Skriv inte för finrummets väktare!

Empathy is meaning. Don’t write to the brilliant and literary and ironic: write towards depth and insight and emapthy, even if your material is rich in humor. Write towards true, even if your work is fiction.

Anne Lamott

En bokmässa kan vara alldeles underbar. Gemenskap kring läsandets kraft och glädje, berättelser som berör och förför, möten med gamla och nya vänner.

Jag är också barnsligt förtjust i att spana efter kändisar. I år såg jag den gamla höjdhopparen Stefan Holm i serietidningskostym, Katarina Wennstam som marknadsför sina böcker smart genom att klä sig i sekelskiftesdräkt, Carl-Johan Vallgren och Jan Guillou. Det är inte bokmässa på riktigt förrän man sett honom och hans väst i vimlet.

Högt över Nordstedts monter svävar en hyllning till PO Enquist på 90-årsdagen. Förlaget har gett ut en samling med de svar författaren gav i radions Allvarligt talat och snart, snart ska jag ha tid att läsa.

Jag tillhör inte den lyckliga skara som fick chansen att möta mässans hedersgäst Joyce Carol Oates. Men jag har hört att det var magiskt. Och hennes böcker har vi ju alltid tillgång till i det stora samtal vi kallar litteratur.

Floden av berättelser

En bokmässa kan också vara nedslående för en skrivande människa. Så många författare. Så många böcker. Varför skulle just jag ha en värdefull liten rännil att tillföra denna gigantiska flod av berättelser?

Och alla förståsigpåare och intellektuella som trängs i mingel på mässan. De kan verka avskräckande i sin förträfflighet. Som det litterära finrummets väktare. De skulle säkert tycka att allt jag skriver är störtlöjligt och undermåligt.

Efter en dag på bokmässan behöver jag dra mig tillbaka och återvända till källan där jag vet att det bara är jag som har min röst. Det är bara jag som kan berätta om min lilla verklighet på mitt sätt.

Litteraturen är allas och ingens

I min lilla skrivvrå vänder jag mig inte heller till de förträffliga, till de litterära giganterna, till de som håller en intellektuell och ironisk distans mellan sig själv och omvärlden.

Jag skriver för den ensamma som hittar en stunds tröst i mina rader. Jag skriver för den som är envist nyfiken, den som söker efter något äkta, något varmt och empatiskt i en cynisk och krass värld där så mycket blir nertrampat i jakten på status och snabba cash.

Jag skriver för den som vet att litteraturen är allas och ingens. Oavsett hur mycket bokbranschens coola gäng krumbuktar sig på bokmässan.

Bröd och rosor

Tack till det litterära sällskapet Bröd och rosor (vackraste namnet!) som på fredagen arrangerade en manifestation utanför mässan för att hedra de författare och journalister som fallit offer för Israels framfart i Gaza. Dessa mördade kollegor och medmänniskor som var så pinsamt osynliga i samtalen inne på mässan.

Du kanske också vill läsa

Kan duktiga flickor bli författare?