs För full hals. Sådan var han. Politiskt inkorrekt men ändå i medvind Det var nog hans stora respekt för Ludvika och andra små orter i vårt land som gjorde honom folkkär. En storstadsgrabb var han, men riktigt hemma kände han sig nog när han var i framlidna hustrun Viveka Seldahls Överammer i Jämtland, eller i Luleå där han alltså avled den 10 november denna mycket speciella Corona-höst.
Låt oss ägna den åt att återse Sven Wollter som Gusten, som Jarnebring, som Kollberg, som Rask, som Wallenberg (i Ivar Krueger) eller varför inte i hans paradroll som Axel Flogfält i Änglagård.
Jättefin minnesbild av Sven och hur han var som artist. Tack för att du delade med dig! Minns att vi sågs där i Ludvika du och jag.
Varmt och ömsint porträtt. Du äger din egen penna, Jenny.
Tack snälla!
För mig var han också en av de stora. Senast vi sågs var någon vecka innan han dog i Luleå. När jag var ute och sålde FiB var det en som föreslog, att vi skulle göra ett specialnummer om honom. Ett minne från Norrbottensteatern är ur pjäsen ”Herr Puntila och hans dräng Matti”, där han klättrar på en visserligen väl förankrad stol och bordshög. En hisnande känsla. Vi kände inte varandra personligen, annat än att vi hälsade på varandra. Jag ler Jenny, när jag läser dina ord ”Den ofrivilliga konferenciern” . Jag känner igen mig. Skrivaren med scenskräck, men senare blev även jag duktig amatörskådespelare, fast jag i början inte tänkt bli ”teaterapa”.
Pingback: Från en dotter till en dotter – Text & Tid
Jag läste på nytt igår din fina text..
Jag läste i går kväll din fina text igen.
Tack, Bror!
En så fin skildring av Sven du har gjort Jenny! Ömsint och ärlig som min bild av Sven var. Han var så genuin och enkel trots att han var så berömd i vida kretsar. Tack för denna fina text!
Tack, Håkan! ”Ömsint och ärlig”, vilken underbar beskrivning av Sven.
Tack för den fina karaktäriseringen. Uppfattar också att han var folkkär i ordets bästa mening. Det fanns något i hans röst som omedelbart klargjorde mening och sammanhang. Stor teater!
Tack ska du ha, Gunnar! Fint att du läste texten.