Man måste bära sin sorg i armarna
Man måste härma dom som orkar
Dom som fortsätter ändåUr Stockholm av Jonathan Johanson
Jag når inte fram. Det som kommer ur min penna är banaliteter och skräp. Jag når inte fram till kvicken, som Jan Myrdal kallar det i sina jag-romaner. Han gjorde så när orden inte räckte till. Hittade på egna när han behövde dem. Alltid på jakt efter det mest exakta uttrycket.
Jag söker orden som ska hjälpa mig att stå stadigt, men är bara stum.
Det har stormat för mycket för länge. På sex år har jag förlorat mitt yrke, mitt förstånd, min politiska hemvist, mitt äktenskap, mitt hem, min ekonomiska trygghet, min syster och min pappa.
Jag är trött. Så in i märgen trött.
Den eviga vikarien
Ändå står jag där på sommarjobbet. Den eviga vikarien. Outsidern som måste ringa på inför varje skift eftersom jag inte anförtros en egen nyckel. Femtio år gammal, men ändå den som ska läras upp och korrigeras. Min livserfarenhet väger lätt, men pengarna måste in.
Jag borde naturligtvis vara tacksam för att jag ens fick ett sommarjobb. Men min tacksamhet är slut, och jag börjar bli bitter för allt som inte är mitt. Att jag aldrig får vila.
Jag hade sett fram emot min femtioårsdag. Den skulle bli ett avstamp mot ett nytt liv efter skeppsbrottet. En hyllning till kärleken och vänskapen och de familjeband som finns kvar trots allt. Vi samlades i en ruffig festlokal i Majorna, precis i min smak, jag och de människor som betytt mycket för mig. En fin kväll. Jag tror att vi hade trevligt tillsammans.
Ändå. Ingen som hade förberett något extra, inga överraskningar i bakfickan. Inga tal, inga quiz, inga ord om att jag också betyder något för dem. Ingen som ville ta en bild med mig, och ingen som la upp något på sociala medier. Några släktingar gjorde ett inlägg från hotellet dagen efter. Men ingenting om varför de var i Göteborg.
Femtio år som outsider
Jag borde naturligtvis vara tacksam för att så många kom till min fest. Men min tacksamhet är slut. Efter femtio år som outsider är jag trött. Så in i märgen trött. Så trött på att hoppas, längta, desperat önska att höra till och räknas med. Blir jag aldrig något mer än tonåringen som gömde sig på toaletten på rasterna i skolan för att ingen skulle se hur ensam hon var?
Är det storhetsvansinne att önska sig någon form av eftermäle? Att man lämnade någon slags spår i andra människor? Är inte det hela livets mening?
Julia Söderlönn skriver:
”När jag mår dåligt är det skrivandet som befriar mig. Det är en trotshandling, som påminner mig om att verkligheten är större än det som gör ont.”
Jag har också alltid trott på skrivandet. Men nu når jag inte fram till kvicken. Jag hittar inget språk för sorgen som är fritt från banaliteter och gnäll.
Finns det?