Helt sant! Jag vet faktiskt inte alltid vad folk menar med att älska sig själv. Men man kan stå på sin egen sida och ha medkänsla med sig själv.

Det låter slitsamt och otroligt kämpigt med vattentrampandet och att hålla näsan ovanför vattenytan. Och andras bilder och det de visar på sociala medier. Det är en tuff grej att spegla sig i eller att se. Den där ytan som blir så ytlig.

Tack för att du hakade på och byggde ut min båtbild. Jag tror att du har rätt när du skriver att i vissa förhållanden hjälper det inte att ha en utmärkt farkost. Jag fortsätter att börja om, igen och igen, och försöker lita på att mörkret ger vika.

”Kokettera med sina olyckor” är för övrigt ett mycket bra uttryck för vad det handlar om.

Som kajakpaddlare vet jag att det finns bra, mindre bra och ganska dåliga farkoster. Men jag vet också att i vissa förhållanden spelar det ingen roll. Hög sjö, stora vågor och kulingvindar tar ibland obönhörligen befälet och du kastas hit och dit. Har du tur kan du söka lä innan det blir för tufft. Men ibland är det verkligen för tufft även för den bästa kajaken och kajakpaddlaren. Då gör det ont. Men man får börja om. Igen och igen. Och till slut ger det otäcka mörkret vika.

Apropå prål.

När jag lyssnat (med ett halvt öra) på sommarpratare som koketterar om sina ”olyckor” blir jag också förbannad. Livet är något helt annat än vad dessa influencers dillar om.