Tack snälla, vad fint att höra.

Bästa Eva! Så klokt och välformulerat och energigivande. Tack!

Men inte fan ska en begåvad, kapabel, multikompetent vuxen behöva vara ”tacksam” för en plats i arbetslivets/vuxenvärldens/fullvärdestillvarons väntrum.
Det är rent ut sagt åt helvete att bli utan inbjudan till sitt eget liv. Det är sunt, rätt och livskraftigt att reagera.

Dessutom en bedrift att kunna formulera sig som du gjort. (Det jag själv skrev i motsvarande läge blev outhärdligt osammanhängande och svamligt, Jag kan knappt se på mappen i datorn utan yrkesmässiga skamsköljningar över hur dåligt jag formulerat mig.)

Jag känner igen mer än du anar av det där väntrummet och fast jag numera slipper kampen för vartenda vikariat, påhugg, projekt, uppdrag – och den förödmjukande tacksamhet som omgivningen förväntade sig när jag fick en smula av det som de själva såg som sin födslorätt – har jag lovat mig själv att aldrig glömma hur det var. Du är inte ensam.,
Dessutom: bitterhet är en bra drivkraft. Se den, erkänn den, använd den klokt. Den har hållit mig vid liv och hjälpt mig framåt – fast det blev kassa texter av den. Den var bra till annat ☺️.

Tack för att du läste, Cecilia! Jag försöker att inte andas bitterhet, men behöver nog lite mer tid. Att släppa taget är det enkla som är det svåra. Men visst finns det saker i mitt liv som jag är väldigt tacksam för. Ungarna och kärleken, inte minst.