Det sägs ibland att en fiktiv roman kan vara sannare än en biografi eller dokumentär. Sannare som i att romanen, just för att den är fiktion, kan säga något om människovarandet som texter om verkliga händelser och personer inte förmår. Alla som någon gång läst ut ett skickligt romanbygge där slutet är lika rörande som oundvikligt vet intutivt att påståendet stämmer. Det händer något när en bra författare kontrollerar en berättelses alla delar.
Torgny Lindgrens roman Pölsan, som i sig själv är just ett sådant skickligt bygge med en berättelse i berättelsen, brottas huvudpersonen med fabulerandets konst och berättar om det för undersköterskan på det vårdboende där han tillbringar sin ålderdom:
”Det svåraste av allt, sade han sedan, var att samtidigt, bokstavligen samtidigt, i varje ord och varje skiljetecken vara fullkomligt sann och oinskränkt lögnaktig. Det sannfärdiga ljugandet måste utföras helhjärtat och med en målmedvetenhet som kunde liknas vid en nordpolsfarares.”
Här är paradoxen med det sannfärdiga ljugandet tydlig. Enligt Lindgren så MÅSTE du ljuga fullkomligt för att vara fullkomligt sann när du skriver skönlitteratur.
Fiktion ger frihet
En annan författare som resonerar klokt om det sannfärdiga ljugandet är den amerikanska författaren Dorothy Allison. Hennes roman Horungen är hennes skildring av vit arbetarklass i den amerikanska södern, av det oundvikliga våldet och utsattheten. När hon skulle berätta valde hon aktivt att inte skriva en självbiografi. För att en fiktiv berättelse, även om den var baserad på hennes egna erfarenheter i den egna uppväxtmiljön, gav henne fullständig frihet att berätta sanningen om hur det var. Hon behövde inte ta hänsyn till faktiska personer. Ofta är också de faktiska omständigheterna i en människas liv så röriga att de fördunklar berättelsen.
”Det verkliga livet är mindre trovärdigt än fiktion”, skriver Dorothy Allison i efterordet till den svenska utgåvan av Horungen.
Men kraften i fiktionen är större än att den frigör författaren från hennes egen berättelse. Den gör författaren fullständigt ansvarig för romanbygget:
”Det finns en skillnad mellan fiktion och icke-fiktion som går djupare än teknik och intention. Jag värdesätter båda men tror verkligen att fiktion kan prata om en vidare sanning. Jag har byggt mitt liv på vad jag lärt mig i böcker som tog min in i karaktärer vars mödor och dilemman visade sig vara intrikata och häpnadsväckande saker om människan. Jag har ingen tvekan om att några av dessa romaner delvis var baserade på författarens egna erfarenheter eller det verkliga livet – men genom att flytta narrativet över till fiktion har författaren tagit sig an ansvaret att fullt ut framställa en separat värld bort från perspektivet av en persons upplevelser. Att ställa frågan ’om det här skulle hända’ och besvara den frågan är grundbulten i vad romaner kan åstadkomma. Berättelsen blir någonting mer än en persons perspektiv – det sträcker sig så långt en romanförfattare kan tänka sig.”
Osanna kopior
Problemet är att det är svårt att skriva bra romaner som berättar intrikata och häpnadsväckande saker om människan. Mycket svårt. De flesta romaner som ges ut är inte uttryck för det sannfärdiga ljugandet. De är kopior av annan fiktion och därmed osanna; ger i bästa fall en stunds förströelse. Vi ser det inte minst i genrelitteraturen. Deckarens och feelgoodens troper och dramaturgi tycks upprepas i all oändlighet. Fiktion är i sig ingen garanti för en större sanning.
Jag tror att svaret ligger i Dorothy Allisons och Torgny Lindgrens insikt om att det sannfärdiga ljugandet kräver att författaren tar fullt ansvar för berättelsen. Oavsett om materialet är fiktivt eller biografiskt behövs den säregna kvalitet som gör text till skönlitteratur. Det finns i skönlitteraturen en inneboende möjlighet till större sanningar, men de flesta författare schabblar bort uppgiften. Särskilt när drivkraften mer verkar vara att ha skrivit en bok än att faktiskt skriva en.
Även en skicklig biografiskrivare kan göra sann skönlitteratur av sitt material genom att ta detta ansvar för berättelsen. Som Dorothy Allison uttrycker det:
”Det är faktiskt en del av kraften i ickefiktiva narrativ. Att ta detaljer ur ’verkliga livet’ och göra det till fiktion, och göra dem trovärdiga, kräver noggrant arbete: skapa karaktärer som läsaren tror på och som ändå kan göra det otroliga och skapa en scen där dessa händelser känns rimliga. För att hamra in icke-fiktion krävs inte det arbetet. Man behöver bara säga, ’Men det här är sant. Det här hände verkligen.'”
För mig handlar det senare inte minst om alla de kändisbiografier som matas ut på löpande band och självklart är mer skvaller och idolporträtt än skönlitteratur. En författare som är bunden till objektet för sin text är ju per definition ofri att ta det fulla ansvaret för berättelsen. Boken kan ha alla biografiska fakta i ordning, men ändå ljuga friskt om människovarandet.