Kommentarer på: När hoppet står till Jan Guillou

Av: Jenny Tedjeza

Jenny Tedjeza — Sun, 17 Jan 2021 09:16:21 +0000

Som svar på Bror Kajsajuntti. Tack för att du läser!

Av: Bror Kajsajuntti

Bror Kajsajuntti — Fri, 15 Jan 2021 05:24:06 +0000

Jag började läsa din blogg igår, tycker du skriver bra och intresseväckande. Apropå skräck minns jag inget direkt, men jag blir leden i även vuxna år när jag ser filmer där folk är stygga mot barn.

Av: Leif Strandberg

Leif Strandberg — Mon, 11 Jan 2021 09:31:18 +0000

Jamen precis. Sagor är igen lek. (Det var typ så Sara Lidman sa när hon fick Selma Lagerlöf-priset, 1985) När sagor är riktigt bra skickar de impulser ned till nervceller i de mest mörka och otillgängliga och snåriga dalgångarna och där lurar bland annat en Cruella de Vil och andra ruskiga pälsprofitörer.

Av: Jenny Tedjeza

Jenny Tedjeza — Mon, 11 Jan 2021 07:11:19 +0000

Som svar på Leif Strandberg. Ja, det är märkligt hur det mänskliga sinnet fungerar. Hur något som egentligen är en barnfilm kan väcka skräck. Antar att det har med vår stora förmåga att associera att göra.

Av: Leif Strandberg

Leif Strandberg — Sat, 09 Jan 2021 08:25:07 +0000

Apropå mor och dotter som ser skräckfilm ihop. I boken ”Biominnen” (Liv i Sverige, 2020) berättar Eva Christine Thelin om vilken skräckupplevelse det var att som liten flicka (tillsammans med storasystrar) se ”Pongo och de 101 dalmatinerna”. Jag blev helt ”hysterisk, skrek och grät”. Upp i vuxen ålder kunde hon inte ens höra ordet ”dalmatiner”. Nu var hon själv mamma och tog med sig dottern att se filmen igen (nu otecknad) för att råda bot på sin rädsla. För att inte utsätta dottern för ett trauma satte hon henne i sitt knä. ”Jag höll på att krama ihjäl henne. Det var minst lika läskigt om inte värre denna gång”.