Vadå synopsis?

Jag försöker undvika kaos genom att formulera någon sorts synopsis innan jag börjar skriva.

När jag hade skrivit min första roman och boken äntligen låg i min hand gav jag mig själv ett löfte: Påbörja aldrig någonsin igen ett större skrivprojekt utan att ha någon form av plan!

Grunden till Inte närmare än så uppstod över lång tid med spridda anteckningar på olika ställen, enstaka scener och idéer i en enda stor röra. Jag hade inte ens koll på alla anteckningsböcker och dokument på datorn.

Ett färdigt råmanus blev det först när jag tack vare ett litet stipendium kunde ta tjänstledigt ett par veckor och ägna mig åt texten på heltid. Sedan var det en lång redigeringsväg att gå, med hjälp av skrivarvänner och förlagets redaktör.

Skriva för papperskorgen

Att skriva utan synopsis eller plan är att skriva mängder med text som sedan måste slängas. Det är frustrationen över att inte ha överblick och en onödigt krävande redigeringsfas där råmanuset saknar balans och rena felaktigheter i berättar- och tidsperspektiv. Det är också att bli sittande i ett ändlöst petande med detaljer i de kapitel som redan är skrivna, i brist på riktning och framåtrörelse för helheten.

Så varför börjar man skriva utan synopsis?

För mig har det alltid handlat om att jag blir så förälskad i min idé att jag genast måste gestalta den. Ofta börjar det för mig med en enda scen i mitt huvud som jag tycker är kanon och då vill jag fånga den omedelbart. Jag har precis samma tendens när jag handarbetar. Åh, vilket kul mönster, det måste jag prova! Och så sitter jag där med sjutton olika korgar med lika många påbörjade projekt runt om i huset.

Jag har också alltid haft svårt för det mekaniska i att skriva synopsis. Det dödar skrivlusten och jag hinner tröttna på storyn och personerna innan jag ens börjat. Samma sak med långa beskrivningar av karaktärernas bakgrund, utseende och utmärkande egenskaper som en del författare vill ha som en katalog att bläddra i under skrivandet.

Det är så tråkigt!

Men ett löfte är ett löfte. Så när jag nu har en idé som kanske håller för ett längre manus har jag duktigt avhållit mig från att börja gestalta. Har bara tillåtit mig själv att samla anteckningar. På ett och samma ställe den här gången.

Synopsis i punktform

Men synopsis är fortfarande avskräckande. Istället tänker jag utgå från ett antal viktiga scener. Jag tänker redan i bilder, och en lista i punktform är inte lika själsdödande som en torr löpande text som sammanfattar storyn. Genom att punkta upp vilka scener som måste finnas med får jag överblick utan att fastna i detaljer. Jag får koll på den viktiga framåtrörelsen, på balansen mellan olika konflikter och hur de förhåller sig till varandra. Jag ser vilka sidokaraktärer som behöver utvecklas och vilka sidoberättelser som är överflödiga.

Det blir också mycket lättare att prova olika dramaturgiska lösningar när scenerna enkelt kan flyttas runt med hjälp av post it-lappar istället för hela textsjok som kanske måste skrivas om när de får en ny placering i kapitelordningen.

När jag är nöjd med punktlistan kan jag i lugn och ro ta en scen i taget och börja jobba med den. Vilka frågor måste jag besvara för att kunna skriva scenen? Var utspelar den sig och vilken bakgrundsinformation behöver läsaren? Målet är att inte börja skriva på en scen förrän jag vet exakt varför den behövs i berättelsen och hur jag gör den intressant.

Det här är ett experiment som kräver en del självdisciplin, men förhoppningsvis är jag klokare nu än för tio år sedan. Kanske är det sant som någon sa att det ska vara svårt att skriva en roman, annars gör man fel. Men även författare måste väl kunna lära av sina misstag och bli skickligare på sitt hantverk.

Fortsättning följer!