Jag kan ha fel om vem jag är och vad som kommer att hända. Jag kan också ha fel i en diskussion. Därför är tvivel så viktigt.
Nej, jag har inte blivit det minsta religiös men nöden har ingen lag och till slut måste även en ateist erkänna att många mänskliga erfarenheter och goda råd i konsten att leva har drunknat i västvärldens nyttomaximering. Vi har till exempel en kulturell tendens att betrakta kärlek som en handelsvara eller valuta, att ge och få efter förtjänst. Men kärlek är ju varken mer eller mindre än en känsla hos den som älskar. Omöjlig att ge bort eller förhandla med. Det låter som en banal sanning, men fundera några minuter på hur vi skulle förhålla oss till våra närmaste om vi tog den sanningen på allvar.
I boken Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk berättar Björn Natthiko Lindeblad tillsammans med Caroline Bankler och Navid Modiri om sin livsresa från framgångsrik ekonom till buddhistmunk. Och sedan hur han tog av sig munkkåpan och återvände till den svenska civilisationen.
Get yourself a fucking job!
Jag är den första att bli provocerad av västerlänningar från ekonomiskt trygga förhållanden som ”lämnar allt” för att hitta sig själv i djungeln. En lyx de flesta av oss inte kan unna oss. Björn Afzelius textrader i Medan bomberna faller dyker genast upp i huvudet:
Hur ska en sliten gruvarbetare satsa på livskvalitet?
Hur ska en ensam mor förverkliga sig själv?
Det visar sig också mycket riktigt att Björn Natthiko Lindeblad blir försörjd av sina föräldrar när han kommer tillbaka till Sverige utan en spänn på fickan och utan plan för försörjning. Jag känner stor sympati för mannen på gatan i England som ropar åt buddhistmunkarna när de går sin dagliga allmoserunda: Get yourself a fucking job, mate!
Ändå är det något med exmunkens ödmjukhet som får mig att läsa vidare. Han talar inte som många andra frälsta från en upphöjd position, och bjuder generöst på de mer världsliga bekymren i munklivet. Som att somna när man borde meditera, bli distraherad av vackra kvinnor i meditationssalen och längta efter mat. Och jag blir gripen av den ärliga beskrivningen av depressionen som följer på återkomsten till Sverige. Inte ens han som ägnat sjutton år åt att lära sig konsten att leva ett gott liv kommer undan när mörkret slår klorna i honom.
Jag kan ha fel
Det viktigaste mantrat Lindeblad har att bjuda på finns redan i titeln; Jag kan ha fel. Han lyfter fram det som ett relationsråd. Och det är ju bara att hålla med om att många bråk hade kunnat undvikas om vi gick in i konflikter med den attityden. Dessutom är besserwissrar sällan populära i det sociala livet.
Men hos mig slog mantrat rot på fler plan. Jag har en tendens att måla fan på väggen och har katastroftankar som främsta hobby. Min superkraft är att lösa problem som ännu inte uppstått. Men om jag tänker att jag kan ha fel, öppnas ett litet utrymme för positivt tvivel. Jag kanske inte blir utblottad, hemlös, ensam, hatad, sjuk… Jag kan ha fel. Ingen vet, och det är det som är poängen.
Jag kan också ha fel om det som ligger bakom mig. Minnen är ju bara lösa fragment av det vi upplevt, färgade av vår personlighet och våra känslor. Mina handlingar är kanske inte oförlåtliga, jag kanske har gjort så gott jag kunnat. Jag kan ha fel.
Jag kan också ha fel om vem jag tror att jag är. Det kan kännas väldigt sant att jag är dålig, feg, dum, ful och självisk. En kass mamma och usel vän. Men jag kan ha fel.
Samhället behöver tvivel
Utan tvivel är man inte klok, skrev Tage Danielsson. Samtalen med oss själva och varandra behöver en dos positivt tvivel för att bli meningsfulla. Hur ska vi komma vidare om vi tror att vi redan sitter på alla rätta svaren? Det är därför diskussionerna på sociala medier ofta blir så tröstlöst ointressanta. Människor intar stela positioner och försvarar sina ståndpunkter även när de saknar förankring i verkligheten.
Det fanns en tid när jag kunde avundas människor som orkar hålla ställningarna på sociala medier. Som inte hukar sig när skiten regnar över dem. Nu tänker jag att samhället också behöver tvivlare. Som utifrån en stabil grunduppfattning går in i samtal med attityden att de kan ha fel. Att det mesta är outforskat och kvar att lära. Tvivel som motor i en debatt om vilken typ av samhälle vi vill ha.
Mer livsvisdom hittar du i Slaven som talade om frihet.
Fin och viktig text. Fick följande association:
Vid tiden för finska inbördeskriget frågade den sköra och tuffa Edith Södergran den tillsynes robuste rödingen Elmer Diktonius: Hur kan du vara så säker på din sak? Diktonius svarade: Bakom den säkerheten finns 1000 förtvivlade frågor.
Vilket underbart svar från Diktonius! Så jäkla rätt. Tack för att du delade med dig av det.