Nu har jag läst. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på texten. Som så ofta väcker du nyfikenhet och bjuder in till egen läsning. Tänker också att det är en lycka att Ekerwald har fått bli så gammal.

https://www.lindelof.nu/gamlingars-visdom/

Ja, du har verkligen gjort svarandet och dialogen till en konstform! Det påminner mig ofta om Carl-Göran Ekerwalds essäer som ju väldigt ofta är ett svar på sådant han har läst. Blev både glad och inspirerad av din kommentar och ska fokusera på det dialogiska ordet.

Min hemmagympa:

Skriver en bok- eller filmrecension.

Kommenterar inlägg på någon blogg. Jag läser gärna de andra gubbarna hos lindelof.nu eller Bitte Assarmos på Det goda samhället eller Jenny Tedjeza på Text & Tid.

Ibland skriver jag ett eget blogginlägg (hos lindelof.nu).

Sådant håller mig i gång. Och är en kamp mot det där lilla strecket på en blank sida. Jag tror att det handlar om att SVARA på det någon säger/skriver. Svara är många gånger lättare än att både fråga och svara. Dialogen. Det dialogiska ordet!

När jag läser exempelvis Cullbergs bok om skrivkramp slår det mig att alla de stora (Dagerman, Strindberg) med skrivkramp EGENTLIGEN skrev hela tiden. Dagerman skrev sina Dagsedlar. Strindberg skrev dagböcker (ibland ockulta sådana).
Och PO Enquist som sades ha skrivkramp i alla år då han söp, skrev ju filmmanus och artiklar i Expressen, och böcker tillsamman med kompisen Anders Ehnmark.

Varför envisas man med att kalla det för skrivkramp?

Kanske har Romanen (med stort R) blivit en galen symbol för skrivande. En hägring som skapar ångest. Skrivandet är!

Nyligen lånades Kristina Lugns posthumt utgivna ”Inte alls dåligt”. Vid läsning slår det mig att den inte är dålig, men det märks att boken är utkast, som ska bearbetas en massa gånger. Till och med en diktardrottning som Lugn började med att skriva ganska dåligt, sedan inte alls så dåligt…