Den odräglige Werthers lidanden

Goethes klassiker Den unge Werthers lidanden är en briljant brevroman med en odräglig och självupptagen brevskrivare.

I min egen läsutmaning för 2022 kan jag nu kryssa i rutan för klassiker. Valet föll på Johann Wolfgang von Goethes genombrottsroman Den unge Werthers lidanden. En olycklig kärlekshistoria med tragiska följder.

Förlaget Sjösala skriver i förordet till sin upplaga att romanen var Goethes sätt att varna för sentimentalitet och stora gester. Han menade att en ensidig dyrkan av hjärtat var dömd att sluta illa. 

Trots att Goethe i litteraturhistorien ofta har fått personifiera romantiken tyckte han själv att den ”representerade allt som var sjukt”. Även om han senare i livet menade att det vore konstigt om inte alla människor har en period i livet då Werther verkar skapad bara för dem.

Jag är tacksam över att ha med mig förlagets förord under läsningen. Annars tror jag inte att jag hade stått ut med Werthers självupptagna känslostormar. Detta i kombination med hans sysslolösa överklasstillvaro gör honom till en ganska odräglig figur.

Jag har svårt att föreställa mig hur någon kan uppfatta den unge Werther som något annat än en karikatyr och ett varnande exempel. Ändå skapade romanen i sin samtid en Werther-feber där unga män började klä sig som Werther och imitera hans sentimentala kärleksfeber.

Brevroman

Men som romanbygge är Den unge Werthers lidanden briljant. Den består nästan uteslutande av brev skrivna av Werther själv. Dels till en manlig vän och dels till den älskade Lotte. Vi får bara läsa de brev Werther själv skriver, och aldrig vad mottagarna svarar. På så sätt upprätthåller Goethe hela tiden en osäkerhet kring vad som är sant och vad som bara finns i Werthers febriga hjärna. 

Det mest intressanta i den här 250 år gamla klassikern tycker jag är mötet mellan Werther och Lottes fästman Albert. I en scen diskuterar de självmordets moraliska aspekter. Albert kan inte alls förstå vad som skulle kunna driva en människa till en så dåraktig handling. Werther blir upprörd över Alberts kategoriska motvilja. 

Att ni människor, när ni talar om en sak genast måste säga: Det är dåraktigt, detta är klokt, detta är gott, detta är ont! Och vad mening har allt detta? Har ni utforskat en handlings inre halt? Kan ni med bestämdhet påvisa orsakerna, varför det måste ske just så? Hade ni gjort det skulle ni inte vara så snabba med er omdömen.

Detta är en av få scener där jag känner riktig sympati med Werther. Jag blir lika frustrerad som han när människor är snabba med att döma efter ytan, utan att veta vad som ligger bakom eller vad medmänniskor måste bära.

Det finns också stunder då Werther anar att hans problem inte går att lösa med ändlösa grubblerier. Han provar att skaffa sig en sysselsättning, och i ett ögonblick av klarsyn skriver han:

Sedan jag blivit tvungen att dagligen umgås med människor och ser deras handel och vandel står jag på mycket bättre fot med mig själv. Eftersom vi är så skapta, att vi jämför allting med oss själva, och oss själva med allting, ligger lyckan eller olyckan i de föremål vi jämför oss med, och då är ingenting farligare än ensamheten.

Läs mer

Är du nyfiken på fler klassiker? Läs om Gösta Berlings saga.