Inför andra människors tillrättalagda tårtbitar av tillvaron är det lätt att känna sig otillräcklig. Behöver vi kommunicera mer utan filter?
Jag tog en skrivstund och en bild på bryggan i går morse. Ensam på ett bra sätt, långt från badgäster och världens gång. Där kunde jag i lugn och ro lyssna på havets alla ljud och spana på morgonpigga seglare som drog förbi i farleden.
Detta är en del av min verklighet, att jag har allt detta fantastiska överflöd av naturupplevelser på gångavstånd. Jag hade kunnat lägga upp bilden på sociala medier och bara taggat #utanfilter #underbarmorgon #skärgårdsliv.
Men sedan tänkte jag att bilden i sig riskerar att bli ett filter mellan mig och andra människor. En tillrättalagd liten tårtbit av min tillvaro, medan helheten är så mycket mer komplicerad än glittrande hav och solvarma bryggor.
Tillbaka till skolgården
Sanningen är att jag satt där i överflödet och brottades med en massa saker. Jag är rädd för att misslyckas och rädd för att inte vara tillräckligt bra. Jag får ofta för mig att alla andra har fattat något om livet som jag har missat, och då blir jag ensam på ett dåligt sätt. Ibland känner jag mig tråkig och måste leta efter kreativiteten med ljus och lykta.
Då kan sociala medier vara som att kastas tillbaka i tiden till en skolgård där de coola och självsäkra regerar medan vi andra tittar på. Jag kastas mellan en längtan efter att bli en i gänget och en impuls att bara dra därifrån för att helt slippa jämföra mig. En evig tennismatch mellan anpassning och revolt.
Samtal utan filter
Jag tror egentligen inte att jag är ensam om att få en känsla av utanförskap på sociala medier. Det finns på det stora hela få upplevelser som vi människor är ensamma om. Samtal utan filter brukar påminna oss om det och vi kan vila en stund i den delade erfarenhetens gemenskap.
Problemet med sociala medier är kanske illusionen av att människor kommunicerar utan filter. En illusion som uppstår för att varenda vrå av tillvaron kan fotograferas, delas och kommenteras. Vi förväxlar inblickarna i det mest privata med att faktiskt lära känna hela människan. Och inför andra människors tillrättalagda tårtbitar är det lätt att känna sig otillräcklig.
Detta är en anledning till att det är så viktigt för mig att skapa text som inte är ämnad för och aldrig skulle fungera på sociala medier. Att skriva blir då istället att ta bort ett filter i taget för att se vad som händer.
Hatten av för den som vill skriva en text som inte är ämnad för sociala medier. Dessa har ju en tendens att lura in människor i gränslöshet. Detta med vurmen för ”det gränslösa” är för mig som psykolog (med en gammal psykologutbildning) rena nippran. På min tid var gränslösheten lika med sanslösheten, lika med sinnessjukdomen.
Idag verkar precis allt vara möjligt (och önskvärt) under ett paraply av identitetspolitiska krumbukter. Inte bra.
Men din text om stunden vid havet var mycket bra.
Intressant!Frågan blir ju då hur man vet vad som är gränslöst och vad som är att på ett sansat sätt dela med sig av djupt personliga erfarenheter. Vad tänker du om det?
Så här tänker jag…
Gränslöshet (i psykiatrisk mening) ligger i närheten av själviskhet, självgodhet och narcissism. Att dela något med en annan människa är något helt annat, kanske till och med motsatsen
När jag delar något (sharing) med en annan människa accepterar jag att det finns en strävan att göra något tillsammans med andra människor. Kommunikation (comunis) betyder ju att ’göra gemensamt’, alltså inte bara att göra något tillsammans, utan även att göra detta som vi gör tillsammans till något gemensamt. Delande/sharing handlar om ömsesidighet/dialog (gränslöshet handlar om att personen tycker sig ha obegränsad rätt att kliva över alla/s gränser, över andras integritet). Delande/sharing handlar om att sträva efter något gemensamt (gränslösheten är bara intresserad av att just mina preferenser får utrymme). Delande/sharing accepterar att det finns en legitim annan människa (de gränslösa skiter i om det finns andra, särskilt om de inte följer mig).
Tack Leif! Jag tror att det här är viktigare än någonsin att fundera på. På sociala medier upplever jag att de flesta antingen avstår från att ärligt dela med sig och därför inte ”gör gemensamt”, eller så är de självupptaget gränslösa. Utmaningen blir att hitta rummet för samtal däremellan.