Alla drömmar jag hade
Ingen av dom räckte ända framUlf Lundell
Så han har lämnat mig. Mannen jag trodde att jag skulle bli gammal med. Inga bråk, inga svek; bara kärleken och glädjen som glidit oss ur händerna någonstans på vägen genom vardagsliv och motgångar.
Jag sörjer föreställningen om oss. Vi var paret som aldrig sagt eller gjort något oförlåtligt, som höll ihop trots allt, som byggde ett hem där vi skulle dö. Våra barn skulle inte ha skilda föräldrar. Vi skulle passa barnbarn och fira bröllopsdagar. Det var vi som skulle vara den trygga famnen för vänner och familj att vila i.
Jag har byggt mitt liv kring den föreställningen. Hur kunde jag missa att den var så fattig på det som verkligen räknas? Kalla det själarnas förening eller passion eller vad du vill. Men är inte det vad alla människor söker egentligen? Ändå blir tvåsamheten så lätt en stelnad form.
Vi får leva med det
”Vi läste kartan uppochner”, sjunger Thåström i låten Mathilde. ”Vi får leva med det.”
Musiken är en tröst. Jag letar nya spår och återupptäcker gamla. Ett av dem är Ulf Lundells Rått och romantiskt.
Jag har en vän som är musiker och brukade spela den när vi var unga och pluggade. Hon hade gått vislinje på folkhögskola och bodde nu i ett kollektiv i Linnéstan. Den stora lägenheten blev en samlingsplats för kulturintresserade vänner och bekanta.
Jaget i Rått och romantiskt är en kvinna som också gått vilse i medelålderns vardag med huslån, prylar och väninnor som bara pratar om barnen.
Vad hände med alla vackra vilda kvinnor?
Dom flesta tycks hamna i samma återvändsgränd
Jag minns att jag tänkte när jag satt där i kollektivet bland alla fria och kreativa kvinnor att i den återvändsgränden kommer vi aldrig att hamna. Ändå var vi många som gjorde det.
En återvändsgränd
När jag lyssnat på Rått och romantiskt i lurarna på båten hem skriver jag ett meddelande till min vän: Vad hände med alla vackra vilda kvinnor? Hon vet precis vad jag menar eftersom hon går före på vägen ut ur återvändsgränden.
Vi omvärderar och prövar nytt. Vi gör det för oss själva och för de 22-åringar vi en gång var. De vackra vilda unga kvinnor som redan hade fattat att passion är det som avgör. Både i livet och i mötet med en annan människa.
Kanske passar olika tider av livet de vilda o vackra kvinnorna? Var tid har sina krav på anpassning och det går nog att hitta henne inne i sig om en vill och letar lite
Jag ska absolut leta! 🙂
Det är sorgset och vackert skrivet.
Men, ” Who said that a perfect love with always last forever?”
Och ändå gör den ju det på ett sätt. Visst, kärlek kan liksom ebba ut. Men det som funnits, finns ju där i någon bemärkelse för evigt. Och det är ju något stort att vara tacksam över, att åtminstone ha den erfarenheten. Och, vem vet vad framtiden kan betyda?
Åh vilken fin kommentar! Jag kan alltid glädjas åt det vi hade tillsammans. Var kommer citatet ifrån? Hittar inte när jag googlar.
Var det inte Alexandra Kolontaj som ville avskaffa familjen, låta samhället fostra barnen och frigöra kvinnan?
Det låter rimligt att hon hade den inställningen.
När jag läste dina inledande ord erinrade jag mig vad Sara Lidman en gång skrev i sin dagbok.
”4 augusti 1975
Jag har alltså flyttat hem /…/ Men jag hoppas kunna skriva Boken. Det är det enda enda.”
Nu hoppas jag att du fortsätter att hoppas och att du skriver boken, den bok/de böcker du vill skriva.
Tack för att du påminner mig om vem jag är!