Kommer du ihåg Patrik Isaksson?
På försättsbladet i min roman finns några rader ur en av hans låtar:
Du får göra som du vill
men aldrig förråda den
som lever inpå din själ
Jag sitter på Storans uteservering i Göteborg när jag plötsligt hör en bekant röst från scenen. Och visst är det han! Jag får några magiska minuter när Isaksson tillsammans med många i publiken sjunger den gamla hiten.
Samtidigt känner jag ett vemod för att tiden går. Och för att en bra artist står ensam med gitarr framför en berusad och sorlande publik.
Han sjunger om ansvaret vi har för varandra som människor. Om vi en gång har släppt in någon över tröskeln kan vi inte utan vidare bara köra ut dem igen. Vi har inte längre rätten att vända ryggen till.
Det finns såklart mängder med exempel på destruktiva relationer där man av olika skäl blir tvungen att gå. Inte minst för att rädda sig själv. Som för Emma i min roman. Min poäng är att det ändå kostar oss något att bryta upp. Du får göra som du vill men också betala priset.
Relationer bara är
Jag tänker också att Isakssons rader handlar om den tid vi lever i. Hur vi ser på varandra som utbytbara. Det är bara att svajpa vänster så kommer nästa upp. När någon blir sjuk på arbetsplatsen står det hundratals i kö för att få hans eller hennes plats. Vi lär oss att relationer är något vi ska tjäna på. Mänskligt umgänge reducerat till debet och kredit.
Men relationer bara är. Jag tänker på mina äldsta vänner och allt vi har genomlevt. När livet händer och krisen kommer tar vi oss vidare tillsammans. Det är ingen som räknar plus och minus. Vi tar varandra för dem vi är. Ett uppbrott skulle göra oss amputerade i själen.
De yngre i mitt sällskap där på Storan frågar vem Patrik Isaksson är men visar ingen större nyfikenhet för svaret. De har sina artister, författare, poeter. Så som det ska vara.
Men för mig kommer Patrik Isaksson för alltid vara den som tonsatte min roman.
Foto: Fredrik Lindedal
Vackert skrivet och sorgset.(?)
Musik, poesi men också prosa sätter ord på känslor och hjälper oss att se och förstå varandra, men också och kanske framförallt oss själva.
Tack! Jag håller helt med om konstens betydelse. 🙂
Det är inte bara de yngre i sällskapet som undrar. Själv visste inte heller jag vem Patrik Isaksson är (trodde ett tag det var simmaren med samma namn). Så tunt kan ett tidsfönster vara att väsentliga artister går en förbi. Och ändå är jag inte som figuren (med hästsvans) i Lena Ackebos ”Fucking SOFO” som menar att det inte hänt något i musiklivet sedan Ebba Grön.
Men nu vet jag mer.
Tack för inspiration.
Haha! Nej, jag tror mig veta att du är öppen för nytt. Fint uttryckt med ett tunt tidsfönster.