Vad är din röst värd?

Vacker ljus morgon idag. Jag har varit nere och hälsat på havet. Små vita moln hänger stilla under blå himmel. Ett fågelläte som betyder vår. Talgoxen? Våren brukar vara min årstid. Har alltid förknippat den med nystart och hopp. Vintern är som den är på de här breddgraderna, och sommaren kan bli uppfordrande när den kommer med krav på att fånga soltimmar på stranden, göra utflykter, testa nya marinader till grillköttet och njuta solnedgångar med rosévin. Jakten på Instagram-moments. Somrarna kan vara magiska i skärgården, helt klart, men jag brukar också uppleva en slags lättnad när hösten kommer. En tid att kunna släppa taget.

Har tvättat A:s arbetskläder den här helgen. Vinterns underställ, t-shirts, tjocka tröjor. Ser att fackförbundet Byggnads ordförande kräver att byggnadsarbetare ska erbjudas vaccin på sina arbetsplatser. Menar att de är hjältar som gått till jobbet varje dag under pandemin och hjälpt till att hålla samhället igång. De har ingen möjlighet att jobba hemifrån och nu ska de inte behöva ta ledigt för att vaccinera sig. Det är bara att hålla med.

Såg Melodifestivalen tillsammans med dottern igår. Finalen. Vinnaren Tusse är en svart artist i androgyn outfit, rätt i tiden. Helt okej låt, Voices. Tusse säger att han sjunger den för att påminna om att alla röster är lika mycket värda. Och det är ju lovvärt. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på vad det skulle innebära rent konkret om alla röster var lika mycket värda. De allra flesta skulle skriva under på artistens uttalande i teorin, men hur skulle det bli om vi omsatte det i praktiken? Hur långt skulle vi vara beredda att gå för att försvara de röster som vi inte är eniga med? Vad skulle krävas av oss? Går det att hävda alla rösters lika värde och samtidigt vara bekväm med de stora medieföretagens makt över ordet? Och hur är det med alla de människor som hållit samhället igång under pandemin? Hörs deras röster lika tydligt som makthavarnas? Jag tänker att politiskt tyckande måste vara konkret för att bli meningsfullt.

Såg i veckan Oprahs intervju med det avhoppade brittiska prinsparet. En stenrik mediedrottning pratar om förtryck med prinsessa (eller är det före detta prinsessa nu?) iförd klänning för 40.000 kronor. I ett USA där miljoner människor förlorat jobb och försörjning i pandemins spår. Sedan kommer prinsen (eller är det före detta prinsen?) in och understödjer berättelsen om hur det koloniala arvet gjorde hans fru ovälkommen i kungahuset. Han som själv deltog i kriget mot Afghanistan.

Är det meningen att vi ska bli förvånade över att det brittiska kungahuset är galet konservativt och bärare av Storbritanniens koloniala historia? Är inte det hela syftet? Förhoppningsvis kan Meghans berättelse om hur hennes utsatthet i kungahuset ledde till självmordstankar stärka människor som själva drabbats av psykisk ohälsa. Men förtryck måste också diskuteras konkret. Vi måste väga in faktorer som exploatering och möjlighet att göra sin röst hörd. Det avhoppade prinsparet är inte exploaterade, de lever överklassliv i Kalifornien. Och deras röster har ett enormt värde. När de talar lyssnar helar världen.

2 reaktioner på ”Vad är din röst värd?

  1. Apropå att höja rösten:

    ”Dom föräldrar som verkligen skulle behöva höra det här, borde vara här. Men dom kommer aldrig.”
    Så kunde det låta när jag (förr) hållit något föredrag om barn och föräldrar och skola på något föräldramöten. Och det var kanske menat som en eloge till föredragshållaren och en klapp på den egna axeln; vi, de lyckade föräldrarna, vi som är här. Det hände att jag svarade: ”Skulle vi orka lyssna till vad de har att säga, törs vi verkligen lyssna på deras röster?” Då tittade man på mig med förvånad min och sa att det var dags för fika.

    1. Jag känner igen det där från föräldramöten. Tycker över huvud taget att det är så mycket i dagens föräldraskap som handlar om att visa hur rekorderlig och redbar man är. Bra tankeställare du gav, även om ingen svarade!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *