I sin recension av Naomi Kleins bok Doppelgänger skriver Kajsa Ekis Ekman om splittringen i den globala rättviserörelsen. Om hur klyftan mellan alt-right och woke har rivit sönder den:
”Som marxist och feminist är man hemlös i samtiden, helt vid sidan av dessa två strömningar som båda anklagar en för att tillhöra den andra. Ingen av dem erkänner nämligen någon annan position än dessa två. […] Ingen av dem baserar sig på ideologi, och just därför är de spegelbilder av varandra.”
Hon nämner också de ”utrensningar” inom vänstern som blir följden när dess främsta uppgift är att leka tvärtomleken med högern:
”Sådana här processer pågick i hela väst. Ut kastades människor från sina partier, från sina tidningar, från sina organisationer, från sina vänskapskretsar.”
När jag läser artikeln känner jag mig som Rose i filmen Titanic när hon i slutet av sitt liv återvänder till platsen där fartyget sjönk. Någon förklarar för henne hur förlisningen gick till rent tekniskt. Hon tackar för genomgången men säger att upplevelsen av katastrofen var något annat.
När vänstern är etablissemanget
Jag jobbade i 18 år på tidningen Proletären. Först som reporter, sedan som kulturredaktör. När den stora splittringen kom till oss hade jag hunnit bli chefredaktör. En roll som enligt den politiska traditionen också gav mig en plats i partistyrelsen för Kommunistiska Partiet som är tidningens ägare.
Vi var ett gäng i partiledningen som började fundera på hur organisationen skulle kunna bryta marginaliseringen. Vi började ifrågasätta traditionerna och ritualerna och kritiserade sekterismen. Hur skulle vi på bästa sätt nå den klass som vi sa oss vilja företräda? Hur skulle vi agera när så många i denna klass röstar på SD och betraktar medelklassens vänsterorganisationer som en del av etablissemanget?
Jag hade inte kunnat föreställa mig att en nykter klassanalys skulle stöta på motstånd i den rödaste av röda organisationer där marxismens fana till synes vajade högt. Det visade sig att jag hade fel.
Ett spegelhus
Vi blev kallade rasister, opportunister, sossar (ja, det är ett skällsord i sammanhanget) och fraktionsbildare. Debatten var på lägsta tänkbara nivå med personangrepp och slag under bältet. Allt vi sa och skrev förvreds till någonting annat som i ett spegelhus. Jag och andra med mig bröts långsamt ner till spillror av de politiskt engagerade människor vi en gång var.
Sommaren 2019 åkte jag för andra gången ut på turné runt om i landet tillsammans med ett gäng musiker och artister. Med hjälp av gratiskonserter ville vi att fler skulle upptäcka Proletären. Jag tog på mig leendet när jag stod på scen och representerade tidningen. Men grät utmattad på hotellrummet när mejlen fylldes av nya påhopp.
På hösten 2019 arrangerades en konferens där motsättningarna skulle behandlas. Efter 18 års slit på redaktionen blev jag anklagad för att vilja stjäla tidningen från partiet. Det var då jag visste att loppet var kört och kort därefter lämnade jag redaktionen för gott.
En förlorad kompass
Splittringen och uppbrottet blev en djup personlig kris. Allt jag hade trott på blev jag tvungen att omvärdera. Vänskaper, kunskaper och politiska ställningstaganden. Jag förlorade mitt sammanhang och min kompass.
Nu är jag en av de hemlösa som Kajsa Ekis Ekman skriver om i sin artikel. Jag tillhör inte dem som tagit min tillflykt till alt-right men min relation till vänstern är ytterst komplicerad. Gång på gång ser jag hur klassperspektivet hamnar i bakvattnet. Gång på gång ser jag vänstermänniskor som hamnar snett för att de i första hand är anti-höger. Som moraliserar i stället för att analysera och ibland ägnar sig åt rent arbetarförakt.
Jag känner mig inte längre hemma i en politik som förs mellan vänster och höger på ett horisontellt plan. Jag saknar den vertikala rörelsen som ställer klass mot klass. Eller folket mot eliten om du så vill.
Mer makt till de som arbetar
Fem år efter förlisningen är jag glad för att jag slapp undan de sekteristiska stollerierna och det religiösa testuggandet i olika källarlokaler. Och jag har fortfarande en massa tänkande, skrivande och diskuterande kvar i mig. Jag tror mer än någonsin att den enda vägen till ett bättre samhälle är att de som arbetar får, eller snarare tar sig, större makt.
Så vart ska vi ta vägen, vi som har blivit de hemlösa marxisterna? Kajsa Ekis Ekman hoppas i sin artikel att vi förr eller senare ska vara välkomna tillbaka till vänstern. Själv tror jag att vänstern är allt för insyltad i etablissemanget för att bryta sig fri. Klasskamp har alltid kostat på och den som har en karriär att värna är ytterst sällan villig att betala priset.
