Vem tror du att du är?

Det finns en fallfärdig byggnad som jag passerar ibland på mina morgonpromenader. Av någon anledning står den övergiven mitt bland alla välskötta villor och prydliga trädgårdar. Känner stor sympati för det huset. Har ofta känt mig som ett ruckel bland lyxkåkar. Den som blev lämnad kvar när alla gick vidare med sitt.

I tonåren kom kroppsskammen, fattigskammen, ensamhetsskammen. Det tidiga vuxenlivet blev ett sökande efter någonstans att höra hemma och jag tog det som bjöds utan egen kompass. Sedan alla känslor av underlägsenhet i jämförelse med dem jag tyckte var smartare, härligare, bättre föräldrar, ordentligare, mer spontana, snyggare, bättre klädda, roligare…

Det där har bara fortsatt.

Läste någonstans om identitet. Att den bygger på dina antaganden om vem du är, men också dina antaganden om vad du är värd. Så när du sitter fast i en identitet som för länge sedan slutat tjäna sitt syfte gäller det att börja ifrågasätta det du håller för sant. Men det är inte helt lätt att ömsa skinn. Jag har det särskilt besvärligt med mina antaganden om vad jag är värd. Innerst inne är jag fortfarande det där rucklet. Skamfläcken på lyckliga gatan.

Jag har också svårt för snacket om att hitta sig själv. Som om det finns ett oföränderligt autentiskt jag någonstans långt därinne som kommer att visa sig om man bara gräver tillräckligt djupt. Som om vi hade en själ frikopplad från den fysiska och sociala verkligheten.

Om vi en gång skapade vår identitet i samspel med andra människor måste vi sannolikt också omskapa oss i samspel med andra människor. Kanske genom att undersöka vad som händer om vi slutar vara de vi tror att vi måste vara. Blir det kris och katastrof om jag slutar vara ängslig och självutplånande? Kommer folk att överge mig? Hata mig?

Istället för att leta efter det sanna jaget vid regnbågens slut försöker jag utmana mina antaganden här i verkligheten. Vem vet? Kanske är jag inte ett ruckel utan en småtråkig, men på något sätt hemtrevlig, enplansvilla från 80-talet.

2 reaktioner på ”Vem tror du att du är?

  1. Tack för fantastisk text om identitet och hus.
    Så här går mina tankar:
    Barnets första teckning är (ofta) en människa. Barnets andra teckning är (ofta) ett hus. Jag tänker mig att [barnet i huset] är den tankefigur som är central för all utveckling. Där barnet = jag, och huset = de gemenskaper/kontexter där jag ingår.
    Handlingskraft, igenkänning och identitet är djupt involverade i de sociala aktiviteter som jag har tillgång till. När de sociala aktiviteterna (huset) blir tunnare minskar därför handlingskraft, igenkänning och känslan av att vara den samma (som är den direkta översättningen av id+entitet).
    Karantäneländet är därför väldigt skadligt. Och mycket annat är inte bra det heller. Men tillsammans, tillsammans!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *