When we try to show off in our writing we divorce ourselves from what we are speaking.
Chris Barkley
Författarcentrum Väst arrangerar workshop med skådespelaren och regissören Gunilla Johansson Gyllenspetz. Tanken är att vi författare ska få lära oss mer om hur vi framför våra texter på scen. Jag går dit för att jag har scenskräck, men ändå skulle vilja kunna läsa mina dikter offentligt med någon slags värdighet.
Vi sitter i en ring och Gunilla guidar oss i uppvärmningsövningar för rösten. Det är något som är bekant med henne. Något i hennes ansikte som hänger ihop med en känsla i mig. Nostalgi? Upprymdhet? Jag trevar i minnet medan vi andas ut på ett långt s.
När hon berättar om sitt arbete på Backa Teater kommer jag på det. Hon spelade Sally Bowles i en magisk uppsättning av Cabaret i början på millenniet. Jag blev förälskad i Sally, i kläderna och dekadensen. Men kanske framför allt i vemodet över något som gått förlorat.
Jag var som förtrollad av alltihop. Lånade Farväl till Berlin på biblioteket, boken av Christopher Isherwood som Cabaret bygger på. Sedan såg jag Bob Fosses filmatisering från 1972 med Liza Minnelli i rollen som Sally Bowles. Ännu mer magi!
Ta plats på scen
Det är den känslan jag återvänder till när Gunilla nu pratar med oss författare om konsten att ta plats på en scen. Hon har många bra tips. Som att låta det vi säger ta tid så att orden hinner landa i publiken. Att ta in rummet, vara väl förberedd och aldrig be om ursäkt. Behöver vi dricka lite vatten får det också ta sin tid. Vi kan lita på att publiken är där för att lyssna.
Men det som gör störst intryck på mig är frågan om man som skådespelare eller uppläsande författare ska ställa sig framför eller bakom texten när man framför den.
Gunilla tar exemplet Ernst-Hugo Järegård. En på många sätt fantastisk skådespelare. Men det man fick när han gick upp på scen var just Ernst-Hugo. Han gjorde alltid sin grej och ställde sig därför framför texten. Andra skådespelare väljer en spelstil som låter texten stå i centrum. De ställer sig bakom texten.
Som författare behöver vi inte vara excentriska på scen. Vi behöver inte vara Bruno K Öijer. Det räcker att lita på texten.
Försök inte imponera
Jag tänker att det där med att ställa sig bakom texten också gäller när vi skriver. Författaren Chris Barkley har en liknande fundering. Han berättar att en skådespelarvän till honom påminner sig själv om att vara en medelmåtta varje gång han går upp på scen.
När vi försöker imponera distanserar vi oss från det vi vill berätta. Fokus hamnar i stället på den som berättar. Titta hur smart jag är! När vi är lagom mycket medelmåttor lovar vi läsaren att förmedla något utan konstgrepp. Ironin är, enligt Chris Barkley, att det ofta krävs mer arbete att på detta sätt ställa sig bakom texten.
Foto: Ola Kjelbye
Det var goda råd. Och! En rejäl tankeställare. Posera eller läsa? En person som jag ofta imponerades av var Sara Lidman. Vare sig hon stod i talarstolen för FNL-gruppens räkning och talade om Vietnam, eller om hon stod i Österjörns bygdegård och talade om att tranan som anlänt till byn, förebådande en ny vår, så fängslade Sara sina åhörare, hon bad aldrig om ursäkt, hon tog plats men det var ändå orden som var viktiga. Därför kunde hon under ganska många sekunder låta ett inre tyst samtal (med sig själv) föregå det hörbara yttrandet. Sen kom det! Med den typiska A-R-T-I-K-U-L-A-T-I-O-N-E-N som var hennes signum.
Jo, Cabaret! Vad kul att fler än Liza Minelli lyckats med rollen som Sally. Det finns några som inte gjort det, lyckats alltså.