Tack för en autentisk berättelse. Hemsk, och autentisk! Jo, det är verkligen något annat att uppleva en undergång jämfört med att få den beskriven i efterhand:
Livet ÄR.
Beskrivning är OM.
Vi träffades som hastigast i Ludvika under Höj rösten-turnén med Wollter och Nynningen. Föga anade jag då att motsättningarna var så fientliga. Jag vilade i tron att ett gäng som varit skolade hos Frank Baude alltid såg världen genom ett arbetarklassperspektiv, inte ett identitetspolitiskt dito. Jag skrev ju några insändare och artiklar till Proletären på den tiden och fick mig tjyvnyp av en några, som blev kvar på Marx-Engels-huset.
När jag nuförtiden betraktar min (stora) boksamling och ser dessa många hyllmeter med röd litteratur (från Marx och framåt) tänker jag: Det kan ju ändå inte ha varit förgäves.
Nej, det var inte förgäves. En dag fiskar vi upp saker än här, än där och transformerar det till något nytt, något som ännu inte är. Under tiden, i valet mellan den fritänkande greven och den bibelläsande torparen, så ställer jag mig bredvid den sistnämnde.
Har jag berättat att min första kärlek hette Leif? Jag var 16 år och han var snygg elektrikerelev. Och nu mitt i livet fick jag en intellektuell kärlek som också heter Leif. Som det kan bli!
Det jag vill med allt detta är att skicka ett stort tack för att du är du och för att du delar med dig så generöst av det du fiskar upp och transformerar till något nytt och hjälpsamt. Jag vill berätta hur viktig du har varit för att jag skulle återfå min kompass som läsande och skrivande människa. Nu kan jag också tro att det inte var förgäves. Och är trygg i att jag hellre umgås med den bibelläsande torparen.
Tack.
Tack för fina ord.
Bra text. Viktig. Klass mot klass
/Petter
Stort tack för att du läste!
Du har en stor erfarenhet från arbetet med Proletären och från livet i R. Jag skulle gärna samtala med dig vid tillfälle. Går igenom många av de sidorna i mitt liv nu. Läser massor och skriver. Hoppas våra vägar korsas igen. Var länge sedan nu.
Torgny
Ja det hade varit fint att ses igen och samtala!
Håller i princip med dig om allt detta. Såg öppningarna i Proletären som visade på något nytt. Skrev också en del där men så tog allt slut. Blev förskräckt över de sekteristiska stollerierna som jag kunde läsa i en del interndokument..inget nytt där..Jag var medlem sedan slutet av sextiotalet men gick av olika skäl ur 1987.Det främsta skälet var den slutna hållningen till inte minst historien på alla plan. Rädslan för att göra fel.. Mycket finns att säga om detta men det får vi göra utanför organisationerna. Men nytt kan komma. Och jag är glad åt det arbete som Proletären FF gör och Palestinaarbetet. Tyvärr förstörs detta i Göteborg av sekterister inom Vänsterpartiet. Nåväl jag är för gammal för att göra nytt och R är tyvärr ett åldrande och utdöende parti. Få ungdomar som tar tag i sakerna.
Nytt kan komma. Nytt måste komma. Tack för att du läste!
Jag var medlem sedan slutet av 60-talet och blev långsamt passiv i mitten slutet av 80-talet och lämnade sedan partiet. Blev åter medlem i samband med nystarten i partiet. Jag kände att det här är ju vad jag känner att ett arbetarparti ska arbeta med. Men såväl mina som många andras arbete var ju förgäves.
Jag vill också vara självkritisk. Var under flera år själv en del av en stelbent tolkning av marxismen. Men efter ett antal år i grottekvarnen blev känslan, tankarna och tolkningen av marxismen annorlunda. Sakta kände jag mig mer och mer främmande inför det parti jag var med om att bilda.
Som partilös på 80-talet kände jag mig både vilsen men också befriad från en tvångströja som jag ville bli av med.
När nystarten misslyckades kändes det bara tragiskt och jag kan bara skaka på huvudet åt den blindhet som finns hos dem som motarbetade nystarten.
Tack för att du läste och delade med dig!
Jag ser ett ljus i och med SAC: s mobilisering av arbetare och kontroll av arbetsplatser.
Tack för att du läste!
Finns det någon organisatorisk förändring som kan stärka en öppen attityd och motverka sekterism?
Det där är en mycket bra och viktig fråga! Tyvärr har jag inget enkelt svar. Tror spontant att det måste finnas en mycket större öppenhet. Det ska inte vara ett stadgebrott att diskutera interna frågor offentligt.
Spännande dock med vänsterkonservativa Wagenknechts framgångar. Hoppingivande?
Ja, jag är också försiktigt positiv!